Stäng
blog-header
maj 8, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Nordiska Motståndsrörelsen. Foto: Ulf Palm/TT

Jag är trött på högerns ointresse för rasism

Det är en solig och sömnig söndag i Stockholm. Utanför riksdagen anordnar en liten grupp socialsekreterare och engagerade en lugn manifestation för utvisningshotade ensamkommande barn. Plötsligt attackeras de av ett 30-tal nazister som skriker och slåss. Bland annat blev en fotograf från Dagens Nyheter misshandlad:

”– Jag fick helt oväntat ett slag i bakhuvudet när jag stod och fotograferade, säger DN:s fotograf. Men de knuffade på alla, jag var bara en i mängden.

– De i manifestationen hade precis läst en vacker dikt när de här männen kom och skanderade, säger DN:s fotograf.”

Samtidigt som detta sker, att högerextremister tar till våld mot journalister och fredliga demonstranter, reagerar två riksdagsledamöter från Moderaterna på denna nyhet genom att attackera vänstern. Den prioriterade frågan för dessa ledamöter är alltså inte hotet från högerextremismen som tar sig allt grövre uttryck utan det första de tänker när de ser att en DN-fotograf och socialsekreterare blir misshandlade är ”Hur kan jag skylla detta på vänstern?”.

Det är inte en enskild händelse och det är såklart ingen slump att det är just riksdagsledamöter från Moderaterna, partiet som öppnat för samarbete med Sverigedemokraterna, som står för detta skeva förhållningssätt gentemot våldsamma attacker från nazister. Länge har det varit ett problem inom borgerligheten att man blundar för rasism.

Bland högerns företrädare i offentligheten är rasism nästan uteslutande bara ett viktigt ämne om det kan användas som slagträ mot den svenska modellen. Den starkaste antirasistiska åtgärden de känner till är att invandrare ska ha lägre löner än de som är födda i landet. Jag är så himla trött på att det är så här.

Det är ingen lek, det handlar om liv och död. Så varför är högern så usel på att ta vår demokrati i försvar?

Högern kommer att vifta undan all kritik som kommer från mig som en partsinlaga. Men de kanske skulle ta och lyssna på en av sina egna i stället? I slutet av förra året uppmanade Erik Helmerson på DN:s ledarsida till skärpning bland svenska liberaler som han ansåg hade svikit antirasismen. Ska vi vara ärliga så har väl ungefär ingenting alls hänt sen dess, faktum är att det snarare gått i motsatt riktning då Moderaterna öppnade för samarbete med Sverigedemokraterna bara några månader senare.

För vissa är det såklart ett maktspel att strunta i frågor som rör rasism, de hoppas kunna attrahera några av SD-väljarna genom att spela in i deras världsbild, en strategi som visat sig vara mindre lyckad i andra länder där det skett. För andra verkar det helt enkelt röra sig om ett fullständigt ointresse av allt vad likabehandling är.

Nu förstår jag att det finns liberaler där ute som är konsekventa antirasister, som alltid tar fajten och står upp för allas lika värde, och alla fem av dem kan väl arrangera ett panelsamtal tillsammans. Det är inte dem jag vänder mig mot, det är majoriteten av högern i offentligheten som låter fundamentalt annorlunda. Det finns en skrämmande undfallenhet inför fascismen hos de flesta borgerliga i offentligheten.

Jag vågar nog påstå att det borgerliga etablissemanget inte är i takt med sina egna väljare. I jakten på SD-röster har de tappat kontakten med de värderingar som finns bland de vanliga väljarna i de egna leden. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan de förstår misslyckandet i den strategin. Kommer de någonsin fatta så länge det bara är ett fåtal inom högern som vågar protestera?

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler