Stäng
blog-header
januari 22, 2017
Kawa Zolfagary, bloggare
Kawa Zolfagary.

En dag vill jag vara fri

Om det var socialt acceptabelt så skulle män gråta.

Jag läser kommentarer på ett forum där män från hela världen listar olika saker de skulle göra om de inte var ”så feminina” och ”socialt oacceptabla”. De vill prata om mental ohälsa, de vill klä sig i kjol, sticka, känna känslor och lukta som blommor.

Jag minns en manlig rektor som utmanade sig själv genom att bära nagellack på jobbet. Jag kommer ihåg hur jag tyckte att det var en sådan obetydlig sak, att det nästan var löjligt att det sågs som en utmaning. Jag provade att bära nagellack själv, det kändes som att hela världen stirrade och dömde ut mig. Ytan där vi kan vandra är så liten, ramen för vad som accepteras är så snäv.

Barriärerna som andra sätter upp åt oss kan vara svåra att bryta, lika tuffa kan de vi själva byggt upp vara. För mig spelar det ingen roll om någon anser att det är omanligt att visa känslor eller gråta, men likväl finns det något hinder där i bakhuvudet som gör det bara en gnutta svårare att uttrycka det jag känner. Att vara man, och att bryta mot vad vi anser att en man ska vara, är en ständig kamp, en oändlig förhandling.

När jag funderar över vilka saker jag känt mig obekväm med att göra på grund av vem jag är så inser jag fort att det inte stannar vid manlighetens begränsningar. Snabbt kommer jag in på hur mycket jag skämts över att jag gjort eller varit enbart på grund av min bakgrund. Såväl födelseland som klass har satt upp hinder för vad jag vill och kan vara. Att tala och skriva på för bra svenska. Att känna sig obekväm i restauranger som är snäppet finare än den lokala pizzerian. Att inte våga se personalen i ögonen för att du är rädd för att de kan se hur lite du har råd med.

Det är bara känslor intalar jag mig själv, men de härstammar ur det påtagliga och konkreta. Att inte ses som likvärdig. Att vara ful. Att inte ha.

Vad skulle jag göra om det inte fanns några förutfattade meningar om hur en kurdisk man som vuxit upp fattig borde bete sig? Vilka platser skulle jag känna mig fri att röra mig i, vilka åsikter skulle jag våga yttra? För där, kring det fria tyckandet, hittar vi en hel del taggtråd.

En flykting ska vara tacksam, lite underlägsen. Som ett barn som ska uppskatta att vi ger den mat och husrum. Oavsett vad eller vem människan är, oaktat vad eller vem den kan bli. Detsamma gäller den fattige, som ska kräla i stoffet. Vi bidrar, du tär.

Jag inser att jag fallit i en fälla. Genom mina funderingar löper personfokus och individ som en röd tråd. Det här är jag, det här är mina begränsningar, det här är en uppgift lämnad åt enbart mig själv att bemästra och lösa. Det är inte så, det är inte sanning. Jag vaknade inte upp en dag och bestämde mig för att män ska vägra hålla om sina vänner när de behöver kärlek. Jag har inte skrivit under några kontrakt om att den fattige ska hålla blicken mot marken och den som flytt aldrig ska våga snegla mot himlen.

Det är en utmaning för oss, ett vi. Inte som organisation eller parti, inte ens rörelse eller kollektiv. Utan som samhälle. En dag vill jag vara fri, och jag vill att alla andra ska vara fria bredvid mig.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler