Stäng
blog-header
augusti 20, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
SD har blivit största parti i en opinionsundersökning, dags att ge upp? Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Ger vi upp när SD blir störst?

Förr eller senare kommer Sverigedemokraterna att bli störst.

Efter den så kallade ”järnrörsskandalen” och de hundratals andra rasistiska utspelen och skandalerna från SD så fortsatte partiet att växa. Vilket annat parti som helst skulle rasat, men Sverigedemokraterna ökade till och med sin framfart efter några av de värsta övertrampen. De spelar helt enkelt inte efter samma regler som andra. Det är ett parti med rötter i nynazismen som med enorm populism lyckats vinna över väljare, ledarsidor och gjort journalister oförmögna att hantera dem.

Men det här är inte en text om varför SD växer eller varför ingen lyckats stoppa dem. Det här är en text om hur vi kan reagera.

Jag blev inte politiskt aktiv på riktigt förrän efter valet 2006. Då var Sverigedemokraterna inte en faktor, i stället var det Moderaterna som lyckades vända den politiska spelplanen. Sverige mådde hyfsat väl, men Moderaterna lyckades hitta en oro hos den svenska befolkningen och kanalisera den. De vann över väljarna och vi belönades med Alliansen. Tre år senare var det EU-parlamentsval och då klev Sverigedemokraterna in på spelplanen ordentligt, med över 100 000 röster.

Då var vi fortfarande ”säkra” på att SD aldrig skulle komma in i riksdagen, men det gjorde de. Men året efter kom de in i riksdagen. Då var vi i stället ännu mer säkra på att de absolut inte skulle växa, inte kan väl mer än fem eller sex procent rösta på ett så uppenbart rasistparti? Resten vet ni.

I dag kom den första mätningen, om än väldigt osäker, som visar SD som största parti.

Lika säker som jag är på att den mätningen är gravt missvisande lika säker är jag på att SD till slut kommer bli störst. Men här är grejen: det spelar ingen roll. Allt som spelar roll är hur förberedda vi är på det.

Vi kan klaga på att ledarsidor normaliserar SD, vi kan kritisera journalister för att de inte sköter sitt jobb ordentligt eller politiker från andra partier för att de aldrig erbjuder något alternativ. Det verkar dock ha liten eller ingen effekt när det kommer till att stoppa Sverigedemokraternas tillväxt. Det kan ha försenat normaliseringen men absolut inte vänt trenden. Dessutom handlar allt det om att förvänta sig att någon annan gör jobbet.

Även om de andra stora partierna har mer makt och möjligheter så tror jag vi måste sluta vänta på att de ska agera. Jag är absolut inte ensam om att tänka såhär, många har redan startat nya initiativ och modeller för att bekämpa den organiserade rasismen. Ett exempel är de lokala antirasistiska föreningarna som går under ”Tillsammans”-namnet, men jag tror att det krävs mer än så.

Föreställ dig ett Sverige där fascistpartiet SD fått regeringsmakten. Det är ett Sverige där diskriminering av bland annat utlandsfödda inte bara är tillåtet utan snarare uppmuntras. Vi vet redan i dag att de haft en skadlig påverkan på Sveriges rättssystem och det kommer bli likadant på arbetsmarknaden och andra områden. Vår uppgift blir då att belysa detta med nya medel och verktyg. Fler aktörer som granskar Sverigedemokraterna på ett kunnigt och öppet sätt behövs. Det behövs också några som kan erbjuda ett alternativ, för enbart kritik kommer inte få fascismen på fall. Utöver det så behöver vi en sak till, som kanske kommer vara det som spelar störst roll.

Vi behöver andrum, vi behöver energi, vi behöver en fristad där vi kan hämta styrka och fortsätta arbeta.

Jag tänker att vi behöver gräva där vi står. Att starta eller engagera sig lokalt i något man tror på ger den där tryggheten vi behöver samtidigt som vi bidrar till motståndet. När vi ser Sverigedemokraternas siffror och ser hur fort de vinner mark nationellt så är det lätt hänt att vi tappar all lust och kämpaglöd, för hur kan vi möta och vinna över så många? Hur kan vi förändra så mycket? Svaret är att det kan vi inte. Det vi kan påverka är det omedelbart omkring oss, det kommer i sin tur att leda till de stora förändringarna, men först och främst ser vi till att ta hand om oss själva och de vi har makt att påverka direkt.

Historiskt har organisering varit det som till slut fått fascismen på fall, men vi måste se över hur organiseringen ser ut i dag. De gamla modellerna fungerar bevisligen inte tillräckligt bra längre. Antifascistiskt arbete tar många uttryck. Det kan handla om att öka tryggheten i grannskapet, kämpa mot vräkningar och ekonomisk utsatthet. Vi kan driva en tjejjour, ett språkcafé eller en hjälpförening för utsatta EU-migranter. Gå med i en lokal partiförening och påverka, se till att de för en mer radikal politik som kan möta Sverigedemokraterna. Trygga samhällen faller inte lika lätt för populismens vindar, så låt oss se oss om där vi står och börja där.

Nej, Sverigedemokraterna är antagligen inte Sveriges största parti i dag, men risken är stor att de blir det. Vi ska vara redo för det, vi kommer tänka långsiktigt och bygga ett motstånd utan dess like. Och att fascismen kommer att falla, det är jag också säker på.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och pressekreterare och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler