Stäng
blog-header
maj 21, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare

Under en feministisk backlash skylls alltid våldtäkter på någon annan

För oss som fascineras av samhällstrender finns det något tryggt i att veta detta: Allting kommer tillbaka.

Det är speciellt skönt när man nått den ålder då det känns som saker blir gamla i snabbare takt än jag hinner upptäcka dem. TV-serier blir retro och får nyinspelningar innan jag ens hunnit upptäcka första versionen. Min garderob hinner bli ute och inne och sedan ute igen medan jag gör en kopp kaffe och försöker lista ut hur Pokemon Go funkar, och om jag hade vetat att sista gången jag skulle vara en ”early adopter” var på Livejournal så hade jag passat på att skryta mer om det.

Men den ultimata förnedringen måste ändå vara att MTV numera har en show där dagens ungdomar stängs in i ett hus för att testa att leva på 90-talet och förfasa sig över hur det var ”förr i tiden”.

Samtidigt har vi som faktiskt var med på 1990-talet en mycket stark känsla av igenkänning just nu. X-files har just sänt en ny säsong. OJ Simpson, Tonya Harding och special agent Dale Cooper är namn man åter hör omnämnas i offentligheten. Och en av dagens stora TV-serier, HBO:s Westworld, är ju egentligen bara en nyinspelning av 90-tals filmen Jurassic Park, fast med människor i stället för dinosaurier.

Även andra samhällstrender tycks komma tillbaka, en del mindre välkomna sådana.

En sådan är att vi åter tycks befinna oss i en feministisk backlash. För oss som var med när antifeminismen hade sin förra storhetstid – vilket inföll ungefär mellan 2005 när SVT sände ”Könskriget” till 2011 när #prataomdet blev ett fenomen – är det alltför mycket som är alltför välbekant med dagens debattklimat.

De tydliga tecknen på att vi befinner oss i en backlash är att vi, höstens Metoo-debatt till trots, återigen har en våldtäktsdebatt som i försöken att faktiskt hitta orsaker och sätt att förebygga våldtäkt är under all kritik.

Denna våldtäktsdebatt som man tidigare mest tillskrev SD och rasistsajter men som nu kan ses i public service är mer av en pseudo-debatt, där riktiga frågeställningar om hur man kan förebygga våldtäkt tvingas ge plats för historielösa diskussioner om huruvida våldtäkt är ett ”importerat” problem.

Som någon som var med både under den förra feministiska backlashen och denna är det dock fascinerande att jämföra hur debatten svängt på tio korta år, åtminstone när det gäller vem man skyller på.

När jag går igenom min gamla blogg som jag skrev mellan 2005-2012, alltså med nästan exakt precision tiden för den förra feministiska backlashen, så blir just detta tydligt. I drygt ett decennium skrev jag om feministiska frågor i ett samhällsklimat där problemet med våldtäkt och övergrepp främst hänvisades till kvinnors problem att säga nej tydligt, biologiska skillnader mellan könen samt att feminismen hatar män. Ett samhällsklimat där en kammaråklagare kunde gå ut i media och påpeka att situationer där kvinnan säger nej till sex men mannen ”kör på ändå” mer liknar en ordningsförseelse än en våldtäkt, och Ingrid Carlqvist skrev debattartiklar om könens olikheter tillsammans med Carolina Gynning och Pär Ström.

Kommer ni ihåg Pär Ström? ”Integritetsombudsmannen” som ironiskt nog var den som först hängde ut kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt med namn och bild. Och försvarade det med att uppgifterna redan var spridda på Flashback.

Han var någon sorts samlingspunkt för 00-talets antifeministiska bloggare och kommentarsfältsherrar och drev tesen att våldtäktsanmälningar ofta är falska och att det är kvinnor som är ansvariga för våldtäktsstatistiken.

”Dels har vi som sagt ett samhällsklimat i Sverige som starkt präglas av feminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar. Inte minst eftersom det länge egentligen inte har krävts några bevis för att få en man fälld för våldtäkt – därmed har ju en anklagelse kommit att bli ett bra sätt att hämnas på en person eller skaffa sig pengar i form av skadestånd.

