Stäng
blog-header
mars 1, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare

Vem ska orka ta ställning?

Lita inte på oengagerade människor i en värld som brinner.”

Det är ett citat jag hört en gång och som jag märker att jag ofta tänker på.

För världen brinner. Människor tvingas fly från krig medan resten av världen diskuterar hur de kan stänga sina gränser. Människor dör i jakt på en dräglig vardag. Sjukdomar och naturkatastrofer drabbar människor olika beroende på var de råkar vara födda. I Sverige blir människor som försöker försörja sin familj, genom att på inget sätt tvinga någon att ge dem pengar, bemötta med spott, sparkar och privilegierade människor som vill förbjuda deras existens.

Efter förra valet stod det klart att det här året kommer handla om värdegrund. För alla organisationer och för alla individer. Frågan är inte längre ”vart är vi på väg.” Frågan är ”hur gör vi det bättre än det är.” Det är tydligt för de flesta av oss att vi alla måste fundera på hur vi kan bidra, eller så står vi inför ett samhälle med större klyftor, mer rasism, där fler människor utestängs och retoriken om dessa människor hårdnar.

Är du en organisation i den civila sektorn? Är du en individ som bryr dig om samhället du lever i? Då är det dags att fundera på var just du står, vad just din vision för samhället är,  hur just du kan vara en del i det. Tiden för icke-engagemang är över.

Detta vet förstås även de som har en annan agenda. Därför är det inte alls konstigt att samtidigt som det blir viktigare än nånsin att ta ställning, så får man plötsligt inte göra det. Man får heller inte benämna saker för vad de är, eller vad många tycker de är. Inte ostraffat.

I måndags startades sajten Sajtkoll.se Det var ett initiativ av journalisten Kolbjörn Guwallius. Han och tre andra startade sidan för att ge människor en möjlighet att söka på visa domännamn och se hur trovärdig sidan bedöms av redaktionen. Det var tänkt som ett stöd för de som ser en ”nyhetsrubrik” om, säg, att lärare på SFI förbjuds prata om förintelsen för att ”muslimer” kräver det (personen som det gällde visade sig vara varken muslim eller från något muslimskt land) eller att Londonskolor förbjuder fläskkött på grund av muslimer (inte sant, men rapporterades av bl.a Avpixlat) och förhoppningsvis börjar fundera på om sidan bakom har någon annan agenda än att leverera nyheter.

Redaktionens ambition var att vara så opolitiska som det går med en sådant projekt. Men man hade till exempel en kategori för sidor som bedömdes sprida myter och/eller hat mot grupper. Här hamnade bl.a Avpixlat och några sidor med koppling till SD.

Tre dagar efter lanseringen av sajtkoll.se tvingades den stänga. Hatet och hoten mot redaktionen blev för många. En skribent på en stor islamhatisk sida jublade i sociala medier att de ”lyckades sänka sajten.” Även om redaktionen på inget vis försökt vara anonyma eller dölja vilka de är, snarare tvärtom, så spreds snabbt falska rykten om att de skulle vara ”vänsterextremister”. I sin ilska över att kallas myt-sida publicerade en av sidorna med SD-kopplingar ironiskt nog snabbt en påhittad artikel om att Kolbjörn tillhör Researchgruppen, baserat på några screencaps som t.om Flashback snabbt insåg var förfalskade.

När man följt den här typen av attacker några gånger ser man ett mönster framträda. Det brukar generellt sett se ut så här: Först kommer en våg av hat. Ens twittermentions fylls, liksom kommentarsfälten hos de vanliga hatsidorna. Sedan kommer ryktena och lögnerna om en. Påhittade kopplingar till grupper man aldrig varit med i, påstådda saker man sagt, falska personangrepp och konstiga ”avslöjanden”. Mitt i allt detta kommer så även – hoten. De som insinuerar att ens familj kommer råka illa ut. Att man ska titta sig över axeln på väg till jobbet. Där brukar de flesta inte orka längre.

