Stäng
blog-header
oktober 18, 2015
Gustav Almestad, bloggare

Vi behöver en omsorgsrevolution

Veckans stora rövarhistoria var förstås ”den lönsamma asylbranschen”.

Artiklar avlöste varandra i både DN och SvD om de skyhöga avgifterna som Wallenbergare, Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson med flera kräver av offentligheten för sina asylboenden. Statsministern var upprörd, har de ingen moral?

Politisms chefredaktör Eric Rosén menade häromdagen att ett systemskifte där vinstuttag stoppas är den enda vägen till anständighet, att det inte hjälper att bara vara upprörd gång på gång. Det är förstås helt rätt. Det går inte att skälla eller vädja till moral. Moralen är i stället vår att fatta beslut om, och vi har all möjlighet att ta rätt beslut utan att vänta på ockrares samvete.

Skiftet måste dock vara större än vinstfrågan. Varför skulle vi nöja oss med att försöka tvinga privata utförare att göra samma undermåliga jobb för lite mindre hutlösa pengar? Varför betala Jan Emanuel minst dubbla kostnaden när man själv kan starta två boenden? Eftersom moralen är vårt beslut är också ansvaret vårt.

Vad som blir tydligt när till och med en granskning i medierna benämner en skandal som ”den lönsamma asylbranschen” är vilken lögn ”lönsamheten” är. Lönsamhet för vem? I begreppet finns inget samhälle, inget ursprung till resurserna, ingen miljöpåverkan. Bara den som står på plus räknas när lönsamheten ska identifieras. Ändå styr detta mått så mycket av våra gemensamma resurser.

Men lönsamheten är inte lösningen, den är problemet. Det problemet gäller så mycket mer än organisering av flyktinghjälp. Vi låter bostadsbristen fortgå utan några riktiga offentliga satsningar, bara massor av bekymmersrynkor över de höga markpriser som gör det mindre lönsamt för byggföretagen. Samtidigt är marken ofta kommunens och vi hade lika gärna kunnat bygga själva om vi bara tog beslut om det, investerade för att prioritera samhälle framför lönsamhet.

Vi låter tågtrafik utanför storstadsregionerna dras in för att bolagiseringen gjort att SJ måste gå med vinst i stället för att tjäna samhället, och sedan undrar vi varför glesbygden dör. Lika gärna kunde vi valt att ta ansvar för varandra, och låta lönsamheten vara sekundär. Ska vi passa på att nämna klimatet här? Är det mest lönsamt med tåg eller flyg? Får den frågan samma svar om 40 år?

Du säger tillväxt? Det är inte ett värde, det är ett tomt mått. I modern tid har vi knappt sett mer än ett par enstaka år utan tillväxt, men ändå kommer nedskärningarna i offentlig konsumtion med stadig takt. Om tillväxt skapar rikedom, varför blir vi inte rikare? Om tillväxt är vinster som försvinner uppåt till ett fåtal procent är måttet irrelevant. Välståndet skapas någon annanstans.

I avtalsrörelsen är det återigen dags att prata om underbetalda kvinnodominerade vårdyrken. Kraven från Kommunal på att ta igen åtminstone lite grann gentemot industriavtalen möts som vanligt med hänvisningar till produktion och tillväxt. Som om det lönsamma ska ge tillbaka till omsorgen sedan. Det är lögn. Tvärtom är det omsorgen som betalar för produktionen med sitt arbete, på det att produktionsarbetet alls ska kunna existera. Utan människor inget arbete, utan omsorg inga människor. Och lögnen om lönsamhet som låter vinsterna slippa undan konflikt medan arbetare bråkar.

Varför avkräver vi en arbetslös att den ska anstränga sig och bidra till samhället? I själva verket kan vi inte mena det överhuvudtaget, för det finns ju behov som inte får fyllas. De 410 000 heltidstjänsterna i offentlig sektor som försvann på 90-talet och sedan dess aldrig ersatts ter sig som en ekonomins förbjudna zon. Omsorgsbehovet kan inte ha upphört, snarare har det ökat. Men politiken har valt lönsamhet framför behov. Här finns det allt ekonomiska evighetsmaskiner! En utbränd undersköterska kan väl komma tillbaka till sin underbemannade arbetsplats på sjukskrivningen som patient och skapa tillväxt med sin egen vårdkonsumtion i stället? Naturligtvis är det absurt.

Arbetslöshet finns bara för att vi valt den. För att vi valt en kapitalets och patriarkatets idé om lönsamhet, framför omsorg och gemensamma behov. För att vi valt att stycka upp samhället i delar som kan kallas lönsamma eller inte, för att vi saknar helhetssyn, för att vi inte tar ansvar, att vi gemensamt saknar moral. Det är därför arbetsdelning och expansiv omsorgspolitik vore en feministisk revolution.

Det går inte att vara progressiv genom att drömma sig tillbaka till en tid före alliansen och ägna hela mandatperioder åt att laga små läckor när hela systemskiftet redan genomförts, och det sedan långt innan alliansens mandatperioder. Omställningen vi behöver kräver betydligt större och nya visioner. Vi må nu ha en politisk verklighet som är trög och bygger på reformer, men utan en riktig omsorgsrevolution i sikte når vi inte ens en reform.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se