Stäng
blog-header
september 8, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare
Julian Assange. Foto: Frank Augstein/AP/TT

Vad Julian Assange har lärt oss

På onsdagskvällen sände Uppdrag Granskning ett reportage om Julian Assange. Det handlade bland annat om våldtäktsanklagelserna mot honom – och om var vi och Assange befinner oss i dag efter alla turer i denna olyckliga cirkus.

Men när jag ser programmet tänker jag på något helt annat.

Jag tänker tillbaka på de där dagarna i augusti 2010. När anklagelserna skapade rubriker i medierna. Innan några förundersökningsprotokoll läckts. Innan någon visste något alls förutom att Julian Assange anklagats för våldtäkt och ofredande av två kvinnor under sitt besök i Sverige. Programmet får mig att tänka tillbaka på de dagarna, och jag känner paniken komma krypande.

Vi var vana vid hatdrev redan då. Näthat var inget nytt under solen. Men jag minns hur ångestframkallande just detta hatdrev mot just dessa kvinnor var.

Framför allt minns jag hur högljutt det var. Hatet mot de två kvinnorna som ingen visste någonting om förutom att de anklagat en populär man för våldtäkt verkade komma från alla håll, plötsligt och utan förvarning. Och volymen var… öronbedövande.

Alla fakta försvann när den arga, skränande mobben satte igång. Ryktet om en sprucken kondom genererade en myt om att Sverige har en lag som säger att män kan straffas om kondomen går sönder, och den spreds som en löpeld. Ett annat rykte sa att Assange anklagades för något som kallades “överraskningssex”.

Och när ryktena äntligen lade sig återstod fortfarande en blottlagd syn på sex och våldtäkt hos alltför många därute som skrämde många av oss.

Jag vill vara tydlig: Jag tror inte Julian Assange har våldtagit någon. Jag tror ingenting alls om fallet.

Jag är nämligen ingen domstol och i min värld är alla anklagade oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Det betyder förstås inte att jag någonsin skulle få för mig att anklaga de två kvinnorna för att ljuga.

Det är inte vad rättssäkerhet betyder. Men just det skulle det visa sig att många, många självutnämnda kämpar för “rättssäkerhet” inte håller med om. Huh.

Något jag minns väldigt starkt från de här dagarna är att de, hatarna, hade inte ens vett att skämmas. De förstod inte att de gjorde såväl rättssäkerheten som Assange mer skada än nytta. Alla de som till exempel glatt och utan fakta basunerade ut att Assange absolut hade haft sex med en sovande kvinna, jajamensan, men att det inte betydde något eftersom hon inte protesterat när hon vaknade. Inifrån sin egen skruvade syn på samtycke förstod de helt enkelt inte. Med sådana vänner behövde Assange knappast några fiender.

Idag, när högerdebattörer vill göra poänger om “det goda hatet” från vänstern, undrar jag alltid varför de aldrig använder Assange-fallet som exempel. För ihop med antifeministerna och liberalerna och högermännen fanns de ju här, vänstermännen som utan någon moralisk betänklighet utmålade kvinnor som anklagat en man för våldtäkt som lögnerskor, ”honungsfällor”, CIA-agenter, livsfarliga.

Jag kommer ihåg att debattören Pär Ström, som under denna tid var inbjuden som debattör till de flesta TV-soffor och radioprogram, var en av de första som på sin dåvarande blogg Genusnytt offentliggjorde namn och bild på en av kvinnorna som anklagat Assange.

Ett inlägg han sedan tvingades radera efter massiv och förståelig (för alla utom hans fans) kritik. Ström skrev även genast efter att nyheten om anklagelserna släppts ett inlägg där han slog fast att det i dag “inte krävs några bevis för att få en man fälld för våldtäkt” och att kvinnor som anklagar män för våldtäkt är “ett bra sätt att hämnas på en person eller skaffa sig pengar i form av skadestånd”.

Jag citerar det inlägget så ni ska förstå. De tusentals kommentarer och inlägg som skrevs av män runt om i världen under de följande månaderna hade ungefär samma inställning. Att det snarare inte var troligt att någon kvinna någonsin skulle våga anklaga en populär man för våldtäkt igen efter denna obeskrivliga hatstorm, var det inte många av dem som tycktes reflektera över.

För mer än något annat, mer än hela den pinsamma hanteringen från svenskt rättsväsendes sida, var Assangefallet en lärdom för alla oss kvinnor i vad som händer När Man Anklagar En Populär Man för våldtäkt.

Att anklaga Den Populära Mannen för våldtäkt är fortfarande förenat med slut-shaming, victim-blaming, mordhot, anklagelser om att ljuga, anklagelser om att vilja hämnas, anklagelser om att vilja ha uppmärksamhet, anklagelser om att vilja förstöra en mans liv, anklagelser om att hata alla män. Vi lärde oss att under alla fina ord, från vänstern till högern och allt däremellan, har ingenting förändrats.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se