Stäng
blog-header
september 23, 2012
Hanna Gustafsson, bloggare
I emu-familjen är det pappan som tar hand om ungarna. Foto: Chaddles

Vad Säger Jämställdismen Del 3 – papparollen och biologiska skillnader

Vad Säger Jämställdismen Del 3 – Papparollen och biologiska skillnader

Precis som feminismen tar Jämställdismen ofta upp detta med att enligt samhällets traditionella syn på könen är hemmet och barnen kvinnornas domän. Att det därför ofta förekommer att kvinnor som blir föräldrar bemöts på ett sätt och män som blir föräldrar på ett annat. Vilket är fullständigt sant, varför det är en sådan stor del av jämställdhetsdebatten, även från feministiskt håll, fokuserar på just detta området.

Samtidigt har Jämställdismen en syn på biologiska skillnader mellan könen som inte alla pappor nödvändigtvis skulle känna sig bekväma med, till exempel att män av genetiska skäl är mer villiga att offra familjen för karriären.

”Visst finns det statistiska skillnader mellan könen, men skillnader beror inte per automatik på diskriminering. Exempelvis är det väl känt att kvinnor inte i samma utsträckning som män är villiga att offra allt vad familjeliv heter och jobba dygnet runt för att göra karriär. Det beror sannolikt på en genetisk skillnad.” (länk)

I Jämställdismen anses alltså mäns och kvinnors olika gener och olika biologiska förutsättningar ligga bakom, bland annat, att män gör större personliga uppoffringar (familj, fritid) för att nå de högsta positionerna i samhället än kvinnor (länk) (länk), att män av naturen är skapade att vara mer ”pushiga” än kvinnor (länk), att kvinnor ”skyr risker” (länk).

Jämställdismen tycks även tro att transkönade barn innebär ”könens upplösning”. Dock oklart exakt varför. (länk)

”Jag är övertygad om att den lägre andelen kvinnliga företagare till stor del beror på kvinnors mindre riskbenägenhet. Detta är inte diskriminering, det är genetik. ” (länk)

Inte bara skillnader som handlar om fysiska sådana anses biologiskt betingade, utan även om våra allra innersta egenskaper, de som påverkar vad vi upplever som våra personligheter. Bara härom dagen rapporterade Ström om en studie som visar på stora personlighetsskillnader mellan könen, och tycks sedan själv dra slutsatsen att dessa är biologiskt betingade även om studien inte går in på huruvida de är nedärvda eller socialt konstruerade. (länk)

Att Jämställdismen lägger stor vikt vid könens biologiska skillnader går inte att missa. När Europarådets konvention On Preventing And Combating Violence Against Women And Domestic Violence (som för övrigt specifikt pekar ut att män kan vara offer för domestic violence) bestämde sig för att definiera ordet ”gender” som ”the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men” blev Pär Ström till och med så upprörd att han kallade det masspsykos, refererade till nån sorts ”familjeforskare” på Family Research Council – FRC är en högerkristen grupp som bland annat vill införa ”intelligent design” som ett alternativ till evolutionsläran och göra homosexualitet olagligt – samt citerade nästan hela inlägget ordagrant direkt ur sin enda, eh, källa. (länk)

Det verkar i Jämställdismen finnas en lätthet att acceptera studier som kommer fram till skillnader mellan könen, gärna biologiskt betingade och inte socialt betingade sådana, medan mycket få av alla studier som visar på att könsskillnader är kopplade till kulturella orsaker och förväntningar väcker samma intresse. Cherry-picking är förstås en sjuka många lider av, även feminister.

I sin bok Sex Feministiska Myter tar Ström upp mycket om det här med biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Han använder sig bland annat av Annica Dahlström och de slutsatser hon drar i sin bok Könet sitter i hjärnan. I januari i år hoppade Annica Dahlström av från Hjärnfonden efter att ett s.k ”pappadrev” blossat upp runt de slutsatser hon drar i just Könet sitter i hjärnan om att pappor är biologiskt sämre än mammor på att ta hand om sina egna barn, eftersom de bl.a är sämre på att kommunicera med barnet, har sämre lyhördhet och inte skapar samma trygghet hos barnet som mamman gör.

