Stäng
blog-header
april 1, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: cascade_of_rant/Flickr

Vårt problem med samtycke

De verkar dugga tätt nu, de friande våldtäktsdomarna som innehåller formuleringar som får många av oss att reagera. Så är det ibland, när man inte har hela bilden och inte är juridiskt kunnig.

Och ibland är det så för att något är åt helvete.

Mannen som friades fastän kvinnan sagt nej flera gånger och rätten ansåg det klart att hon upplevt samlaget som en våldtäkt, eftersom han trodde hennes nej var en del av dominans-sex (något de inte diskuterat innan) och därmed inte hade uppsåt att våldta.

Domaren gick sedan ut och förklarade domen i media, där han bland annat undrade varför kvinnan (som alltså enligt rätten upplevde händelsen som en våldtäkt) inte helt enkelt resonerade med sin våldtäktsman under pågående övergrepp. Japp.

Den 36-åriga mannen som friades för våldtäkt på en 15-åring fastän rätten ansåg att hon befunnit sig i en utsatt situation och mannen hade ”passat på” att ha sex med henne medan hon var det. I domen står det att flickan inte tillräckligt tydligt förklarat att hon inte ville ha sex. Det är nämligen en påverkad, utsatt 15-årings ansvar i Sverige idag.

Igår slog domstolen fast att en 16-årig kille som med hot och användande av soft-gun-pistol fick en 15-årig flicka att ge oralsex till en annan pojke (som i sin tur sa att han upplevde att flickan inte ville). Rätten ser ingen anledning att tvivla på att flickan kände sig tvingad, men ansåg att pojken som utförde hoten inte förstått att hon inte var med på det.

På senaste tid har frågan om samtyckeslagstiftning kommit upp oftare och oftare, särskilt efter friande domar där den åtalade tycks helt befriad från ansvar att bemöda sig – ens minimalt – om att ta reda på att den andre faktiskt ville ha sex. Eller efter friande domar där den åtalade har, citat, ”passat på” som om sex utan uttryckt samtycke någonsin kan vara förståeligt.

Ibland tycks reaktionen ”inför samtyckeslag nu!” ha blivit ett sätt att symboliskt visa sin ilska mot samhällets problem med våldtäkter, en sorts manifestation i sig.

Men diskussionen vi för måste vara djupare än så. Och de flesta som propagerar för en samtyckeslag är med på att man inte kan använda juridiken som en quick fix på ett kulturellt problem, precis som man inte kan förändra samhällets objektifiering av kvinnors kroppar genom att införa ett porrfilter eller förändra en fundamentalt skev maktfördelning genom att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser.

Samtyckeslagstiftning är i sig inte heller en enkel juridisk fråga. Kritikerna till en sådan lag (nu menar jag de normalt tänkande och inte de som genast börjar skrika om skriftliga samlagskontrakt och manshat) menar att den inte skulle leda till fler fällande domar och att ännu mer fokus skulle hamna på offrets agerande.

Jag har själv ingen bestämd åsikt i frågan om samtyckeslagstiftning. Men det här inlägget handlar heller inte om juridik. Det handlar om oss.

En sak som tycks återkomma i de senaste uppmärksammade våldtäktsdomarna är att de åtalade friats just för att de inte förstått att offret inte ville ha sex, inte för att offret ljugit eller inte upplevt det som ett övergrepp. Det är inte en fråga man kan lösa juridiskt. För att tackla problematiken med att så många människor i vår kultur tydligen inte kan förstå om en annan människa vill ha sex med dem om inte personen skriker nej (och tydligen inte ens då) måste vi sluta granska vår lagstiftning och istället börja granska oss själva.

Samma budskap återupprepas för oss om och om igen från populärkulturen till rättssalarna; att män inte kan förväntas förstå att en person inte vill ha sex med dem enbart för att personen ser ut, uppträder och faktiskt säger att den inte vill ha sex med dem. Att män bara kan förstå (och förväntar sig) våldsamt motstånd för att ens tänka tanken att sex inte var på bordet. På samma sätt återupprepas budskapet att tjejer som av olika orsaker inte gör fysiskt motstånd därmed är i ett sorts ständigt tillstånd av att vara tillgängliga. Samtidigt tvingas pojkar växa upp och navigera en snårig skog av hypersexualitet och hypermaskulinitet där ingen tar ansvar att tala om för dem vad samtycke innebär förrän det är försent. Hur skulle en förändrad lagstiftning hjälpa dem?

Det är inte en samtyckeslagstiftning som behövs införas. Det är en samtyckeskultur.

Jag tror att samtyckeslagstiftning skulle kunna vara en del i den nödvändiga förändringen av vår syn på våldtäkt. Men om vi väljer att  fokusera på att förändra lagstiftningen istället för att fokusera på att förändra kulturen, så överlämnar vi den här viktiga frågan helt i händerna på diverse juridiska experter att sitta och dividera om.

