Stäng
blog-header
maj 23, 2018
Kawa Zolfagary, bloggare
Magdalena Andersson (S) med en rak höger. Foto: Henrik Montgomery/TT

Den stora besvikelsen

Det finns ett stort gap i svensk politik.

Det är, tyvärr, inte ett gap mellan blocken på vänster-högerskalan, där trängs de flesta partier glatt med varandra i mitten. I stället är det ett gap mellan Socialdemokraternas ledning och eldsjälarna ute i landet. En enorm klyfta som bara växer i storlek och som nu verkar kunna få hela partiet på fall.

Det här är inte ett försök att kasta skit på den politiska ledningen för Sveriges största parti, det här är ett försök att förklara hur gapet kom till och varför så många är besvikna.

Jag är själv medlem i Socialdemokraterna och ser överallt i lokala grupper missnöjet sprida sig över hur Socialdemokraternas ledning sköter valrörelsen. Varje dag läser jag flera inlägg från eldsjälar som riktar kritik uppåt för att deras arbete görs så mycket svårare. Från att längta efter att få diskutera välfärdssatsningar och ett mer jämlikt samhälle tvingas nu dörrknackare och flygbladsutdelare försvara en allt mer reaktionär retorik. Glädjen har helt försvunnit hos många och de flesta är redan nu inställda på att det kommer bli ett katastrofval för partiet.

Samtidigt viftas det hela undan av diverse tjänstemän och högt uppsatta inom Socialdemokraterna.

Nästan som att det rör sig om ett enda stort missförstånd.

Det är ingen högergir, bara klassisk socialdemokratisk politik som vi sysslar med, säger de. För att komma åt ett problem krävs det sjukdomsinsikt och just nu misstar de köttsåret för ett myggbett. Faktum är att det egentligen inte rör sig bara om politiken för de flesta, det som skär sig mest och skapar det största glappet mellan ledning och folkrörelse är retoriken.

Jag och många andra med mig förstår varför regeringen agerade som de gjorde efter de stora flyktingströmmarna 2015. Vi håller nog inte med om att det var den enda eller bästa lösningen, men vi kan förstå varför och ser hur den nuvarande politiken handlar om att harmonisera (ett vidrigt ord i sammanhanget) migrationspolitiken med övriga EU. Det som släcker eldsjälarna är hur fort retoriken förändrades, hur enkelt det plötsligt var för ledningen att ställa migration mot välfärd.

Kanske är besvikelsen så stor för att man helt enkelt trodde bättre om Socialdemokraterna i Sverige. Inte för att vi skulle sitta på några exceptionellt genialiska politiker, utan för att facit hela tiden funnits där. Vi vet vad som händer när Socialdemokraterna och andra partier försöker spela på högerpopulisternas planhalva. Ingenstans har det slutat väl för de partier som deltar i den leken, särskilt inte för socialdemokrater.

När jag var en väldigt ung och oerfaren debattör lärde jag mig en viktig läxa. Under en debatt fick jag en publikfråga om en eventuell höjning av en viss skatt, jag svarade att det inte fanns några förslag på att höja den skatten från oss till vänster. Liberala ungdomsförbundets representant i den debatten begärde replik och kommenterade helt enkelt: ”När det kommer till att inte höja skatter, vem litar ni mest på, vi eller vänstern?”. Med den läxan i bakfickan vill jag bara säga lycka till med att tävla mot ett parti med nazistiska rötter om vem som kan vara hårdast mot flyktingar och invandrare.

Från högt uppsatta tjänstemän, och nu även ministrar, har det blivit något normalt att ställa välfärden mot migration. Som om det vore det enda alternativet. Att höja skatter, att ta bort jobbskatteavdrag, att begränsa vinster i välfärden eller omfördela resurser på annat vis har plötsligt blivit ”idealism” och en omöjlighet. Kvar finns bara att ställa liv för människor som mig mot välstånd för de som redan är på insidan. Det är en motsättning som inte bara är falsk, den är direkt farlig.

Det som händer nu är att högerpopulisternas verklighetsbild bekräftas av Sveriges största parti, som totalt suttit vid regeringsmakten längre än något annat parti sen allmänna rösträttens införande. Inte nog med att deras dystopiska retorik totalt trumfar all sund politik de genomför, de dödar också effektivt lågan hos en stor del av valarbetarna.

Utåt väger många sina ord i guldvåg för att inte bränna broar, men internt i slutna grupper och i samtal mellan varandra finns ett växande missnöje och framförallt en enorm besvikelse.

För den som inte vill engagera sig i en valrörelse som bygger på att passa runt migrationsbollen med Sverigedemokraterna så hamnar i stället fokus på vad som händer efter valet . Blir det en socialdemokrati som sakta men säkert äts upp likt så många andra socialdemokratiska partier i Europa – eller får vi se en växande och framåtblickande rörelse likt den i England med Jeremy Corbyn i spetsen? Det upplevs nu av allt fler som mer avgörande för Sveriges framtid än vilket parti som får flest röster i valet i höst. Så stor är besvikelsen.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se