Stäng
blog-header
januari 28, 2016
Kawa Zolfagary, bloggare
Kan man tvinga bort tron ur en människa? Foto: Daniel Karmann/AP

Änglar, demoner och Karl Marx

Svensk vänster skyddar islam i antirasismens namn. Den åsikten har jag sett dyka upp allt oftare det senaste året.

Kanske ligger det något i det.

Det är inte svårt att föreställa sig att vissa som gärna skyltar med hur mycket de ”gillar olika” kan bete sig så. De kanske ser den främmande religionen som exotisk, ett slags yoga med en mörk twist. Något lagom spännande, som att plocka praliner från Aladdin-asken utan att kolla vad de innehåller först.

Jag kan se framför mig hur man tänker att ett omfamnande avväpnar de som vill måla ut varje muslim som Darth Vader minus ljussabeln. Som antirasistiskt verktyg är det knappast effektivt, men säkert kul för den som vill prova på något nytt och samtidigt göra sverigedemokrater skitförbannade.

När jag var tonåring var det väldigt populärt att skylla precis allting på religion. Alla krig, allt lidande och all ojämlikhet kunde skyllas på den organiserade tron. Vi var självgoda, kunde citera bibelverser och såg ner på de som trodde på en allsmäktig gubbe i skyn som var överdrivet intresserad av att veta om de hårlösa aporna han skapat onanerade eller inte.

Jag läste Christopher Hitchens, Bertrand Russell och Richard Dawkins böcker om religion och kände mig så mycket mer upplyst än de som valde att gå igenom världen med stängda ögon, i religionens namn.

Med tiden blev det allt mindre intressant att visa mitt magnifika intellekt genom att läxa upp Jehovas Vittnen. Jag var nog den enda som bjöd in dem för att diskutera, något som ledde till att de slutade knacka på min dörr.

Ett av mina sista samtal med min farfar innan han gick bort handlade om religion. Han var en djupt troende muslim, men hade aldrig diskuterat ämnet med mig. Det var 2002, bara månader innan Irak skulle invaderas av USA. Min pappa och min farfar satt ute på en veranda och drack te. Efter ett tag kom min pappa in och hånlog mot mig, han sa att min farfar ville prata med mig. Jag gick ut till honom och han bad mig sitta vid hans sida. Han frågade mig om jag läst bibeln. Jag berättade att jag läst lite i skolan som en del av vår religionsundervisning. Han svarade att jag om jag tyckte det var intressant så kunde jag hitta några bra lärdomar i bibeln, jag kunde strunta i det jag ville och ta till mig det som verkade användbart.

Det var allt han hade att säga till mig om religion, denna djupt troende muslim som föddes, växte upp och dog i Iran.

Kanske var det händelsen som fick mig att respektera troende mer. Jag är fortfarande ateist, att tro på gud eller något liknande finns helt enkelt inte i mig. Men jag ser inte längre troende som korkade och blåsta eller roten till all ondska på planeten.

Däremot så tror jag att samhället mår bättre av vetenskap än vidskepelse och religion.

Om jag kunde hade jag velat att organiserad religion, som är missionerande, hierarkisk och gör anspråk på att tala för gud, inte skulle ha en plats i det moderna samhället. Så ser det dock inte ut och inget önsketänkande i världen kommer kunna ändra på det. Däremot kan politik förändra.

Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Här har vi ett rekordhögt antal icke-troende, i form av agnostiker och ateister. Svenska kyrkan känns mest som ett glatt gäng som använder religion som ursäkt att få spendera tid tillsammans och vi betraktar religiösa makthavare som kufar och udda. På arbetsplatser och i fikarum drivs det friskt med människors religiösa övertygelse på ett sätt som vi aldrig skulle göra med politik eller ideologi.

Kort och gott, här är vi inte särskilt troende av oss och visar inte sådär våldsamt mycket respekt för de som är det, vilket egentligen är rätt osympatiskt.

Jag vill att Sverige ska fortsätta vara sekulärt och jag vill minska inflytandet organiserad religion har på människor. Då verkar det finnas två sätt att gå tillväga. Det ena sättet är att tvinga på människor en sekularisering. Förbjuda eller göra det omöjligt för människor att utöva sin tro. Det kan handla om att förbjuda religiösa klädesplagg och symboler eller stoppa halalslakt av djur. Det är en naiv och förtryckande väg som jag tror enbart kommer leda till polarisering, och i vissa fall radikalisering av de religiösa.

Det andra sättet är att acceptera all religiös utövning och upprätthålla religionsfriheten. Vilket skulle kunna innebära att troende får begå handlingar som vi inte skulle acceptera annars. Religiösa skulle få en särställning i samhället och friare ramar än övriga medborgare och organisationer, något som kan ses i länder som till exempel USA.

Personligen tror jag att det finns en tredje väg. Jag tror att människor inte kan låta bli att formas av det samhälle de har omkring sig. En religiös person som enbart omges av andra religiösa kommer inte att rubbas i sin tro. Däremot så kommer den troende som får utrymme i samhället på samma villkor som alla andra tvingas att möta alternativet till religion. Muslimska migranter ändrar sina värderingar och åsikter efter landet de kommer till, men det krävs att de får en rättvis chans att integreras. Därför blir diskriminering på bostads- och arbetsmarknad väldigt viktigt att motverka, vilket i sammanhanget kan leda till förvirring och missförstånd om att religion omfamnas i antirasistiskt syfte.

Min ideologiska övertygelse är att sekulära samhällen mår och fungerar bäst. Jag tror att organiserad religion för det mesta leder till mer ont än gott, men jag ser inte ner på den som tror. Religionsfriheten måste respekteras, för om den kränks så är det även tankefriheten som ryker. Om det här kan tolkas till att jag kramar om religion så förstår jag inte hur, för om jag ger en kram så är det enbart för att viska den otrogna hundens lov i den troendes öra.

Om bloggen

Kawa Zolfagary är frilansskribent, författare och kommunikatör och skriver om samhällets stora konflikter på ett sätt alla kan förstå.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se