Stäng
blog-header
september 22, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
JenVista/Flickr

Vi är inte naiva. Vi är trötta.

En av de saker som fört den feministiska debatten framåt var när begreppet ”våldtäktskultur” infördes i den svenska feministiska mainstreamdebatten.

Det är nämligen komplicerat att diskutera våldtäkt på ett sätt som inkluderar mer än ”det finns elaka människor därute, det kan vi inte ändra på och därför måste kvinnor lära sig att undvika risker” vilket är ungefär där de flesta vill parkera diskussionen.

Men den här diskussionen behöver läggas på den nivå där den faktiskt hör hemma. Och det är inte på individnivå. Problemet med våldtäkt är kulturellt.

Det är lite som skillnaden mellan att se misogyni som tusentals separata individhat med liknande innehåll riktat till kvinnor, och att se det som en del i en större helhet.

När Södermalmspolisens twitterkonto i fredags postade följande tweet, blev reaktionerna minst sagt mycket starka och även här på Politism skrev Margret Atladottir om det.

Bxy2OWKIYAA9gJA.jpg large

Jag tror inte polisen förstod varför det blev sådant liv eller vad reaktionerna handlade om. Alls. Detsamma gäller många andra. Vissa valde att öppet raljera över och förminska reaktionerna.

Jag inser naturligtvis att tweeten ovan på inget sätt menade att väcka ilska, att den handlade om frustration över en situation man ansåg kunde ha undvikits. Men även reaktionerna på den handlar om frustration.

Vi är också frustrerade.

Jag tänker försöka förklara hur. Ni behöver inte hålla med om allt jag säger, men kom ihåg att ni undrat och att detta är ett tillfälle att försöka lyssna.

Problemet med polisens tweets är den kultur de gjordes i och den tradition de ingår i.

Vi lever i en kultur där alkohol tillsammans med en lång rad andra beteenden från klädval till att somna på en fest till att gå utanför dörren utan manligt sällskap anses öka ”utsatthet” för våldtäkt om du är kvinna. Vi lever i en kultur där kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän och sig själva som potentiella offer.

Det här kallas för våldtäktskultur. Varje gång vi väljer att fokusera våldtäktsdiskussionen på att uppmana kvinnor att vidta försiktighetsåtgärder – och det är en lång lista ”åtgärder” vi pratar om här, alla har det gemensamt att de minskar kvinnors handlingsutrymme – så accepterar vi ett samhälle där våldtäkt ses som något oundvikligt och där hotet om våldtäkt kontrollerar varje del av kvinnors vardag.

Jag tror reaktionerna handlar om det. Det betyder inte att alkoholkonsumtion är helt utan problem. Men det är inte vad det här inlägget handlar om.

Jag inser att Södermalmspolisen inte menade att skuldbelägga alla de våldtäktsoffer som varit alkoholpåverkade vid våldtäkten. Men vi är så trötta. Vi är trötta på att reaktionerna på våldtäkt alltid fokuserar insatserna på allt annat är våldtäktsmannen, vare sig de kommer från individer eller från myndigheter satta att bekämpa brott.

Jag tror det är därför så många protesterar när alkohol utses som orsaken till att våldtäkter begås. Vi är inte naiva. Vi är trötta.

Jag tror reaktionerna blev så starka för att det påminner oss om när en svensk polis uttalade att det är ”naturligt” att våldtäkterna ökar på sommaren eftersom folk är mer lättklädda, ungefär som om det är det finns något som är ”naturligt” i den meningen förutom möjligen att människor generellt brukar klä sig efter vilket väder det är.

Jag tror det påminner om när Daily Mail postade en krönika som menade att Rihannas scenkläder ”inbjuder till våldtäkt.”

Jag tror det påminner om när en våldtagen 16-årings skolkamrat i Steubenville förklarade att ”horor inte kan våldtas”. Det påminner om när en annan 16-åring i samma skola förklarade att han filmat övergreppet utan att ingripa eftersom han inte förstod – ingen hade talat om för honom – att det han såg var just ett övergrepp.

Jag tror det påminner om när en ansvarig för att minska brott på Ålandsfärjorna menade att skulden för våldtäkterna på deras färjor var alkoholintag – offrens alkoholintag – och att om kvinnor bara slutade ”supa sig under bordet och tro att alla ska vara snälla” så kan de fortsätta åka färja med män.

Jag tror det påminner oss om alla gånger vårt kulturella problem med våldtäkt läggs på enskilda individer.

