Stäng
blog-header
juni 20, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Matt Rourke/AP/TT

Ett år utan Twitterdebatten

För exakt ett år sen beslutade jag att jag fått nog av Twitter. Rättare sagt, jag hade fått nog av kulturen på plattformen.

Några månader tidigare hade jag skrivit om hur en riksdagsledamot för Moderaterna blev allt mer aggressiv i ton och använde en svans av våldsamma högerextremister för att trakassera meningsmotståndare till tystnad. Bemötandet jag fick var precis det jag beskrivit, jag blev själv en måltavla, eller ja, en större måltavla. Till slut kände jag att kanalen inte längre gav något utan mest agerade som en plattform där högerextrema kunde organisera sig. Jag gav bort mitt konto och gick aldrig tillbaka. Detta är vad som hänt medan jag var borta.

Jag var långt ifrån ensam om att sluta använda Twitter under förra året, en mängd andra mer eller mindre kända personer lämnade plattformen och citerade samma skäl, att den blivit en grogrund för vidriga trakasserier och hot.

Detta blev ett så pass stort problem att bland de största sociala medierna var det enbart Twitter som minskade i användare, de förlorade dessutom flera potentiella köpare som alla ansåg att Twitters problem med hot och trakasserier skulle skada deras varumärken. Så, hur ser det ut i dag, har de äntligen lyckats få bukt med detta problem som uppmärksammats så mycket?

Svaret är nej. Med undantag för en verkningslös ”verifiering”-funktion har Twitter i princip inte agerat alls. Tvärtom så har situationen förvärrats.

Just hur mycket värre det blivit är också intressant, för där har vi ett prima exempel på normalisering. Få av mina bekanta som fortfarande använder plattformen reagerar längre på att riksdagsledamöter hetsar mot flyktingar, att varje progressiv bombarderas med rasistiska budskap och kanske det mest farliga: att fler journalister anpassat sig efter det rådande klimatet på Twitter.

När jag lämnade kanalen trodde jag att jag skulle gå miste om intressanta nyheter och vinklar, för vana användare är Twitter en plats där man ofta får vara först med en nyhet. Nu märker jag att det dels skiljer sig sekunder mellan Twitter och alla andra mediakanaler, men också att de nyheter som tar enorm plats på plattformen oftast är perifera eller uppblåsta. Ta bara den senaste enorma snackisen som dominerat diskussionen på Twitter. Den handlar om att en reporter från SR tagit bort en skylt med ett politiskt budskap som någon satt fast på deras bil. Skylten var fortfarande synlig från vissa vinklar efter flytten och detta har organiserade högerextremister, med stöd av flera inom borgerligheten, tagit som bevis på att public service har en politisk agenda.

Flera undersökningar har visat att journalister hotas och trakasseras på sociala medier i syfte att stoppa granskningar av rasism i Sverige. Andra undersökningar visar att det haft effekt, då allt fler journalister drar sig för att skriva om vissa ämnen för att de vet att de då blir måltavlor för organiserad extremism på nätet. Ingenstans är detta så tydligt som på Twitter. Där har hatet blivit det normala, högerextremism en åsikt som vilken annan och mitt framför våra ögon organiserar de framtida utrensningar.

På Facebook organiseras ett motstånd mot extremism i form av bland annat #Jagärhär men inget liknande finns på Twitter. Personligen anser jag att det är plattformens ägare som har det yttersta ansvaret och som på allvar måste ta tag i det enorma problemet med hot och trakasserier.

För som det ser ut nu missar man inget genom att inte använda sig av plattformen, tvärtom så verkar det som att man slipper ett och annat som man verkligen inte behöver i sitt liv.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se