Stäng
blog-header
augusti 27, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Vem sviker förorten?

Stackars oss som bor i förorten. Debatten om hur skrämmande ytterstaden är tycks aldrig ta slut.

Inslaget i måndagens Aktuellt var dock skrämmande på helt andra sätt än det tänkta. Är detta nivån på nyhetsjournalistiken som står underlag för debatterna i samhället, då är läget riktigt illa. Det finns inga direkta fakta i botten, ingen särskild händelse heller, utan det går till ungefär så här: ut med en mikrofon för att banda lite hörsägen, filma suspekta paraboler på höghus, ta med en ”kontroversiell debattör” ut på gatan och se vad som händer. Och värst av allt i inslaget – när teamet filmar och hänger ut en oskyldig kvinna som går förbi, bara för att en av inslagets mannen på gatan pekar på henne med kommentar om hennes sedlighetsnivå. Vad heter den kvinnan? Vad tycker hon? Det frågar ingen.

Sist kom också pinsamt nog en klippbild från Skärholmen med, trots att man hittills varit i Rinkeby. Efteråt det obligatoriska tomma spekulationssamtalet. För det är viktigt att inte vara tyst!

Men hur kommer det sig att det är så populärt att ”lyfta frågan” samtidigt som sådant ointresse finns för svar?

Det är något rent löjeväckande i situationen just nu, det tycks viktigare att ta avstånd och oja sig ikapp mellan ledarsidorna än att faktiskt säga något om hur utsatta människor ska hjälpas. Kanske vill man inte sabotera förortsdystopin som håller på att målas upp. Kanske tror man på besvärjelsens makt att avståndstagande kan lösa problem.

När vi påtalar att det inte är unikt för “förorten” att kvinnor utsätts för patriarkatet bemöts det som en vägran att erkänna problemet. Men det är tvärtom: att visa hela problemet och inte ett lagom avlägset snitt. Det är inte ett ursäktande eller överslätande, det är kunskap. En grundförutsättning för att kunna göra något. För vad är det för särskilda insatser som skulle till bara för att ett visst uttryck för patriarkal kontroll har ett religiöst motiv? Vad menar man att miljonprogramsområden kräver för särskild metod? Är det polisen som ska gå in och leta efter några blandade kvinnor med förtryckt utseende att rädda?

Det enda som åtminstone lutar åt det konkreta brukar handla om civilsamhället. Kanske en lokal förening med starka förebilder? Gärna en god religiös ledare som ska lära ut den sunda religionen istället för den osunda. Det är en avslöjande tanke. För det som eftersöks då är inte mindre social kontroll utan mer kontroll. Mer uppfostran, men med andra värden. Samma sak som lite mer explicit krävdes när en liknande debatt fördes om biblioteken i ytterstaden. Inte vill då den som drömmer om ett Sverige med bara småhusidyll höra talas om att social kontroll plågar dessa områden också, men med skillnaden att fler har råd att dra och barnen har en säkrad framtid istället för lockelsen från IS fascistiska utopier.

Grundreceptet mot social kontroll är detsamma oavsett område eller motiv. Det handlar om trygghet. Om rörlighet. Om framtidsutsikter. Och vill samhället göra annat än att förfasa sig så kommer det behöva handla om resurser och faktisk politik i stället för ihåliga terrorlagar.

Vill ni verkligen tala svek mot förortens kvinnor? Göra något i stället för att “inte vara tyst” om våldet mot kvinnor?

Börja snacka om kvinnojourerna, om stödboenden som läggs ned, och underskottet på stödlinjer med språkkompetens. Vill ni ge kvinnor framtid och trygghet i vardagen? Börja snacka om boendesegregationen och skolsegregationen. Om bristen på gynekolog- och ungdomsmottagningar. Börja också snacka om utförsäljningen av vård, skola, omsorg – som i sammanhanget inte är annat än en reell ansvarsflykt av det offentliga. Börja prata om den aktiva nedmonteringen och hur vi stoppar den, byter den mot upprustning.

Vi är många som snackat om allt detta väldigt länge nu. Andra väljer fixering vid klädesplagg eller att rasa mot separatistiska rum. Så vem är svikaren?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se