Stäng
blog-header
december 22, 2013
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: Kawa Zolfagary/Privat

Vad Gudrun Schyman lärde mig

Det var första gången jag träffade Gudrun Schyman. Jag hade just lyssnat på en föreläsning av henne och hade vågat mig fram för att ställa en fråga. Jag darrade i hela kroppen, Schyman var på många sätt en förebild för mig. Hon var en av Sveriges skickligaste debattörer och en retorisk gigant. Eller ja, det som gjorde henne bra var att hon antagligen inte skulle använda ord som ”retorisk gigant” utan snarare säga att hon är en jävel på att snacka så att folk förstår. Jag var mitt uppe i en valrörelse och ville få råd, så jag frågade henne nervöst: ”Ofta när jag besöker skolor för att prata om feminism så stöter jag på vissa som ska störa och bråka, de godtar aldrig mina svar utan har en förutbestämd bild av feminism och lyssnar inte på mig vad jag än gör, har du något bra tips?”. Det tog knappt en sekund innan hennes svar kom.

Men innan jag delar med mig av hennes svar så vill jag prata om den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Inte den som blev attackerad av nazister, utan svaret på den attacken. Den folkstorm som uppstod, manifestationen där 20 000 människor visade att vi är beredda att aktivt bekämpa rasismen. Jag har varit på många demonstrationer i mitt liv, men i ärlighetens namn ingen som denna. Den stack ut för att den innehöll alla möjliga människor från alla möjliga samhällsklasser, bakgrunder och åldrar. Till och med den annars så demonstrationsrädda högern var där i form av två ministrar från Alliansregeringen.  Dagen anordnades som ett svar på nazisternas attack, men många talare valde att sätta attacken i en större samhällskontext och beskriva roten till problemet, nämligen rasismen som struktur. Detta gav skärpa till en annars väldigt bred demonstration.

Rasismen kopplades till ekonomiska orättvisor och bredare diskriminering, inte bara till nazistiska attacker. Talare pratade om de klyftor som ger näring åt rasismen, om en bostad- och arbetsmarknad där vi sållas bort. Om en stat som för register över människor baserat på vilken folkgrupp de tillhör, en polis som stannar människor baserat på vilken hud- eller hårfärg de har. Kanske det viktigaste kom från systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf. De uppmanade oss att granska den rasism vi själva bär på och att se vilken makt vi har att förändra. Även debattören Nathan Hamelberg delade med sig av ett par ord som för mig kändes extra viktiga den dagen:

När vi maktlösa samlas upphör maktlösheten.

Men det dröjde inte länge förrän kritik mot arrangemanget i Kärrtorp kom. Visserligen från väntat håll, nämligen borgerlig media och högerns proffstyckare. Vissa påstod att det var en våldsam demonstration, vi som var där vet att det gick fullständigt lugnt till. Någon annan påstod att nästan alla gick därifrån för att demonstrationen hade vänsterprägel, vilket är fullständigt felaktigt. När jag sent var på väg därifrån så var det tvärtom fortfarande många som strömmade till. Ryktena och tjuvnypen från högern var många. Det fanns många andra sätt som de tyckte demonstrationen borde arrangerats på istället, något som blir smått ironiskt när man tänker på att dessa människor antagligen aldrig ens satt sin fot på en demonstration i sitt liv i annat än jobbsyfte. Än mindre arrangerat en.

Det slog mig också att många gjorde något som jag själv gör mig skyldig till här, nämligen fokuserar alldeles för mycket på de få kritikerna istället för den massiva mängd människor som manifesterade. Istället för att vara glad åt de närmare 20 000 som dansade, sjöng och visade med sina röster och kroppar att de var beredda att ta kampen mot rasism, så blev vi arga på några få irrelevanta högertyckare. Det är inte så konstigt att man reagerar, men jag såg väldigt många i sociala medier som dedikerade allt fokus till att raljera över deras ogrundade kritik istället för att känna pepp, glädje och styrka i alla som delade vår kamp.

Missförstå mig rätt nu, det är viktigt att vi reagerar när journalister och opinionsbildare sprider falskheter. Men låt oss inte tillskriva dem för mycket makt och fokus heller. Hela veckan fram till demonstrationen har de försökt skrämma folk till att stanna hemma, de har påstått att det kommer bli en våldsam demonstration där extremister kommer att delta. Denna dag bevisade hur fel de hade. De försöker nu desperat efter demonstrationen att påstå både det ena och det andra, men få köper deras sagor för det fanns 20 000 på plats som kan delge sanningen.

Så låt oss fokusera på det istället. Låt oss vara glada åt hur städer över hela Sverige visat sitt stöd i kampen mot rasism under denna vecka. Låt oss känna styrka i vårat antal, det som vi alltid anat funnits där och som idag visade sig vara korrekt. Låt oss hämta energi, glädje och kärlek från den vändpunkt som denna dag innebär. Starten på något nytt, där vi går mot ljusare tider efter att ha vandrat i rasismens skugga så länge.

Och nästa gång de försöker solka vårt minne eller regna på vår parad så vill jag att ni minns det svar Gudrun Schyman gav mig på frågan om hur man hanterar de som vägrar att lyssna och bara är ute efter att förstöra. Tre enkla ord:

Skit i dem

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se