Stäng
blog-header
januari 10, 2018
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Gärna lag och ordning – men klasskamp är det viktigaste verktyget för trygghet

Lag och ordning har seglat upp som en viktig fråga under den kommande valrörelsen. I takt med det, och som en konsekvens av en rad uppmärksammade våldsdåd, så har de politiska partierna börjat tävla om vem som kan sälja in den hårdaste batongen hos det svenska folket.

Och det är inte nödvändigtvis fel att ta i med hårdhandskarna. När det kommer till kriminalitet ska varje invånares trygghet kunna säkras av staten, det är en av dess primära uppgifter. Men när varenda parti är rörande överens om att fokus på hårdare straff är den enda vägen framåt så finns det fog för oro.

För enbart skärpta straff och hårdare tag mot buset kommer inte att skapa ett tryggare samhälle. Historiskt har det varit partierna till vänster om mitten, men även till viss del liberaler, som förespråkat en mer nyanserad ton i diskussionen om lag och ordning. Ekonomisk utsatthet, klass, sociala orättvisor och andra grogrunder för kriminalitet har belysts och lyfts in i samtalet som ett huvudproblem att komma till bukt med för att minska brottsligheten på ett bestående sätt.

I dag känns det tyvärr som politiskt självmord att vara den som förespråkar något annat än fler befogenheter till polis och en tyngre lagbok hos rättsväsendet.

Det vanligaste kravet är fler poliser. Alla vill ha fler poliser. Och ja, det skadar inte med fler poliser, arbetsbördan måste delas av fler individer. Men diskussionen borde också handla om exakt vad det är poliser ska (och inte ska) göra. Samt hur dessa poliser utbildas. Det moderna samhället medför nya krav på poliser och kåren borde reflektera dessa krav för att bättre komma till bukt med brottslighet. Dessutom behöver det göras mycket för att öka förtroendet för poliser, ett förtroende som särskilt i fattigare områden skadats av rasprofilering och andra skandaler.

Det är självklarheternas tid, där nyans och gråskala inte får plats.

En tidig insats i livet, ett lyft ur ekonomisk utsatthet och segregation, kan vara mycket mer effektivt än att enbart skärpa straffskalan. Dessutom innebär det långsiktig förändring, inte bara för ögonblicket.

Det ser vem som helst som tar en titt på omvärlden, där samhällen med djupa orättvisor lider av långt värre brottslighet trots att de ofta har drastiskt hårdare straff.

Om inte partierna vars ideologi bottnar i en nykter syn på klassamhället vågar eller orkar föra den diskussionen, och hela tiden påminna om det perspektivet, vem ska göra det då?

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se