Så kan vi inte ha det. Vi måste alla kunna delta i att prata om vilken syn på sex vi ska ha och vilket samhälle vi vill leva i, amatörer som experter.

Vi har ett problem med samtycke i vår kultur. 6000 anmälningar om våldtäkt varje år säger att det är så.

Vi har ett problem med synen på våldtäkt. Många tror inte att det är så, och de baserar det på att nästan alla säger ungefär att ”våldtäkt tar vi avstånd från”. Men vad händer när våldtäkten inte är ett överfall av en främling i en mörk gränd, utan ett påtvingat samlag av en partner som bestämde sig för att ”köra på”? Vad händer när gärningsmannen inte är okänd utan en av de populäraste killarna på skolan på en liten ort där alla känner alla? Vad händer när offret inte beter sig som myten om det perfekta våldtäktsoffret säger att hen ska göra före, under och efter våldtäkten?

”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”
–Rolf Hillegren, kammaråklagare, till svd.se

Att samhället säger att våldtäkt är ett hemskt brott är alltså inte en indikator på att vi inte har problem med vår syn på våldtäkt. Feminister har ett namn för detta.

”Våldtäktskultur” är vad feminister kallar den rad underliggande komponenter i ett samhälle som tillsammans skapar en kultur där våldtäkt normaliseras och ursäktas trots att man säger att man inte gör det, där hotet om våldtäkt ses om en oundviklig del av kvinnors vardag och begränsar kvinnors handlingsutrymme, och idén om hypermaskulinitet och hypersexualitet begränsar mäns.

Dessa komponenter är bland annat:

  • Victim-blaming. En av de viktigaste komponenterna. Det innebär att fokus innan under och efter ett övergrepp läggs på offrets handlingar och inte förövarens. För genom att be kvinnor tänka på hur de klär sig och beter sig varje sekund av sina liv för att ta ”ansvar” att inte bli våldtagna, så accepterar vi ett samhälle där våldtäkt ses som en oundviklig del av kvinnors vardag. Det lägger hela problematiken på individnivå istället för på samhällsnivå.  Och det ger också skenet av att kvinnor kan kontrollera våldtäktsmän, vilket är en farlig myt. Plus det lilla faktum att samhällets fördömande av kvinnor som klär och beter sig å ett visst sätt inte gör så mycket för att, ni vet, faktiskt minska antalet våldtäkter.
  • Trivialisering av, och överseende med, sexuella övergrepp. Detta är mycket vanligt, inte minst inom populärkulturen. Trivialisering av förövarens beteende sammanfallet ofta med victim-blaming av offret. Nyligen uttalade sig till exempel en advokat vars klient smygfilmat sin flickvän när de hade sex, spred filmen på nätet och sedan fick skadeståndet han skulle betalat till henne sänkt från 130 000 till ynka 25 000. Advokaten sa då; ”Det är en ung kille och det finns inte rimliga proportioner i det här, för idag är det så mycket som finns på nätet och tjejen hade gett sig in i leken lite även om hon inte var medveten om att hon filmades.” Ett övergrepp – vilket att filma någon utan samtycke och sedan sprida denna film faktiskt är – förminskas samtidigt som offret ges skuld för övergreppet mot henne bara för att hon frivilligt haft sex med killen. Vilket för oss till den tredje viktiga komponenten i en våldtäktskultur nämligen:
  • Slut-shaming. Det vill säga skambeläggningen av kvinnors sexualitet så fort de råkar ut för ett övergrepp (tafs, sexuella trakasserier, hämndporr, våldtäkt). Slut-shamingens kärna är att kvinnor ansvarar för att undvika mäns övergrepp genom att kontrollera mäns sexualitet. Detta ska de göra genom att alltid kontrollera sin egen sexualitet. Slutshaming ingår också i myten om det perfekta våldtäktsoffret före, under och efter ett övergrepp.

Andra viktiga komponenter i en våldtäktskultur är objektifiering av kvinnor, en hårt begränsad mansroll, d v s mycket snäva ramar för män att hålla sig inom utan att få sin ”manlighet” ifrågasatt, samt att sexuell aggression hos män glorifieras, d v s män som visar svaghet, mjukhet eller ömhet (särskilt till andra män) hånas och förlöjligas.

Det är den här kulturen vi måste rikta in oss på att bekämpa, och förändra. Det är det vi måste fokusera på. Våra mål på det här området kan aldrig vara strängare straff, eller minska antalet friande våldtäktsdomar, eller att öka antalet av våldtäktsanmälningarna som leder till åtal. Detta är komponenter, och kan definitivt vara viktiga sådana, men bara som delar i vårt riktiga mål att minska antalet våldtäkter. Och för att lyckas med det måste vi lyfta den här frågan till dess rätta nivå. Ingen annan, inte politikerna, inte juristerna, inte journalisterna, kommer göra det åt oss.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se