Stäng
blog-header
augusti 18, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
Rasistiska terrorister försökte spränga ett asylboende i Arboga. Var är debatterna om dem? Foto: Mats Schagerström/TT

Det politiska ansvaret efter hatbrotten

Situationen för utsatta grupper i Sverige har blivit allt mer akut efter en sommar där samhällstonen märkbart hårdnat. Ett växande rasistiskt högerparti och en borgerlighet som på ledarsida efter ledarsida ger efter för deras värderingar har haft konsekvenser, illavarslande konsekvenser.

Rapporter om dåd mot EU-migranter och personer som tigger finns det gott om, de återfinns över hela landet och kommer in allt tätare. Här är några exempel:

Förra året dog en EU-migrant efter en brand i ett tältläger. På rasistiska sidor hade man uppmanat till våld mot migranterna i lägret och tidigare hade de blivit utsatta för stenkastning och fått tält och bilar saboterade. Polisen vägrade först utreda branden ordentligt, men de blev till slut tvingade till det efter press från en förening för EU-migranterI Kista i Stockholm har en man länge trakasserat och hotat EU-migranter, i Eskilstuna hetsar medlemmarna i en Facebookgrupp varandra att bruka våld mot tiggare och i Perstorp misshandlade tre unga män flera migranter efter att de radikaliserats i en liknande grupp på Facebook. Det vore inte helt orimligt att anta att politiska partiers kampanjer mot EU-migranter och personer som tigger tillsammans med högerextremisters organisering i sociala medier har drivit många bakom dessa våldsdåd från ord till handling.

Det är inte bara våldet mot EU-migranter och personer som tigger som verkar trappas upp, även flyktingar och asylsökande har på kort tid utsatts för en del väldigt vidriga dåd:

Igen är detta bara några exempel som visar på en större trend, den rasistiska terrorismen har fått fäste i Sverige.

Det här är inte en process som började med Sverigedemokraternas hetsande mot EU-migranter eller borgerlighetens kliv längre högerut. Det här är en konsekvens av systematisk diskriminering som pågått under väldigt lång tid. Det härstammar från strukturer och värderingar som Sverige aldrig gjort upp med. Men alla som bidragit till att förstärka och spä på hatet bär ansvar. Det gäller ledarskribenter, politiker och varenda en av de personer som i sociala medier sprider rykten och förakt mot samhällets utsatta.

Jag undrar var alla debatter om den rasistiska terrorismen är. Förutom de vanliga ledarsidorna hos vänstern så först det knappt någon diskussion om att kräva någon på ansvar för det här samhällsklimatet. Högavlönade Sverigedemokrater som driver rasistiska hemsidor vars primära syfte är att radikalisera och organisera deras marktrupper mot utsatta grupper slipper stå till svars, deras hets har helt enkelt accepterats av redaktionerna runtom i landet. Debattsidorna får någon enstaka text, oftast från de direkt drabbade, men sen är det tyst igen medan vi väntar på nästa dåd mot EU-migranter och asylsökande. Det är svårt att föreställa sig en liknande tystnad eller apati ifall det handlat om islamistisk terror i Sverige.

Kanske ligger förklaringen i att det inte ses som terrorism, kanske är det vilka som utsätts som gör att så få bryr sig. Avhumaniseringen av oss som ni ser som invandrare har gått väldigt långt. Häromdagen gick TV-programmet Efterlyst ut med en bild på Facebook där man sökte efter en 14-årig pojke som försvunnit. Kommentarsfältet till bilden fylldes snabbt med rasism, glädjerop över hans försvinnande. Varför? För att pojken var mörkhyad. Det var inga anonyma nätrasister som skrev, det var inte på mörkbruna rasistbloggar, det var öppet och med namn på ett socialt medium där den som ville kunde klicka sig in på deras profiler och se deras semesterbilder. Några hade egna barn i den försvunna pojkens ålder.

Ansvaret ligger både hos de som bidrar till den rasistiska terrorismen och hos de som har makt att stoppa den. Ansvaret ligger också hos oss, alla goda krafter i samhället. Vi måste fortsätta vara skyddsvallen mellan demokrati och fascism, barriären som hindrar anti-demokraterna från att vinna än mer mark. Jag har ingen perfekt lösning på problemet, jag vet inte hur vi ska vända avhumaniseringen och stoppa denna våg av hot. Jag vet inte hur jag ska få den som är glad över en försvunnen tonårspojke eller en brinnande flyktingförläggning att förstå att det är människors lidande han njuter av. Men jag vet att något måste hända innan det här landet går itu.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se