Stäng
blog-header
februari 18, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Livräddande brev. Foto: Kawa Zolfagary/Privat

Förlåt för mina lögner

”Hej Kawa,

Jag googlade på dig och såg de mest vedervärdiga sakerna som skrivs om dig på internet och tänkte att jag skulle skriva ett snällt och uppmuntrande brev, för haters är bättre på att skriva vad de tycker oftast, de snälla rösterna dränks.”
– anonym, handskrivet brev, 12/10 2012

Jag vet inte när jag började lura i mig själv att påhoppen inte gjorde ont, men jag ångrar den lögnen oerhört. Kanske var det bara min självbevarelsedrift, ett sätt att hantera den våg av hat jag mötte dagligen. Om jag intalar mig själv att det inte sårar mig så kanske det slutar smärta till sist. Det gjorde det aldrig.

Andra gör samma misstag jag har gjort, de söker upp smutskastningen och visar upp för andra. Se, se hur vidrig de tycker att jag är, och se hur lite jag bryr mig. Så lite att jag delar denna dolk frivilligt för alla att se. Då är jag snabb med råden jag själv vägrade förstå. Sluta läs vad de skriver, koppla ner dig, tänk långsiktigt. Du ska räcka ett tag och du hjälper ingen om du bryter ihop nu.

Jag bröt ihop. Jag tog mig upp. Sen bröt jag ihop en gång till. Om och om och om igen.

Människor är sköra, vi ser det inte på internet, i sociala medier. Där ser vi en åsikt, en text. Något att vara arg på, något att håna, inte alltid men för ofta. Den omedelbara responsen är som en sockerchock. Det är tillräckligt för att bli hög. Du gillas, delas, sprids, uppskattas, älskas. Allt av totala främlingar. Du hatas, bespottas, hotas, trakasseras. Du är någon.

Sen är du inte någon längre. Jag önskar att jag hade stannat upp tidigare, jag önskar att orden jag lagt på hån i stället varit fina brev till mina vänner. Jag tänker på dig, inte på bekräftelsen. Jag vill vara med dig, inte med främlingar. Ingen kan leva på enbart socker. Det tog mig alldeles för lång tid att inse det, vi behöver rejäl näring. Vitaminer, mina vänner.

Jag har ljugit för mig själv så länge. Varje gång jag sagt att jag mår bra när jag varit på väg att gå under. Varje gång jag sagt att jag måste vara där och debattera, när det bara gjort saken värre. Varje gång jag intalat mig själv att det här är vad jag vill, det är vad jag måste göra. Det finns så mycket ont där ute som vi söker oss till och så mycket viktigt nära oss som vi inte ser.

I dag samlade jag ihop alla brev jag fått över åren och läste igenom dem igen. Någon skrev för att berätta om vilken sorts glass hon gillade, en annan skickade bilder på katter. En person skrev sitt brev på ett ölunderlägg från baren i Schweiz där han arbetade. Det brukade knyta sig i magen när jag upptäckte att det låg ett brev på hallmattan när jag kom hem. De enda som skickade brev var de som hatade mig, de som ville mig illa. Ni ändrade på det, ni skänkte mig tröst, glädje, styrka. 

Ni lärde mig också något jag kommer bära med mig för evigt. Viktigare än argumenten mot de som tycker annorlunda är de stärkande orden vi skänker varandra. De finns där när du behöver påminnas om varför du kämpar, för vem du gör det. Det är bara ord, så sätt dig ner och skriv. Det är det minsta du kan göra, det är det viktigaste vi kan göra.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se