Stäng
blog-header
september 2, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Foto: Chase Carter/Flickr

Våldtäktskulturens senaste offer

Varning: Inlägget innehåller beskrivning av övergrepp.

 

I oktober förra året begick amerikanska Amanda Todd, 16 år, självmord efter att en man spridit en bild av henne topless till alla på hennes skola. Bara kort senare tog 15-åriga Felicia Garcia livet av sig genom att hoppa framför ett tåg. Hon hade utsatts för svår mobbing efter att hon haft sex med några skolkamrater och rykten om henne spreds på hennes skola. I april i år tog 17-åriga kanadensiska Rehtaeh Parsons livet av sig efter att bilder av hur några killar har sex med henne spridits (hon kom själv inte ihåg händelsen och på bilden har killarna hängt ut hennes överkopp genom ett fönster medan de har sex med henne då hon kräktes så mycket) och skolkamraterna kallade henne slampa på sociala medier och i korriden. I våras blev en våldtäkt på en 16-årig tjej av två jämngamla killar i staden Steubenville uppmärksammad då det visade sig att flera ungdomar under den aktuella kvällen spridit bilder på och hånat offret på sociala medier.

Det senaste i raden av liknande fall som uppmärksammats i media och sociala medier skedde för två veckor sen. Då kunde man se en hashtagg trenda på twitter med syfte att sprida en bild på en 16-årig brittisk tjej som ger en jämngammal pojke oralsex under en utomhuskonsert i Slane, Irland. Tjejen sitter på knä och är fullt påklädd medan killen hon ger oralsex är naken och står med armarna uppsträckta i segergest. Hashtaggen fylldes snabbt av hundratals människor som deltog i spridandet av bilden och kallade den 16-åriga tjejen för slampa och hora.

Jag följde hashtaggen under tiden den var som mest aktiv och de som postade i den kunde snart delas upp i tre kategorier: 1, De som hånade och hatade på den 16-åriga tjejen genom att kalla hennes slampa, hora, smutsig, äcklig osv. 2, De som kände sig manade att förklara hennes personlighet, hur dålig uppfostran hon måste fått eller hur dåligt självförtroende hon måste ha för att ”nedvärdera” sig på detta sätt. 3, De som berättade hur gärna de ville att 16-åringen skulle vara på deras konsert så de också – självklart – kunde få oralsex av henne.

En sak hade dock alla kategorierna gemensamt. Inga av dem hade några åsikter om killen på bilden. De få gånger han överhuvudtaget nämndes var det med beundran.

Dubbelmoralen i hashtaggen fångades träffande av denna tweet:

solidarity

Den 16-åriga tjejen på bilden bröt ihop när bilden spreds och fick läggas in på sjukhus.

Vad historierna ovan illustrerar är vad som i feministiska kretsar kallas för slutshaming – att håna och skuldbelägga tjejer för att vara sexuella – och belyser med fruktansvärd skärpa den våldtäktskultur vi alla lever i.

”Våldtäktskultur” är en rad underliggande komponenter i ett samhälle som tillsammans skapar en kultur där det ständiga hotet om våldtäkt begränsar tjejers livsutrymme och idén om manlig sexualitet begränsar killars handlingsutrymme. Dessa komponenter som skapar våldtäktskulturen är bland annat:

  • Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (“Varför drack hon sig så berusad att hon inte kunde försvara sig?” ”Varför gick hon med honom hem om hon inte ville att han skulle ha sex med henne när hon somnat?”)
  • Trivialisering av sexuella övergrepp (mycket vanligt inom populärkulturen. Se även Steubenville)
  • Slutshaming (“Horor kan inte våldtas”)
  • Överseende med sexuella övergrepp (“Boys will be boys!”)
  • Objektifiering av kvinnor och synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten på mäns villkor (d v s synsättet ”Att kvinnor ska tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna är ju inte värre än att låsa cykeln för att den inte ska bli stulen”)
  • En hårt begränsad mansroll, d v s mycket snäva ramar för män att hålla sig inom utan att få sin ”manlighet” ifrågasatt
  • Sexuell aggression hos män glorifieras, d v s män som visar svaghet, mjukhet eller ömhet (särskilt till andra män) hånas och förlöjligas. En våldtäktskultur genomsyras av en rädsla hos män att degraderas från rollen som förövare till rollen som offer/omanlig. Män som blir våldtagna i en våldtäktskultur blir dubbelt bestraffade för detta
  • En stark tro på överdrivna siffror om falska våldtäktsanmälningar (”Alla vet att kvinnor ofta anmäler oskyldiga män för våldtäkt för att de ångrat sig dagen efter”)

Tanken att tjejer inte ska ”nedvärdera sig själva” genom att vilja ha sex (om det inte sker i ett långvarigt monogamt förhållande) samt att deras kyskhet i sig skyddar dem mot våldtäkt, är en central kugge i en våldtäktskultur. Det förstärker synen på att kvinnors sexualitet inte är deras egna utan att den finns till för mannens lust. Utöver det skapar det även synen att män ”alltid vill” samt att kvinnor inte kan vara sexuellt aggressiva, åtminstone inte på ett sådant sätt att det innebär ett övergrepp. Så skapar våldtäktskulturen farliga myter om båda könens sexualitet.

I vad man skulle kunna kalla någon sorts välvillig sexism tror många vuxna att sättet att tackla problemet med slutshaming är att lära unga tjejer att vara ännu mer försiktiga, att aldrig vara sexuella, inte utforska sin sexualitet, allt för att inte utsätta sig för risken att få en slampstämpel. På så sätt underbygger vuxenvärlden slutshamingens kärna – att det är unga tjejers ansvar att ”undvika risker” och att se till att inte hamna i situationer där t.ex bilder av dem sprids mot deras vilja. De som hamnar i sådana situationer och inte har följt samhällets regler om hur tjejer ska bete sig, blir därmed skuldbelagda för brottet de utsatts för.

Fakta: Både killar och tjejer ägnar sig åt sex men det är tjejerna som fortfarande, år 2013 får varningar om hur de riskerar sitt rykte, hur ett misstag kan ”förstöra resten av deras liv.” Dessa varningar kommer ur en vilja att skydda tjejer från att bli utsatta för samma behandling som den Amanda Todd och oräkneliga andra tonårstjejer upplevt. Men de tacklar problemet på helt fel sätt.

De tjejer som nämnts i det här inlägget är inga varnande exempel. De har inte skadat någon, och de har definitivt inte något att skämmas för. Gång på gång sviker samhället unga tjejer genom att skuldbelägga dem för något både killar och tjejer ägnar sig åt.

Vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle, istället för att lära tjejer att det är farligt att leva ut sin sexualitet, högt och tydligt talade om för alla tonårstjejer därute att de aldrig kommer riskera att skuldbeläggas av samhället för att ha sex, så länge alla involverade gett samtycke? Vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle gjorde fullständigt klart att de enda som har något att skämmas för är de som sprider bilder mot någons vilja och de som startar hånfulla hashtaggar om något de inte har med att göra?

Vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle fördömde det verkliga problemet istället för att underbygga det, om vi skapade en kultur där 16-åriga tjejer som visat brösten i ett chattforum och fått bilderna spridda mot sin vilja kunde känna sig trygga i vetskapen att de enda som riskerar att förstöra sitt rykte är bildspridarna? En kultur där tjejer som haft frivilligt sex med någon kunde känna sig lugna i vetskapen att ingen dömer dem hårdare än personen de hade sex med, enbart på grund av deras kön?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler