Stäng
blog-header
oktober 5, 2016
Tanvir Mansur, bloggare
Handen som gungar vaggan? Foto: Maja Suslin / TT

Vems fel är det att kulturdebatten har spårat ur?

Förstår ni hur absurd kulturdebatten är just nu? För två veckor sen var ”ämnet” om nazister ska prata fritt i public service eller på Bokmässan. Sen var det frågan om människor som drabbas av rasism ska få fika tillsammans och prata om gemensamma erfarenheter. Den här veckan handlar det om att kulturinstitutioner är rädda för kritik mot dålig representation eller eventuell rasism.

I alla tider har människor protesterat och kritiserat det som syns på TV, hörs på radio och skrivs i tidningarna. Ibland har klagomålen handlat om att programledarna har ”konstiga dialekter”, eller att radiopratarna knarrar när de pratar. Bara för att folk är upprörda betyder det inte att det är ett nytt fenomen.

Allt fler röster hörs i dag. Före sociala medier fanns var det svårare att protestera så omedelbart. Nu går det att skapa virala statusuppdateringar på bara några timmar.

Som vanligt handlar frågan om makt.

Vilka är de här institutionerna? Det kan vara bokförlag, film- och TV-producenter, skivbolag, teaterscener eller tidningsredaktörer. De är med och sätter agendan för vilka böcker som släpps, vilka som syns på filmduken och i TV-rutan. De bestämmer vilka skivor som produceras, vilka pjäser som syns och vilka berättelser som får synas och höras i medierna. Det är alltså institutioner som aktivt eller passivt avgör att vissa inte får vara med.

Det är mänskligt att män rekryterar män, att fotbollsälskare rekryterar andra personer som är fotbollsfans. Det kallas också ”homosocial reproduktion”, för att använda ett begrepp jag hörde för första gången i Barakat Ghebrehawariats föreläsning.

Forskare använder begreppet för att visa hur individer i ledande position tenderar att rekrytera andra med liknande personlighetsdrag som de själva har. När du själv inte förstår pitchen eller berättelsen som står framför dig, hur ska du då veta att det här är en låt eller film som många andra kommer att älska?

Det bor ungefär 2,2 miljoner svenskar med utländsk bakgrund i det här landet. När deras olika verkligheter inte speglas i konsten och kulturen är det självklart att frustration uppstår och att vi gemensamt borde samtala om det.

När dessa människor är med är det ofta villkorat med att de pratar om rasism, diskriminering eller segregation. Viktiga frågor, förstås, men hur ofta ser du en person med bakgrund i exempelvis Asien, Afrika, Sydamerika, Östeuropa, Sápmi eller Mellanöstern på scen eller i TV som berättar om sin vardag? Om kärlek, familj, sorg, humor – eller om vänskap?

Förresten: inte ens när rasism diskuteras är det särskilt vanligt att de som främst drabbas får vara med.

När vissa människors verkligheter inte speglas i konsten och kulturen är det inte konstigt att de organiserar sig tillsammans för att själva bli en normal del av kulturlivet. Den makten som institutionerna besitter behöver delas. Annars kommer etablissemanget fortsätta reproducera sin homogenitet (eller enformighet).

Ibland tycks det till och med som att näringslivet förändras snabbare än kulturetablissemanget. De har sina kommersiella skäl. Som Nina Åkestam, reklamforskare på Handelshögskolan, skriver i Metro:

”Fler och fler varumärken upptäcker att man når ut bättre genom att porträttera människor mer verklighetsnära, snarare än att bara upprepa samma vita, smala, rika, framgångsrika bilder som vi alla har sett så många gånger att vi inte ens noterar dem längre.”

Det finns en ängslighet hos kulturinstitutionerna över att bli kallade ”rasister”. Men är det inte värre att kulturen i Sverige inte når ut? Att svenskar som är födda här eller någon annanstans måste vända sig till film, musik och TV från andra länder? Varför skulle det vara bra för konsten i Sverige, och för dess framtid? Makten ligger hos de som styr på institutionerna.

För vissa publicister verkar det nu vara viktigare att slåss för nazistnära rörelsers möjlighet att ta plats än att se till att kulturen speglar hela landets medborgare.

Den här veckan har det spridits regelrätta lögner om det separatiska fikarörelsen Black Coffee, som är till för afrikansvenskar.

Ett panelsamtal med scenkonstföreningen Nationella Dramaturgiatet ställdes in på Stockholms stadsbibliotek. Då påstår både Aftonbladets Åsa Linderborg och Mittmedias kulturchef Gunilla Kindstrand att Black Coffee låg bakom detta. Inget i deras texter styrker detta. Den som har följt diskussionerna det handlar om på Facebook hittar inte heller något stöd för att det var så det gick till. Tvärtom verkar det handla om intern kritik inom Nationella Dramaturgiatet – kompletterat av enskilda personers frustration över samtalets upplägg och panel.

Efter att Opinion Live:s programledare Olle Palmlöf frågade grundaren Araia Ghirmai Sebhatu om det var någon skillnad mellan separatismen hos Black Coffee och Ku Klux Klans verksamhet, så fick Palmlöf kritik för det. Därefter levererade Ivar Arpi en osmaklig rubrik i en text i Svenska Dagbladet, där han anspelar på lynchningarna som Ku Klux Klan utförde. Han likställer inte Black Coffee med dem, men tillskriver dem ändå flera åsikter och en ”separatistideologi”.

Ledarskribenten Lisa Magnusson förklarade i UNT att det är okej att fika separatistiskt, men att det borde kallas ”apartheid” och jämförde med nynazistiska idéer.

Så enkelt är det för tyckarskaran att stämpla en rörelse som “sabotörer” och “omvända rasister”. En rörelse som skribenterna ovan helt tycks sakna kunskap om och som de inte bemödat sig att läsa på om.

Om folk googlar ”Black Coffee” om ett halvår kommer de här artiklarna hamna överst i sökresultaten. Det som från början var en trygg plats för afrikansvenskar att engagera sig på blev i stället farliga och elaka svarta människor att frukta.

Allt det här hade kunnat redas ut om någon på redaktionerna bara ställde en eller annan fråga till nätverket innan de publicerade sina artiklar. Den enda som ens har publicerat en replik från Black Coffee själva är Aftonbladet Kultur (bra, Åsa Linderborg!).

Reaktionerna visar på varför mötesplatser som Black Coffee behövs. För att människor som drabbas av rasism inte blir en del av makten. Det gör perspektiven ytterst begränsade, skygglappade.

Det är svårt att få människors historier berättade om de inte får vara med och bestämma om vilka pjäser, låtar, filmer och paneler som samhället ska satsa på. Om de inte får vara med och definiera den rasism de själva blir utsatta för.

Låt människor protestera mot representationen på kulturinstitutionerna. Men kom ihåg att det är du som arbetar där som är grindväktaren. Om du tillhör normen gör du nog dig skyldig till just homosocial reproduktion. Se dig bara om på kontoret och fundera på om det finns en risk för det?

Tre tips till dig som arbetar på en kulturinstitution, ett förlag eller en redaktion:

  • Låt fler berättelser och personer ta plats i er repertoar, då når ni en annan och bredare publik.
  • Stanna upp och lyssna när du får kritik, bolla med fler ur samma målgrupp och fundera på vilket ansvar du har.
  • Öppna dörren. Ta allra minst in en praoelev från ett miljonprogramsområde. Du kanske kommer lära dig mer än vad den personen gör.

Då har du chansen att göra mycket större skillnad.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler