Stäng
blog-header
januari 22, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Fredrik Sandberg / TT

Vad kan man skämta om?

Får man skämta om vad man vill?

Det är en sån där debatt som lyfts då och då som egentligen inte är en debatt. Personer som sysslar med humor kan ibland påstå att dagens ”PK-klimat” gjort att man inte får skämta om vissa saker, men den frågan är vi i själva verket ganska klara med som samhälle.

Ja, man får skämta om vad man vill. Självklart. Det är liksom ingen diskussion runt det. Ingen vettig sådan, i alla fall.

Nästa fråga är lite snårigare är: Kan man skämta om vad som helst? Svaret är förstås att vissa kan, vissa kan mindre bra.

Skämt bygger ju på att någon, gärna någon mer än man själv, tycker det är roligt. Typ. Skämt som är så kallade ”provocerande” där man skämtar om till exempel folkmord, svåra olyckor, osv brukar kräva lite mer fingertoppskänsla av den som drar dem, och risken att få kritik om folk inte uppfattar det som kul är mer överhängande.

Våldtäktsskämt är dock, till skillnad från de andra kategorierna, tyvärr sällan i den ”provocerande” humorkategorin. Skämt om våldtäkt brukar inte ens med den bästa vilja kunna kallas ”edgy” eller ”på gränsen” – ni vet, den gränsen där alla briljanta komiker befinner sig. Istället är våldtäktsskämt för det mesta buskis-slentrianmässiga, ”låt oss dra tvålen-i-duschen-skämtet för hundratusende gången den går alltid hem”.

Briljanta våldtäktsskämt finns förstås, men långt mycket vanligare är skämt som går ut på att förolämpa någon med könsord (något av en standard för ”provokation” i Sverige, ett McSkämt, if you will) och unga killar som drar ”ska vi leka brandbilsleken”. Typ.

När Polisen i Lund skämtar om att de råkade säga till en full, utländsk tjej att hon måste ligga med dem blir man inte särskilt upprörd eller provocerad. Det är ett harmlöst missförstånd, ingen behövde förstås på allvar ligga med någon, end of story.  Fast sen hände detta: Polisen lade upp skämtet på sin officiella facebooksida.polNu ska jag berätta vad som händer om man däremot kritiserar att polisen på sin officiella kanal skämtar om att de råkat säga till en full tjej att hon måste ligga med dem. Man kallas kränkt, humorlös, man får veta att om man inte ”gillar nåt kan man faktiskt låta bli att läsa”, man anklagas för att vara illasinnad mot polisen i allmänhet, att starta ”onödigt drev”, att leta efter saker att bli upprörd över, att man helt enkelt vill den stackars polismyndigheten illa.

Det är i sig rätt intressant att se.

För att poliser skämtar mellan varandra, som personer och kollegor, är inte vad detta handlar om. Det som hände här är att de sedan skrev det på sin officiella kanal. Det måste väl ändå vara liiite intressant att prata om? Jag skulle troligen inte kunna skriva så om våra kunder på mitt jobbs officiella sida och vi jobbar inte med brottsoffer.

Att protestera mot en viss typ av skämt anses humorlöst, överdrivet, kränkt, fånigt, moraliserande, censurerande. Och jag förstår det. Eftersom skämt som inkluderar sexuellt våld är en axelryckning i vår kultur. Om vi ständigt hör dem utan att nån blinkar, varför skulle vi protestera?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se