Pär Ström skrev på sin blogg att pappadrevet som ledde till hennes avhopp från Hjärnfonden kan vara ett bevis på att pappor idag har en ”större mental beredskap att reagera och protestera inom genusområdet”, vilket han själv isåfall anser vara ”en stor framgång”. (länk)

Men han skriver inte att det är feminismen  – inte jämställdismen – som framfört hård kritik av Dahlström och fört en kamp för att män och kvinnor ska anses ha samma biologiska förutsättningar att ta hand om barnen. Och han skriver inte heller om hur han själv helt okritiskt använder Dahlströms avsnitt ifrån just Könet sitter i Hjärnan i sin bok, där han noggrant listar hennes slutsatser om hur könens hjärnor skiljer sig åt. Han kommenterar i sin bok att just Dahlström blivit utsatt för ”våldsamma attacker” bara för att hon berättar ”sanningen”, men jag hittar ingenstans där Ström passar på att kritiserar hennes beskrivning av pappor. (länk)

Det hade ju annars varit ett ypperligt tillfälle, kan man tycka, om han nu vill bidra till att stötta män att börja protestera inom genusområdet. Man får ju utgå från att han läst hennes bok innan han använde den som källa i sin egen.

Angående en artikel om en engelsk forskning som visade att kvinnor upplever pendling som en större stressfaktor än män, trots att män pendlar mer skrev Pär Ström: ”Eftersom jag är jämställdist, och inte maskulist, tar jag kvinnors problem på största allvar.” Sedan radar han upp några egna exempel som han undrar om de kan ligga bakom kvinnornas stress (istället för, vilket artikeln föreslår, att de engelska kvinnorna är mer stressade eftersom de har större ansvar för hushållsbestyren som att handla, hämta och lämna barn på dagis, osv):

”Skulle könsskillnaden i upplevda pendlingsproblem kunna bero på att kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen? Eller kan könsskillnaden bero på att kvinnor har större behov av fritid, och inte är beredda att lägga ned en lika lång arbetsdag på förvärvsarbete (varvid pendlingen ingår) som män?” (länk)

Kan kvinnor ha större behov av att vara med sina barn än män? Det är en märklig fråga från någon som driver papparättsfrågor, iallafall eftersom han inte kommenterar sin teori mer än just så. Lider inte män av att vara borta från sina barn?

Det finns alltså tillfällen då man skulle önska mer aktivism eller i alla fall tydlighet från Jämställdismen när det gäller papparollen – till exempel när det gäller biologiska olikheter mellan mammor och pappor.

Angående det att kvinnor som blir småbarnsföräldrar drabbas hårdare i karriären än män (som rimligtvis också blir småbarnsföräldrar) tycker Pär Ström att detta är en naturlig konsekvens av att vara ”det barnafödande könet”:

”Att en kvinna som just kommit tillbaka från föräldraledigheten i större utsträckning än annan personal då och då måste utebli från jobbet, och dessutom är mindre flexibel, är nog ett faktum. Man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Att då företag och företagare använder den kunskapen som en del i beslutsunderlaget vid rekrytering är lika självklart. Kom ihåg – äta eller ätas.” (länk)

Han menar att han ”inte vill helt utesluta att det kan ligga något i” det feministiska svaret att om männen tog mer ansvar för barnomsorgen så skulle inte specifikt kvinnor drabbas av detta problem, men anser att två orsaker som brukar glömmas bort är att kvinnorna ofta puttar ut männen ur gemenskapen med barnen, vilket i sin tur beror på en biologisk skillnad mellan könen:

”1. Många gånger vill kvinnor ta det största ansvaret för barnavårdande, särskilt när barnen är små. Ofta blir männen utputtade ur den intima gemenskapen mamma-barn – av mamman.
2. Det finns en biologisk skillnad mellan kvinnor och män, vilket förmodligen är vad som ligger bakom punkt 1 ovan. Män är mer präglade att ge sig ut i djungeln för att slå ihjäl en buffel och dra hem till familjen (=jobba och tjäna pengar). Det ansvar männen därmed tar på sig är lika mycket värt som det ansvar kvinnor tar på sig för att vårda små barn.” (länk)

Den Jämställdistiska uppfattningen är alltså att vi inte pratar tillräckligt mycket om att småbarnspappor är mer präglade att ge sig ut i djungeln och slå ihjäl en buffel än vårda sina egna barn? Eh.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se