Stäng
blog-header
november 7, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
Hur mycket kan Linderborg delta i den normkritiska kampen? Foto: Bendiksby, Terje

Vad är mest politiskt korrekt?

Tack Åsa Linderborg för vad jag anser vara en ärlig och öppenhjärtad text om vad hon kallar politisk korrekthet och identitetspolitik.

Jag hoppas kunna ge ett lika öppet svar. För även om jag håller med dig i vissa delar så måste jag ändå ställa mig frågan, vad är mest politiskt korrekt?

Politisk korrekthet, eller PK som det förkortas, är en term som härstammar från USA. I Sverige har den främst använts av den högerextremistiska rörelsen som ett skällsord mot alla som tycker att HBTQ-personer och migranter också ska räknas som människor. Bland annat hade Sverigedemokraternas hatsida Avpixlat en föregångare som kallades ”Politiskt Inkorrekt”. Både Linderborg och jag har säkert fått höra tusentals gånger att vi tillhör ”PK-media”. Att kalla någon PK är ett enkelt sätt att slippa argumentera för sin sak, i stället påstår man att meningsmotståndaren bara har sin åsikt för att den är det mest korrekta. Något som går i linje med etablissemanget.

Mitt syfte är inte att debattera hur PK ska definieras, mitt syfte är att ifrågasätta hur pass mycket normkritiska åsikter från den antirasistiska och feministiska rörelsen får genomslag hos makten. Vi deporterar fortfarande människor som riskerar att mördas när de kommer tillbaka till länderna de har flytt ifrån. Fram till 2013, bara ett år sedan, utsatte vi transpersoner för tvångssteriliseringar. Kvinnor har fortfarande sämre arbetsvillkor och lägre löner i Sverige. Om något så verkar det mer politiskt korrekt att vilja fortsätta med detta.

Det stora problemet som Linderborg lägger fram i sin text är något hon kallar ”det polisiära medvetandet”. Enligt Linderborg tystas personer som inte är tillräckligt kunniga i normkritiska frågor av twittrare och andra som har mer kunskap. Hon radar upp några exempel på när personer i offentligheten har fått kritik, ibland befogad, ibland obefogad. Det som slår mig är att hon inte gör någon maktanalys överhuvudtaget. Linderborg ställer några väldigt kända personer mot namnlösa twittrare och tillskriver de senare ”polisiär” auktoritet. Jag har personlig erfarenhet av att få kritik från rörelsen jag delar, det har däremot aldrig varit nära att tysta mig. Vi måste vara ärliga med att våra plattformar ser olika ut. Några av oss skriver i stora tidningar, syns i TV, hörs i radio. Andra har bara en twitterkanal.

Här blir det särskilt konstigt för mig. För både jag och Åsa Linderborg hotas nämligen till livet av den högerextrema rörelsen. Hon vet hur mycket större hotet mot vår yttrandefrihet är, jag kan inte tänka mig att hon inte missar skillnaden i styrka mellan de få normkritiska som skriker för högt och de många högerextrema som vill skära halsen av oss.

Identitetspolitiken, som Linderborg kallar den är snårig, det håller jag med om. Jag har ingen akademisk bakgrund och förstår i ärlighetens namn inte alla ord eller hur de ska användas. Jag är inte säker på vad postkolonialism är exakt, jag förstår på ett ungefär hur intersektionalitet fungerar. Jag kan ge dig en helt okej definition av hur rasifierad används, men be mig inte förklara det i någon akademisk kontext. Som tur är så finns det röster som pratar och skriver på ett mer lättillgängligt sätt, till exempel här på denna sida.

Och nog pratar vi klass. Det finns otaliga texter om hur ras och kön samverkar med klass. Jag har själv skrivit om hur diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden bidrar till att förpassa personer med min bakgrund till fattigdom. Det är ingen slump att lönerna är lägre och villkoren sämre i kvinnodominerade yrken.

Problemet är att så fort vi pratar om det här så är allt de hör just identitet och inte klasspolitik. För mig hör de två ihop. Rasism och könsmaktsordning är bästa vän med klassamhället. De livnär sig på varandra och hugger man av ett av hydrans huvuden så växer det bara tillbaka. Det är enbart när alla huggs av som hydran dör. Därför pratar vi om förtryck inte som en trappa där vissa är mer förtryckta än andra utan som ett nystan där allt går in i allt annat. Linderborg är kvinna, men hon är också vit svensk med ett svenskklingande namn och har inga synliga funktionsnedsättningar. Jag är rasifierad flykting från mellanöstern men jag är också man, inte har jag heller någon funktionsnedsättning. Klassamhället har drabbat oss på olika sätt på grund av detta, det måste vi få sätta ord på.

Historiskt sett har klass trumfat alla andra frågor inom vänstern. Sexism och rasism har alltid setts som mindre viktigt och något vi pysslat med vid sidan om. Klart vi ska krossa rasismen, men först klassamhället! Nu hörs andra röster som inte längre vill glömmas bort och det tror jag skaver hos en hel del som är vana vid den här mer traditionella uppdelningen inom vänstern och arbetarrörelsen.

Det jag tycker är mest intressant i Linderborgs text är det som handlar om hur en kan vara en bra allierad. Hon skriver att man ska känna skuld för att man inte deltar och samtidigt får man inte vara med fullt ut för att man inte är svart, homosexuell, transperson och så vidare. Liten sidonot här men det blir smärtsamt uppenbart vilka det är hon vänder sig till här, det är inte personerna med de egenskaper hon just listat. Men det här är en oerhört viktig diskussion och faktiskt en jag stöter på hyfsat ofta.

Många känner genuint att de utesluts från att engagera sig fullt ut i olika antirasistiska och feministiska rörelser för att de inte delar vissa kroppsliga erfarenheter. Som jag ser det rör det sig om ett enda stort missförstånd.

Jag och Linderborg har båda gjort klassresor, vi kommer båda mycket fattiga förhållanden. Sen skiljer sig de kroppsliga erfarenheterna åt, hon har fått kriga sig fram som kvinna i en könsmaktsordning som motarbetar henne. Jag har fått klösa mig fram som rasifierad med flyktingbakgrund. Jag kommer aldrig veta hur det är att vara kvinna i Sverige, Linderborg kommer aldrig veta hur det är att bli utsatt för rasism på det sätt som jag blir. Men vi kan förstå varandra. Vi kan förklara för varandra och vi kan lära oss av varandra. Men jag kan inte ta Linderborgs tolkningsföreträde och vara den som berättar hur det är att vara kvinna i Sverige, lika lite som hon kan berätta för mig hur det är att vara rasifierad. Det är där problemet ligger, många har helt enkelt blandat ihop förståelse med tolkningsföreträde.

Ingen ska stanna hemma och hålla käft, vi behöver en bred normkritisk rörelse. En levande antirasism och feminism som är till för de som drabbas av diskriminering och förtryck, där de röster som inte syns eller hörs i etablissemanget lyfts fram och får en plattform att stå på.

Då måste tolkningsföreträdet fortsätta tillhöra de utsatta, men förståelsen kommer vi alltid försöka dela med varandra. Det kan skava ibland, det kan uppstå konflikter, men det händer i alla rörelser. Låt oss som åtnjuter vissa privilegier helt enkelt ha tålamod och se till att lyssna. Det har vi råd med.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler