Stäng
blog-header
maj 31, 2018
Gustav Almestad, bloggare
Foto: SVT/Uppdrag granskning

Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken

Det absolut bästa med Hästgården, Robert Barkmans och Daniel Velascos hyllade dokumentärserie i P1 om ridläraren som på 1990-talet dömdes för sexuella övergrepp mot elever, och sedan fortsatt som ridlärare, är samtalen med de kvinnor som tog honom i försvar och länge hävdade att allt var lögn.

Dels den dåvarande sambon, som berättar om hur hon förnekat att det handlat om övergrepp och trott sig vara utsatt för vanlig otrohet, men framför allt kvinnan som först efter 20 år vågar erkänna att att hon själv också utsattes för övergreppen, inte bara att kompisen som hon vänt sig mot faktiskt talade sanning hela tiden.

Det som görs tydligt i berättelserna är att förnekelsen handlar om att hålla egna känslor av skuld och skam på avstånd. För en sambo är det lättare att hantera vanlig otrohet från en ”sexmissbrukare” än att han är förövare, och hur orättvist det än är att ett offer känner skam så är verkligheten sådan. Detta samtidigt som omgivningen kan reagera med direkt misstro om man berättar, eller bara med ord eller stel tystnad som båda petar mitt på den punkt där skammen sitter. Naturligtvis kan det verka lättare att intala sig att ingenting hänt. Är det ens ett aktivt beslut, kanske mer en kroppslig reaktion?

För många av oss är detta känt sedan länge. Därför är det så obehagligt att se hur SVT:s Uppdrag Granskning i veckan inte klarat av att hålla sig till de – helt rimliga – pressetiska frågorna som de ämnar granska kring ett av de mer uppmärksammade ”#metoo”-fallen. Det som rör anklagelserna mot journalisten Fredrik Virtanen.

På vilka grunder publiceras namn? Krävs en dom? Och vad är en relevant uppgift? I många sammanhang kring #metoo var ju namnpubliceringar i media ute alldeles för snabbt och lätt.

I stället dränks den aspekten i det osmakliga vatten som spätt ut programmet, som mer tycks handla om att sänka en enskild persons trovärdighet, just genom vanföreställningar om ”rätt” reaktion på en våldtäkt.

Om Cissi Wallins första samtal med en vän om det inträffade inte benämnde det som en våldtäkt, kanske rentav trivialiserade händelsen, säger det verkligen att inget övergrepp skett? Spelar det någon roll vad hon då kallar det, när de handlingar hon beskriver faktiskt ingår i lagens definition av våldtäkt? Om det sedan förekommit kontakt mellan utpekad förövare och utsatt, eller om en anmälan dröjer flera år, är det med detta bevisat att anklagelsen är skum? Självklart inte.

Om något är det Uppdrag Gransknings trovärdighet som skadas av att de befattar sig med den typen av frågor, och än mer huvudlösa saker. ”Tänkte du på mannens familj?” är förvisso en fråga som redaktioner bör besvara när det gäller namnpubliceringar, men knappast den som benämner sin egen utsatthet.

Och den som reagerar mest på begreppsförvirring kring ordet “psykolog”, eller oklarheter i om en fjortonårig tjej undrat om prao före eller efter det att en vuxen journalist frågat sin beundrare om hon vill ligga med honom, kan behöva tänka en gång till. När dessa frågor granskas är det även här redaktioner och publicister som bör ställas till svars för hur de hanterat uppgifterna, inte någon annan.

Tillbaka till en ytterligare pikant detalj i P1:s Hästgården, delarna som handlar om de andra granskningarna som gjorts genom åren, bland annat två TV-dokumentärer – med vinkeln att ridläraren egentligen var oskyldigt dömd. Till och med efter fällande dom var det möjligt att bygga upp bilden av en oskyldig man med hjälp av rök, speglar och att nagelfara sekundära detaljer.

Om det finns ett saftigare scoop att slänga ut pressetiken genom fönstret för, än att en kändis anklagas för våldtäkt, är det väl just att någon stackare egentligen är oskyldig och utsatt för komplott. Men i den frågan kommer man, som Daniel Öhman säger i Ekot, helt enkelt ingenstans.

Marknadsföringen som ett program om pressetik, svagt underbyggd journalistik och #metoo-rörelsen till trots så är produkten Uppdrag Granskning fått fram ett slags resningsscoop i ett enskilt fall, där de själva inte kommer någonstans i skuldfrågan.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se