Stäng
blog-header
september 4, 2018
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: PRIVAT

Barn suger åt sig den rasism ingen tror att de hör

Jag minns den första dagen på det nya dagiset. Dagisfröken höll min hand och ledde in mig till rummet med de andra barnen. Vid ett bord satt tre pojkar, efter att fröken presenterat ställde sig en av dem upp. Han tittade rakt på mig och sa högt:
– Åh nej, inte en svartskalle till.

Jag återkommer till minnet från den dagen när jag läser om hur den rumänske tiggaren Gica mördades av några tonårspojkar. Jag tänker på hur barn formas av det samhälle de växer upp i. Hur de tar till sig som svampar av det som sägs bakom stängda dörrar, runt middagsbordet, när mamma och pappa säger det de egentligen tycker, när de tror att ingen hör. Men de hör. Och de återupprepar, de utåtagerar.

De plågade barnen och barnen som plågade. Ibland en och samma.

Många år senare träffade jag på den där pojken igen. Han som kallat mig för svartskalle. Han bad om ursäkt och förklarade att det var just det – något han fått med sig hemifrån. En fin gest, men den lämnade mig med en fråga jag inte kunnat besvara. Borde inte hans föräldrar vetat bättre?

Kanske är sanningen att de visste exakt vad de gjorde. Det finns inget skäl för en förälder att skämmas över ett barn som bär på samma värderingar som föräldrarna gör. Som ser samma lösningar på samma problem. Som på dagis ekar det som sägs framför TV-nyheterna.

Jag växte upp i ett Sverige drabbat av stålbad och skinheads, nedskärningar och nazister. Varje nedlagd skola fick vi stå till svars för, varje stängd vårdcentral var invandrarnas fel, varje uppsägning ett bevis på hur vi var som en cancer på samhällskroppen. Som att vår blotta existens fick marginalräntan att stiga och lönerna att sjunka. Som att ingenting är ett resultat av politiken som förs – som om allt är en konsekvens av liv som korsat en gräns.

Jag växte upp i ett Sverige där de skrek ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Ut med packet”. Där de tände eld på flyktingförläggningar och kastade sten genom våra fönster. Där svensk höger tog stöd av ett rasistiskt parti för att få regeringsmakten. Där fyra nynazister, fyra barn, mördade ett annat barn vid namn John Hron. Borde vi inte veta bättre?

Till de som står på andra sidan och undrar, jag väntar med öppna armar. Till de liv som korsat en gräns vill jag säga, du är alltid välkommen. Än är det inte för sent.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se