Stäng
blog-header
mars 9, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Vad det kostar att ta debatten

”Det var vid tretiden i går, lördag, som en man i 60-årsåldern misshandlades utanför en galleria i Åkersberga norr om Stockholm.”

Jag får alltid höra att vi måste ta debatten.

”När mannen sade ifrån mot budskapet i flygbladen ska männen ha hoppat på honom och börjat misshandla honom.”

Det talas aldrig om vad debatten är.

”Plötsligt omringade de honom och började slå och sparka på honom. Han föll till marken men de fortsatte att sparka.”

Det talas aldrig om vad det kan kosta en att debattera.

Först tog jag inte hoten på allvar. Jag kommer ihåg att jag skrattade åt dem, tog det som ett tecken på att jag var rätt ute. Meddelanden i mobilen och på sociala medier, anonyma brev som landade på hallmattan, det blev en del av min vardag. Jag skämtade om deras hot, deras aggressivitet, deras rasism. En dag slutade det vara roligt.

Vissa av de som skickade hot eller trakasserade mig försökte jag resonera med. Jag tänkte att om de bara förstod att jag också var en människa så skulle de inte kunna skriva sakerna de gjorde. Jag vädjade till dem, förklarade att jag tog illa upp, att jag hade känslor som kunde såras, precis som dem. Det hjälpte inte, eller så slutade det bara för stunden för att komma tillbaka med ökad styrka.

Jag försökte att blocka dem där jag kunde. De skapade nya konton. I bland var det samma personer som trakasserade mig dagligen, månader i sträck. Varje ord jag yttrade offentligt förvreds, togs ur sammanhang och vinklades till min nackdel på rasistiska hatsidor. Jag hade en klump i magen när jag öppnade min mail, när jag gick in på sociala medier, när jag kom hem och öppnade min ytterdörr.

Till slut gav jag upp. Jag orkade inte längre och tackade nej till alla debatter. För vågen av hat var som värst när jag debatterade. Det var då de rasistiska sidorna riktade extremisternas fokus på mig. Det var då min och mina familjemedlemmars adresser delades i kommentarsfält med uppmaningar att söka upp mig.

Ett tag gick jag och väntade på den där kniven i ryggen från en högerextremist. Övertygad om att döden skulle komma.

”Om du fortsätter skriva så kommer det Breivik gjorde i Norge också hända här.”

Jag fortsätter skriva. Men jag har ont, jag är trött. Jag har tagit den där debatten, så många gånger. Ibland har det kostat för mycket. Mannen i Åkersberga, som nämns i början på texten, är ett annat exempel på en man som tog debatten. Som ”vågade” snacka med rasisterna. Ingen tycker att det som hände honom är rimligt. Men i morgon fortsätter uppmaningarna till alla att alltid ta debatten. Med vem som helst. Till vilket pris som helst.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se