Stäng
blog-header
mars 16, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Akta, den identitetspolitiska armén attackerar! Foto: Charles Rex Arbogast/AP

Ingen mer identitetspolitik

Efter en lång och påkostad kampanj där Sveriges Samlade Gruvkommunister turats om att skicka en representant för att kommentera på precis varenda text jag skrivit, oavsett ämne, om att det jag pysslar med är ”identitetspolitik” så har jag beslutat mig för att lämna Det Identitetspolitiska Partiet.

Nu tänker jag skriva mer om hur fler från arbetarklassen borde representeras i parlament och näringsliv. Jag ska lyfta arbetarklassperspektivet och försöka påverka politiken så att det mer handlar om arbetarklassen och deras tillvaro. När välbeställda pratar om att sänka löner så ska jag vifta undan deras argument genom att be dem sänka sina egna först, för bara de med låg lön ska få uttala sig i frågan. Är man inte arbetarklass så måste man lämna företräde i de frågor som rör arbetarklassen, helt enkelt.

Okej, vet ni vad? Även om jag skriver det på näsan så kommer nog många missa poängen ändå. Så jag skriver det så tydligt jag kan; i princip allt som handlar om minoritetsgrupper eller kvinnor anklagas för att vara identitetspolitik.

I bland behöver det inte ens vara något sånt, jag anklagas för det bara för att jag är jag. Vad jag tycker, mina faktiska åsikter, spelar ingen roll. Det är ju nästan som att vara vit och heterosexuell man :(

Det här är egentligen en debatt som jag hoppades skulle vara död för länge sen men jag ser att den fortfarande pyr här och där, så jag tänkte reda ut några saker. Mina tidigare försök att pedagogiskt diskutera ämnet har i ärlighetens namn gått sådär, det finns en oerhörd vilja att missförstå varandra när så kallad identitetspolitik diskuteras. Så i stället tänker jag skita i att förklara snällt och bara raljerande skriva om allt som irriterar mig. Typiskt identitetspolitik, att skriva för mig och inte för dig.

Först och främst vill jag reda ut några enkla saker. Som till exempel vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare. Det jag har hittat är små företeelser som på många sätt gått under namnet ”politisk korrekthet” tidigare. Det högern kallar för PK kallar alltså vänstern för identitetspolitik. Det rör sig om ”tolkningsföreträde”, ”triggervarningar” och representation. Alla tre är saker som framställs felaktigt, missförstås och innebär en mängd olika saker beroende på vem som tillfrågas.

Ta bara tolkningsföreträde som exempel, det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

För mig är frågan enkel, om du vill veta vilka problem arbetarklassen har så lyssnar du på dem. Det betyder inte att du inte får ha ett eget perspektiv, det betyder inte att ingen förutom den som själv är arbetarklass får komma med förslag eller synpunkter. Bara att det antagligen är en smart idé att lämna utrymme åt arbetarklassen att själv komma med en problembeskrivning och eventuellt även lösningar. Det låter väl rätt rimligt och något vi kan vara överens om?

Okej, byt nu ut ordet arbetarklass mot typ kvinnor – eller det Absolut Förbjudna Ordet ”rasifierade”. Då är det plötsligt livsfarlig identitetspolitik som hotar att splittra vänstern och hjälp nu kommer Farbror Reinfeldt och äter upp dig!

Jag tycker verkligen det finns helt vansinniga tolkningar och förslag där ute som skulle kunna kallas för identitetspolitik, men det är inte på något sätt unikt för det gänget. Dessutom är det en fråga om individer eller grupper utan större inflytande. I parlament och näringsliv är det fortfarande klassiska höger- och vänsterfrågor som styr.

Undantaget är frågor som representation, där andelen kvinnor i bolagsstyrelser och dylikt fått genomslag.Det handlar mer om att det är en mycket enklare kritik att komma undan än utsugande och exploatering av arbetarklassen. Därför går näringslivet hellre med på att stoppa in några kvinnor i styrelsen än att sluta lönediskriminera kvinnorna de har anställda överlag. Vilket visar på hur representation löser ett problem men lämnar andra orörda, men det är en annan text.

Förresten, vet ni varför identitetspolitiken, som för övrigt lika gärna kan kallas feminism och antirasism, har så stort genomslag bland yngre? För att socialismens företrädare är såna trista förlorare. Vem i helvete tycker det är spännande att vara socialist när det mest radikala som sägs i partipolitiken är ”höj skatten”? För att inte tala om Socialdemokraterna och migrationspolitiken. Det suger livet ur en, det är bara bakslag på bakslag. Varför hålla på gånget som inte bara fumlade bort ALL positiv energi och möjlighet i asylrörelsens start utan dessutom gick i rakt motsatt riktning?

Klart många lägger socialismen åt sidan då för att engagera sig i annat där de känner att de blir hörda och får större genomslag. Förslagsvis försöker ni hatare av identitetspolitik förstå varför det här sker, förändra och förbättra er. Erbjud något bättre än gnäll.

I slutändan står jag där med en fot i klassisk vänstertradition och en annan i en ny och växande antirasistisk och feministisk rörelse. Jag både hatar och älskar båda. Ni är alla så extremt irriterande, men ni är åtminstone bättre än den sanna motståndaren, som skrattar gott medan ni förtär er själva. Det är bara synd att ni inte hajar det.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se