Stäng
blog-header
mars 23, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare

Monica Lewinsky och jag

“I was Patient Zero of losing a personal reputation on a global scale almost instantaneously. This was not something that happened with regularity back then in 1998. And by ‘this,’ I mean the stealing of people’s private words, actions conversations or photos and then making them public. Public without consent, public without context and public without compassion.”

Ur Monica Lewinskys TED Talk

1998 var jag 21 år. Jag fördelade min tid mellan Göteborg och London. Jag jobbade för att dryga ut CSN och mitt största fokus för tillfället var på att efter två misslyckade uppkörningar äntligen ta körkort.

1998 hade internet kommit, men allt med detta fenomen var nytt, och jag hade ingen riktig relation till det än. Filmer fanns inte för nedladdning och så fort ekonomin tillät satt vi i biomörkret på Leicester Square och tittade på The Full Monty och A Life Less Ordinary och Face och Men In Black och alla andra filmer som idag gör alla 30-nånting nostalgiska.

Jag minns också att jag 1998 precis börjat kalla mig feminist – något jag inte direkt var ensam om vid den här tiden. Lite senare detta år skulle The Times ha ett uppmärksammat omslag med frågan “Är feminismen död?” vilket var det slutgiltiga beviset på att vi befann oss i en ny feministisk storhetstid. Tidningar eller liberala debattörer som basunerar ut att feminismen är “över” brukar i allmänhet vara ett idiotsäkert tecken på att en ny feministisk renässans just har inletts.

1998 var jag alltså en naiv och ganska oerfaren 21-åring som lyssnade på Blur och Suede och romantiserade England medan jag försökte lista ut vem jag var och vad jag ville göra med mitt liv. Samtidigt var Monica Lewinsky 24 år och genomgick en offentlig förnedring av en magnitud som det är svårt att förstå.

Jag hade som sagt nyligen upptäckt feminismen men jag kan inte komma ihåg att jag reagerade nämnvärt på den offentliga slutshaming av denna Vita Huset-praktikant som pågick dygnet runt, i alla TV-kanaler, tidningar och på internet. Inte heller kommer jag ihåg någon större revolt från framträdande amerikanska feminister mot denna absolut förfärliga behandling av en ung kvinna som handlade mycket lite om allmänintresset i hennes eventuella inblandning i en sittande presidents olagliga aktiviteter, och fokuserade nästan helt och hållet på hennes sexualitet, hennes utseende och hennes så kallade ”lösaktighet”.

Wall Street Journal kallade henne ”a little tart”. I tryck. Maureen Dowd vann en Pulitzer för sin rapportering om Monica Lewinsky där hon bland annat beskrev henne som ”predatory” och kommenterade hennes vikt. Fox News lät sina tittare rösta om huruvida Lewinsky var en ”vanlig flicka” eller en ”ung slampa på jakt efter äventyr”. Ni kan ju gissa vilken som vann.

Framträdande amerikanska feminister på den tiden gjorde inte mycket väsen av sig. Lewinskyskandalen målade upp en relation mellan en 50-årig sittande amerikansk president och en 22-årig obetald praktikant som om det handlade om en mansslukerska som manipulerat en gift man i säng för spänningens skull. Kvinnor hyllade Clinton för att i slutändan ha valt sin jämlika fru som han uppenbarligen respekterade istället för någon dum liten flicka. Och få ledande amerikanska feminister röt ifrån?

I dag skulle ett sådant uppenbart feministiskt misslyckande inte kunna hända. Vill jag tänka. Men erfarenhet säger att feminismen som rörelse – hur många viktiga segrar den än vunnit – har missat uppenbara chanser att stå upp för förändring förr, och med säkerhet kommer göra det igen.

Det bästa vi feminister kan göra är att lära oss av vår egen historia.

I ungefär ett decennium har Monica Lewinsky varit helt tyst. Så förra året publicerade hon en text i Vanity Fair där hon, nu som 40-åring, beskriver med egna ord vad hon gick igenom när hon var 24. Hon beskriver hur vissa framträdande kvinnor som kallade sig feminister deltog i slutshamingen mot henne. Hon beskriver hur svårt det varit för henne att få jobb med sitt välkända namn och ansikte. Hon beskrev hur det kändes att inför hundratals människor få frågan “Hur känns det att vara USA:s blow job queen?

“I don’t actually know why this whole story became about oral sex. I don’t. It was a mutual relationship.… The fact that it did is maybe a result of a male-dominated society.”

The audience laughed. Maybe they were surprised to hear these words coming from me. I looked straight at the smirking guy who had asked the question. “You might be better poised to answer that.”

— Monica Lewinsky i Vanity Fair där hon svarar på frågan om hur det känns att vara “USAs blow job queen”

Nu i torsdags, den 19 mars 2015, deltog Monica Lewinsky i TED Talks, där hon höll ett tjugo minuter långt tal på ämnet näthat. Något hon var en av de första att känna effekterna av.

I sitt TED Talk berättar Lewinsky om hur hon en dag för inte så länge sedan samtalat med sin mamma om 18-åriga Tyler Clementi,collegestudenten som blev smygfilmad av sin rumskompis när han hade sex med en man. Rumskompisen publicerade filmen på Internet, där den blev en klicksuccé. Tyler Clementi begick självmord genom att hoppa från en bro.

När hennes mamma bröt ihop under samtalet förstod Monica Lewinsky plötsligt vad det var som hände. Hennes mamma hade mentalt förflyttats tillbaka i tiden till 1998, när hon satt vid sin dotters säng varje natt, när hon inte lät sin dotter duscha med stängd dörr, när hon och hennes man var rädda att deras dotter skulle bli – bokstavligt talat – förnedrad till döds.

Monica Lewinsky bestämde sig då för att hon skulle prata om nätmobbing. Inte för att unga som nätmobbas i dag skulle kunna känna igen sig i det hon gick igenom 1998, utan för att om hon berättade så kanske de skulle tänka ”om hon upplevde och överlevde allt det där, kanske jag kan överleva detta.”

Lewinsky beskriver i TED Talks hur skandalen spreds inte bara av TV och tidningar, men även genom internet. Lewinskyskandalen var den första skandal som läckte ut på Internet före gammelmedia. Med bara ett klick kunde alla läsa alla detaljer om henne, när de ville, hur mycket de ville.

Lewinsky uppmanar i sitt TED Talk oss alla att delta i att skapa en mer empatisk kultur, och därigenom ett mer empatiskt internet. Även få, om de bestämmer sig för att vara ihärdiga, kan skapa förändring. Det var just hjälpen från få men starkt empatiska familjemedlemmar och vänner, som höll Monica Lewinsky vid liv när det var som värst. När skammen och skambeläggarna ville förgöra henne. I sitt TED Talk ber hon oss göra detsamma för andra.

Hon avrundar med att förklara att beteendet med publik förnedring på internet bara är symptom i en kultur vi har skapat. Och beteenden kan förändras. Kulturer kan förändras. Vad vi behöver är en kulturell revolution.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se