Då kommer nästa del – neutraliseringen. Nu börjar den hårda bearbetningen med att få hoten personen fått att framstå ungefär som tonårsbus, inte ”allvarligt menade”, och bara  till för att ”skrämmas.”

Eh. Ja, hot är till för att skrämmas. Det är själva syftet. Oavsett om de var ”allvarligt menade” eller ej.

När denna neutralisering pågått ett tag brukar det övergå till rena konspirationsteorier. Personen som hotats påstås nu ha fabricerat hoten för att få uppmärksamhet, för att tjäna pengar eller, here’s the real kicker, sätta dit de stackars forumen eller bloggarna som kopplas till att hoten överhuvudtaget framfördes. I Sajtkolls fall har detta redan skett på Flashback.

Jag kontaktar Kolbjörn Guwallius för att prata lite med honom om veckan som gått.

OK, Kolbjörn. Vad hände?

– När vi startade sajtkoll.se visste vi att vi skulle kallas vänsterextremister även om ingen av oss är det. Det är så de här sajterna gör. Vad som i dina och mina ögon är vänsterextremister är inte detsamma som i deras ögon. För dessa sajter är vänsterextremister ungefär människor som jobbar på public service eller andra journalister.
Så jag var beredd på att det skulle bli ilskna reaktioner. Men jag var inte beredd på den omfattning det blev. Det var som att vara under attack. Jag kunde i princip inte ägna mig åt något annat än att vänta på nästa hackerattack eller nästa konstiga lögner om mig som jag skulle konfronteras med. Sedan inträffade en sak som gjorde att jag blev orolig för min familj. Då valde jag att stänga ned sidan.

Skulle du ha gjort sajten på ett annat sätt om du visste vilka reaktionerna skulle bli?

– Vi var inte färdiga med kategorierna. Kategorin myt-och hatsajt var en bred kategori med allt från antivaccinations-sidor till högerextrema sidor. Till exempel hamnade sidor där som framställer sig som neutrala nyhetssida men inte är det, alltså precis det vi ville varna läsare för. Men tanken var att dela upp den breda myt-och hatsajt kategorin i olika delar.

Ångrar du att du stängde sidan?

– Nej. Jag är ledsen att det inte gick att ha en sida som vår uppe som ett frilansprojekt. Det gör mig arg att det är så det ser ut. Men jag vill inte ha en sajt under de omständigheterna. Det var för jobbigt.

I min erfarenhet brukar vågen av hat och hot följas av rykten att hoten egentligen aldrig var riktiga. Har det hänt er?

– Just nu tror jag ryktet på dessa sidor är att jag startade sajten enbart i syfte att stänga den, för att få uppmärksamhet i media. Nån annan story som cirkulerar är att jag och Alexandra Pascalidou konspirerat ihop oss och hoppat av på grund av hot av samma dag. Allt taget ur absolut ingenting förstås.

Jag ser personligen en stor risk i att vi börjar tycka att det här är normalt. ”Alla som skriver råkar ut för hot” hör man folk ibland säga som att det gör att vi inte borde förvänta oss något annat, något bättre. Bara för att det ser ut så här gör det ju absolut inte normalt.

– Jag har läst journalister som säger att det aldrig varit så mycket hot och hat som nu. Vem ska orka med det? Det är självklart också en fråga om yttrandefrihet. Vårt syfte var aldrig att få de sidor vi bedömde på sajtkoll att stänga ned, bara att varudeklarera dem. Men om de vill ha respekt för att deras åsikter ska få finnas i offentligheten måste de tillåta även deras kritiker att höras.

 

Man måste undra vem det egentligen är som ska orka bedriva medborgarjournalistik/opinionsbildning i framtiden. Vem som ska orka ta ställning utan att ha stora mediehus eller organisationer bakom sig. Vilka fristående initiativ ska orka med hackerattackerna, lögnerna och hoten? Vem ska i framtiden orka engagera sig, i en värld som brinner?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se