5

Ofta när man föreslår att sluta fokusera diskussionen om våldtäkt på offrens beteende, får man samma svar. Man får svaret att det är en bra idé att lära kvinnor att inte [insert mänskligt beteende] om de vill undvika våldtäkt på precis samma sätt som det är en bra idé att uppmana kvinnor att inte ”lägga sig nakna på ett köksbord inne på Hells Angels klubblokal”. Tänk smart, helt enkelt.

Det här att dra paralleller till diverse vansinniga scenarion är väldigt vanligt just när man vill övertyga kvinnor att begränsa sitt handlingsutrymme för att samhället inte orkar ta tag i våldtäktsproblematiken på något långsiktigt, konstruktivt vis. Jag har sett kvinnors rätt att delta i det offentliga livet på samma sätt som män jämföras med allt från att gå ut iklädd nazistuniform och förvänta sig att ingen ska blir ”provocerad” till att lämna cykeln olåst och förvänta sig att den inte ska bli stulen.

De ojämförbara jämförelserna åtföljs ofta av en myndig förklaring om att ”det är klart JAG tycker kvinnor SKA kunna gå runt nakna utan att något händer men jag kan ju inte hjälpa att världen ser ut som den gör, så hur kan det då vara fel att lära kvinnor att skydda sig precis som man inte ska lämna ytterdörren olåst?”

Lyssna nu: Att låsa sin cykel eller inte lämna dörren öppen när man går hemifrån är inte detsamma som att säga till kvinnor att det faktum att de är just kvinnor innebär en risk varje gång de lämnar huset. Kvinnors kroppar är inte objekt. Att du som man blivit uppmanad att lämna din dyra laptop hemma när du går ut, är inte detsamma som att tala om för kvinnor att de inte kan delta i den offentliga sfären på samma villkor som män.

Om du tror att ”det kommer alltid finnas tjuvar här i världen så därför måste man låsa in sina värdesaker, samma sak gäller för våldtäktsmän” är en logisk slutsats att dra så bör du aldrig, aldrig uttala dig om våldtäkt någonsin mer.

Vi måste komma ifrån det här tänkandet. Människor är inte objekt. En våldtäkt är inte detsamma som stöld och att tvingas anpassa sitt liv efter det ständiga hotet om våldtäkt är inte detsamma som att tvingas försäkra sina värdesaker eftersom ”det är helt enkelt så världen ser ut.”

Det ställer orimliga krav på kvinnor att begränsa sina liv efter det ständiga Hotet om våldtäkt, och det kommer från myndigheter, polis, media, populärkulturen. Det är problemet. Vi föreslår inte att föräldrar ska sluta uppmana sina barn att vara försiktiga eller riskmedvetna. Det är inte vad det här handlar om.

Vad har nu det med några välmenande tweets från Södermalmspolisen som pekar ut alkohol som avgörande, bakomliggande orsak till en våldtäkt i ett fall där alkohol uppenbarligen var inblandat? Jo, för det hade inte blivit några reaktioner om polisens uttalande varit en enskild händelse för sig, om den inte ingått i det sammanhang jag precis beskrivit. Eller om det inte kom just från polisen.

Sammanhanget är att var femte person enligt en stor undersökning av svenska Amnesty anser att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon är utmanande i klädsel eller beteende. Sammanhanget är att en fjärdedel tycker att kvinnan har ett ansvar om hon har flörtat eller hånglat med mannen före våldtäkten och att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon frivilligt följt med mannen hem.

En femtedel lägger en del av ansvaret på kvinnan om hon druckit alkohol eller inte gör fysiskt motstånd. 14 procent av ungdomarna tycker däremot att det är en förmildrande omständighet om mannen druckit alkohol eller är drogpåverkad.

Det betyder inte att riskmedvetenhet inte är viktigt. Men det är en kortsiktig metod och kan inte vara den enda. Män tar också risker när de går ut men vi uppmanar inte dem att till samma åtgärder eller att betrakta sina kroppar som objekt som kan stjälas.

Det finns ingen tjej som inte hört alla de risker hon utsätter sig själv för varje gång hon går utanför dörren, flera gånger om. Som långsiktig metod att faktiskt arbeta med våldtäktsstatistiken har det dock visat sig ha begränsad effekt.

Vi är helt enkelt trötta. Och vi ville protestera mot ännu en påminnelse om hur begränsad vår kroppsliga frihet och handlingsutrymme fortfarande är. Och varför inget görs – på riktigt – för att förändra detta.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se