Stäng
blog-header
augusti 7, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT/

Vi måste prata om ”inte alla män” – igen!

Jag tror vi måste ha Samtalet igen. Den om uttrycket ”inte alla män.”

Det har aktualiserats igen efter ett rykte spridits att en före detta minister tagit män i skrevet och kallat kvinnor horor och slampor på fyllan och detta rykte har i sin tur lett till ett omfattande stöd för ex-ministern av typen ”det kan hända alla”.

Ett stöd som liknande rykten inte mötts av (i alla fall inte när dessa misstänkts ej tillhöra gruppen vita, svenska medelålders män som en gång styrt landet). I detta fall när man vill diskutera ämnet män som sextrakasserar och vad vi kan göra åt det möts man i stället ofta av ett indignerat ”inte alla män!”

Mellan dessa olika snarlika mediarubriker visar det sig alltså gå whiplash-snabbt mellan ”inte alla män!” till ”alla har ju tafsat på folk i fyllan!”

Vilket får en att misstänka att skillnaden är att i det första fallet ingår en eventuell förövare i gruppen ”de där andra” och i det andra fallet ingår förövaren i gruppen ”kunde varit jag”. Vilket säger en del om varför debatten ser ut som den gör och varför vi har samma diskussion i dag som vi hade för 20 år sedan.

Men det var ju inte det vi skulle prata om utan om uttrycket ”inte alla män!”

Uttrycket ”inte alla män” används så ofta i debatten att det blivit ett eget internet-meme. Det används främst när feminister påpekar att de flesta sexövergrepp utförs av män och att vi borde försöka minska dessa övergrepp genom insatser såsom 1, granska den kvinnosyn som finns i vår kultur, 2, bli bättre på att prata om sex och samtycke med unga män, 3, och så vidare.

Det är då många kvinnor och män blir så arga att de ropar ”inte alla män” och sålunda hamnar i fällan att förkroppsliga ett stående skämt på internet. De tror nämligen att de argumenterar mot ”alla män” i någon sorts bokstavlig mening där varje individuell man i världen begår eller kommer att begå våldtäkt. Vilket förstås inte är vad som menas med ”alla män.”

Vad ”alla män” betyder när feminister säger det är att våldtäkt inte är kopplat bara till män med en viss hudfärg, ekonomisk klass, social status, utbildningsnivå, och så vidare, utan begås av ”alla” män. Ni ser den enorma skillnaden, ja?

Att tolka uttrycket ”alla män” bokstavligt är – förutom alltså ett stående Internet-skämt – också en vanlig derailing-metod som antifeminister använder i ett försök att få debatten att handla om något den inte handlar om för att slippa diskutera det verkliga ämnet. I detta fallet att våldtäkt är ett kulturellt problem, inte ett individuellt.

Feminister har länge kämpat för att flytta våldtäktsdebatten från ett individuellt problem som kvinnor själva måste ta ansvar för, till att ses som ett samhällsproblem. Att se våldtäkt ur dess historiska, kulturella och globala perspektiv.

Vilket som sagt många gärna skulle slippa. Det är förstås mycket enklare att säga ”det bästa är att kvinnor får lära sig att undvika risksituationer” och sedan tycka att man gjort sitt för att förebygga våldtäkter.

Vi som faktiskt vill förebygga våldtäkter förstår att detta snarare är att hjälpa våldtäktsmännen, än att ”skydda” offren. Det är därför detta sätt att minska på kvinnors och flickors handlingsutrymme är en grundläggande komponent i en så kallad våldtäktskultur.

En våldtäktskultur definieras inte – även om diverse ledarskribenter och debattörer tycks tro det – av hur många våldtäkter som sker i ett samhälle. En våldtäktskultur definieras av en kultur där det ständiga Hotet Om Våldtäkt begränsar och kontrollerar kvinnors och tjejers vardag. Där många komponenter samverkar och gemensamt bildar en kultur som skuldbelägger offren, trivialiserar förövarna, begränsar kvinnors handlingsutrymme och utmåla alla män som potentiella våldtäktsmän.

Det tydligaste exemplet på vad som är snett med en kultur som tacklar våldtäkt genom att begränsa kvinnors vardag är att man inte sällan stöter på argumentet ”det är väl inte så konstigt att kvinnor blir uppmanade att undvika risker för att inte bli våldtagna, det är ju som att uppmana folk att låsa sin cykel så den inte blir stulen.”

Lyssna nu: Kvinnor är inte objekt. Det är mils skillnad mellan att uppmanas att låsa sin cykel och uppmanas att låsa sin kropp.

Störst risk att utsättas för våld i det offentliga rummet bland unga mellan 15-25 år är killar. Ändå ges inte killar dessa ständiga förmaningar om hur de ska klä sig, bete sig och var de inte kan röra sig i det offentliga rummet. Vad kan det bero på? Är det för att bara tanken att begränsa killars och mäns handlingsutrymme istället för faktiskt brottsbekämpning känns orimligt?

Ytterligare en aspekt är denna: Eftersom samhället ständigt lägger mer och mer ansvar på kvinnor att ”skydda sig” mot risken att bli våldtagen och eftersom man inte kan se utanpå om en person är en våldtäktsman eller ej, så innebär det att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän.

Ja, alla män. Ja, bokstavligen. Så blir det när man vägrar lyfta våldtäktsproblematiken från den individuella nivån.

Det är alltså inte feminismen som du ska vara arg på för att män ses som potentiella våldtäktsmän. Bättre då rikta ilskan mot de som lägger sin tid på att motarbeta feminism.

Våldtäkt är inte en individuell fråga. Det är en fråga om kultur, om patriarkala strukturer, om kvinnosyn, om manssyn, om traditionella könsroller som säger att alla kvinnor är potentiella offer för det ständiga Hotet om Våldtäkt och alla män är potentiella förövare. Det är en fråga om hur vi uppfostrar män att se på manlighet och hur vi alla lär oss att se på sex, på samtycke och på kvinnors rätt att inte jämföras med objekt.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler