Stäng
blog-header
december 13, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Silvio Berlusconi. Foto: Gregorio Borgia/AP/TT

Berlusconi kan hjälpa oss mot högerpopulismen

Långt innan Donald Trump så fanns det en annan miljardär som lyckades utnyttja högerpopulismen för att bli president.

Han heter Silvio Berlusconi och ni kanske minns honom för hans många sexistiska uttalanden. Men minns någon politiken han förde? Någon sakfråga som går att kritisera? Just det är både problemet med och nyckeln till att bemöta och vinna över högerpopulismen.

Professor Luigi Zingales skriver i New York Times om hur erfarenheter av Berlusconi kan lära oss att hantera politiker som Trump och andra som tar samma väg i framtiden:

”Mr. Berlusconi was able to govern Italy for as long as he did mostly thanks to the incompetence of his opposition. It was so rabidly obsessed with his personality that any substantive political debate disappeared; it focused only on personal attacks, the effect of which was to increase Mr. Berlusconi’s popularity. His secret was an ability to set off a Pavlovian reaction among his leftist opponents, which engendered instantaneous sympathy in most moderate voters.”

Detta känns onekligen också igen från den politiska debatten här hemma i Sverige.

Många partier har företrädare vars uppgift det är att stå som ansvariga för så kallade ”testballonger”, politiska förslag som ofta är långt utanför ramen för vad som är acceptabelt, i syfte att väcka uppmärksamhet eller skifta fokus dit partiet gynnas. Sverigedemokraterna har tagit det hela ett steg längre och har många högt uppsatta företrädare som inte gör annat än att lägga fram åsikter och förslag som är uppenbart orimliga. Det ger dem gratis utrymme konstant i våra största mediekanaler och är en av förklaringarna till att de lyckats växa så dramatiskt. Om ett parti blir centrum för all politisk diskussion så får de större möjligheter än alla andra att övertyga väljare.

Tyvärr är det inget som enbart går att klandra medierna för utan det är – som Zingales säger – också oppositionens fel. Man kan inte låta bli att hugga på varje dumhet, även om det är exakt vad de vill ska ske.

Zingales har också ett förslag på hur man kan vinna mot en person som Donald Trump, ett förslag som jag tror kan tillämpas på svensk politik:

”Only two men in Italy have won an electoral competition against Mr. Berlusconi: Romano Prodi and the current prime minister, Matteo Renzi (albeit only in a 2014 European election). Both of them treated Mr. Berlusconi as an ordinary opponent. They focused on the issues, not on his character. In different ways, both of them are seen as outsiders, not as members of what in Italy is defined as the political caste.”

Debatten måste handla om sakfrågor och inte person. Jag minns en debatt mellan Jimmie Åkesson och Maud Olofsson från 2009 där Olofssons hela argument byggde på att det var bra att ha goda värderingar och dumt att ha dåliga. Det är knappast något som övertygar folk när motparten pekar på konkreta – om än inbillade – problem och lösningar. Jämför det med Ardalan Shekarabi och hur han kritiserar Sverigedemokraterna för att vara ett arbetarfientligt parti för att de inte ställer sig bakom krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. Det är kanske den osexigaste frågan på jorden – men Åkesson lämnas svarslös i varenda replik mot Shekarabi.

Nu har Sverigedemokraterna suttit i vår riksdag i sex år och i EU-parlamentet i två år. Det finns gott om lagda motioner och förd politik att granska. Självklart är det en omöjlighet att inte kritisera deras företrädare som talar om att skjuta flyktingar med kulsprutor eller tortera människor – man måste reagera på och protestera mot rasismen. Men låt oss lägga åtminstone lika mycket energi på att prata om hur de röstat emot nollvision mot dödsolyckor i arbetet, nej till att höja a-kassan, nej till heltid och nej till bättre villkor och löner för Sveriges lägst avlönade arbetare.

På den kritiken har högerpopulismen inget svar och de problemen kommer de aldrig att lösa. Men det kan vi.

Och lika mycket som vi ska prata sakfrågor gäller det att också prata lösningar. För det räcker inte med att enbart bredda diskussionen från värderingar.

Så länge som valet står mellan ett gäng partier som tävlar om mitten och att förvalta ett status quo och ett parti som står vid sidan om och lovar att radikalt förändra hela samhället så kommer vi att förlora.

Det är den progressiva sidan som måste stå för samhällsförändring och förnyelse. Det gör vi inte genom att bemöta problem genom att låtsas som att de inte existerar eller helt enkelt svara med ”Sverige är ett av de rikaste länderna i världen, vi har det bra”. Det är en klen tröst för den som ser skattepengarna gömmas undan i skattebunkrar av vårdföretag eller den som ser apoteket flytta från området samtidigt som två nya öppnas i de rika kvarteren.

Om vi nu är ett av världens rikaste länder så kanske en omfördelning av de resurserna vore ett förslag att sätta på agendan? De borgerliga ledarsidorna kommer att rasa och högern kommer bli skogstokig, men jag lovar er att väljarna föredrar den politik som får mothugg för att den vill för mycket framför politik som vill för lite.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se