Stäng
blog-header
februari 18, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Steven Senne/AP/TT

Hur stänger man en trollfabrik?

I en färsk granskning har Eskilstuna-Kuriren avslöjat att det finns avlönade ”troll” på nätet som trakasserar journalister och politiker i syfte att tysta och hänga ut meningsmotståndare.

De styrs och finansieras av en sida som bland annat drivs av en SD-politiker. De senaste åren har det kommit reportage om liknande ”trollfabriker” i andra länder, framför allt i Ryssland, och nu har det avslöjats att vi även här hemma har ett organiserat näthat mot extremhögerns meningsmotståndare.

För många av oss kommer detta inte som en chock. I våra inkorgar har vi sett dussintals nästan identiska mail från olika konton. Vi har fått telefonsamtal från vissa som uppger sig för att vara privatpersoner, som uppenbart spelar in samtalet och ställer ledande frågor i syfte att få ihop material de kan klippa ihop till en ljudfil som passar deras agenda. Och de plötsliga stormarna, de som dyker upp från ingenstans, som ibland handlar om flera år gamla texter och uttalanden, när någon av alla dessa trollfabriker dirigerat sina stående arméer emot en.

Länge har svaret på detta varit att vi andra måste organisera oss. Ironiskt nog är det uppenbart att extremhögern lyckats med detta tusenfalt bättre än vad vi progressiva har.

Att de progressiva inte lyckas uppbåda några större gemensamma initiativ beror på en rad olika orsaker. Dels är vårt paraply mycket bredare än extremhögerns. De enas kring en sak, och bara den saken, motstånd mot allt vad en global värld innebär. De vill inte ha oss som inte ser ut som de föreställer sig att en svensk ska se ut i landet. Sen varierar deras åsikter i övrigt över hela det politiska spektrumet. Under deras paraply enas de som vill ha vinstjakt i välfärden med de som inte vill ha det, de som vill ha fri och total marknadskapitalism och de som inser att det vore förödande för människor. De skiter helt enkelt i att de tycker olika i de frågorna, så länge som de tillsammans kan sätta stopp för invandring och flyktingmottagandet.

Det finns helt enkelt inget liknande hos progressiva och den interna idédebatten är ofta viktigare än den gemensamma saken för många kan jag uppleva.

Men det finns en motkraft som många av oss kan och borde ställa oss bakom, som kan agera det paraply vi behöver. Det är den fackliga rörelsen. Där samlas människor från alla håll och kanter, under parollen att vi tillsammans kan stärka varandra i arbetsmarknaden. Fackföreningarnas syfte kan göras snävt för den som vill, men uppenbart är att de flesta tar sitt demokratiska uppdrag på största allvar. Därmed sträcker de sig ofta ut långt förbi enbart arbetsmarknadens ramar och vill påverka samhället i en mer rättvis och jämlik riktning. För självklart bryter man inte medlemmarnas diskriminering på arbetsmarknaden utan att sätta stopp för diskrimineringen i det övriga livet.

Huvudfienden har historiskt sett varit högerpartier och arbetsgivarorganisationer som vill minska arbetstagarnas inflytande. I dag är nog det största hotet extremhögern som är djupt arbetstagarfientlig och vill rulla tillbaka många av de viktigaste vinningarna som arbetare drivit igenom. Många fackföreningar har därför stora projekt och arbeten där man kontinuerligt utbildar medlemmar och ombud i hur svensk extremhöger ser ut, och hur vi ska bemöta dem. Men mer behövs, och framför allt behövs fler. Vi är oerhört många som besitter kunskap, energi och idéer som fackföreningarna kan förverkliga och dra nytta av i kampen mot extremhögern. Såväl resurser som lust finns där för den som tar sig tid.

För den progressiva som bryr sig om arbetarnas rättigheter och en mer jämlik värld borde ett medlemskap i facket vara självklart. För den som vill bemöta den organiserade extremhögern i framtiden kan det vara nödvändigt.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se