Stäng
blog-header
februari 12, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
Vikingatåg, snart på en nattbuss nära dig. Foto: David Cheskin

Vikingen

Det är mitten av 00-talet, jag är i mina sena tonår och bor fortfarande kvar i Eskilstuna. Jag sitter på nattbussen på väg hem, det är inte särskilt sent, klockan är bara halv ett. Men det går bara två nattbussar, den andra går vid två-tiden. Jag har varit hemma hos en vän och tar den tidigare bussen, de som gått på krogen brukar ta den sena. Bussen är nästan helt tom, det är inte så många som ska åt mitt håll. Efter att vi passerat områdena med stora lägenhetshus så sitter jag till sist själv kvar på bussen. Det är bara en liten bit kvar. Inte många stationer nu.

Vid nästa hållplats kliver det ombord en ung man. Han är vältränad, klädd i enbart svarta kläder och har långt, blont hår. Han ser ut som en viking. Jag ser att han har Tors hammare i ett band runt halsen. Den nationella symbolen för “Jag är inte rasist, jag är patriot”.

Vikingen slår sig ner några säten framför mig. Först bryr jag mig inte om honom, jag ska ändå av snart. Men sen märker jag hur han konstant tittar bakåt mot mig och söker ögonkontakt. Vi sitter ensamma längst bak i bussen, jag tänker att om han vill mig något illa så är det kört. Ingen chans i världen att jag kan försvara mig mot honom. Precis när jag tänkt den tanken så ställer han sig upp och går mot mig.

Här kommer det. Nu är det slut. Nu får jag en kniv i magen av en nazist.

– Du, jag tänkte bara säga att jag inte är rasist. Jag vet att det kan se ut som det men jag är faktiskt asatroende, sa Vikingen med ett leende.

Jag kunde inte tro mina öron. Eller mina ögon för den delen. Jag lyckades klämma ur mig ett okej, vilket Vikingen tog som en ursäkt för att fortsätta prata. Han berättade om sin tro och hur han tyckte det var jobbigt att konstant blandas ihop med rasister när han bara genuint trodde på asagudarna. Vi åkte tillsammans de sista stationerna medan han fortsatte berätta om asatron för mig, sen kom hans hållplats precis innan min. Han gav mig ett glatt hejdå och ett enormt leende. Sen skuttade han, ja skuttade, av bussen och försvann. Jag såg honom aldrig igen. Vikingen som faktiskt inte var rasist, bara något helt annat.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se