Dels har vi en mycket bred definition av våldtäkt i Sverige. År 2005 breddades definitionen på ett sätt som saknar motstycke i omvärlden. Även detta kan hänföras till det feministiska och manshatande samhällsklimatet – och det bidrar sannolikt till en ökning av antalet anmälningar.” (länk)

Under 00-talets feministiska backlash var det förutom ”falska anmälningar” och feminismens manshat framför allt utvidgningen av våldtäktslagstiftningen som enligt antifeministerna var problemet. Pär Ström sammanfattar väl den dåvarande synen på våldtäktsstatistiken så här:

”Jag hävdar att breddningen av våldtäktsbegreppet till att omfatta även sådant som normalt inte anses vara våldtäkt är orimlig och olämplig. Den urholkar för det första allvaret i riktiga våldtäkter. För det andra riskerar den att människor, i praktiken män, blir dömda och straffade trots att de egentligen (enligt de värderingar som är gängse bland människor) är oskyldiga.” (länk)

Vi feminister som var med under 00-talet ägnade oss alltså främst åt att försöka övertyga folk om att våldtäktsstatistiken inte är kvinnors fel. Därför är det intressant att se antifeministerna – flera av dem samma personer som härjade i Ströms kommentarsfält – i dag ha en helt annan förklaring till varför våldtäktsstatistiken ser ut som den gör.

I dag skylls den svenska våldtäktsstatistiken främst på män från ”andra kulturer.” På tio korta år har antifeminismen alltså valsat över från att skylla på kvinnor och feminismen till att skylla på ”invandrarna.”

Så går det nämligen när genusdebatten inte drivs av feminister. Våldtäkter är alltid ”de andras” fel.

För den gemensamma nämnaren mellan alla våldtäktsdebatter under alla feministiska backlasher är förstås att svenska våldtäkter skylls på allt utom på något som helst kulturellt problem inom gruppen ”svenska män”. Det tycks vara den enda långsiktiga ideologin för antifeminister.

I övrigt förkastar de glatt den analys de tidigare fört fram som fakta. Starkare än så är helt enkelt inte antifeministernas intresse av att komma till rätta med problemet med sexuella övergrepp och våldtäkt. Det är bra för oss att komma ihåg.

I rättvisas namn behöver dock understrykas att ”de andra” i antifeministernas påhitt-analys inte menas alla andra kulturer, utan bara vissa andra kulturer.

Det är tydligt när man följer samtidens pseudo-debatt om våldtäkt och övergrepp. Bara tanken att den svenska våldtäktsdebatten i dag skulle diskutera frågor som varför en tredjedel av manliga, amerikanska studenter svarar att de skulle våldta om det inte fick några konsekvenser (länk), varför hälften av Storbritanniens kvinnor upplevt sexuella trakasserier på arbetsplatsen, eller varför Frankrikes parlament har en tystnadskultur som tillåter grova sexistiska trakasserier (länk), är otänkbar. Dessa tillhör inte den grupp som de som driver debatten vill klistra våldtäktsproblematiken på, gissningsvis för att de ligger för nära den egna gruppen.

Och den egna gruppen är aldrig problemet. Det var budskapet under den förra feministiska backlashen och det är budskapet idag.

Så fungerar nämligen en feministisk backlash. När våldtäktsdebatten i media och i samhället drivs av andra än feminister kommer vi aldrig få en riktig debatt. Eftersom en riktig våldtäktsdebatt kräver en vilja att problematisera den egna gruppens normer och strukturer som dessa debattörer helt enkelt saknar.

Men vad hände då egentligen som fick svenska antifeminister att skifta skuldbeläggandet av våldtäktsstatistiken från kvinnors anmälningar och feministers manshat till ensamkommande pojkar och flyktingkrisen 2015? Svaret ligger förstås i hur politiken har förts under dessa år. I hur våra politiker och media tagit sig an de ideologiska debatter som pågått och vilken problemformulering de tillåtit styra debatten.

Det är där någonstans vi hittar svaret på vad som hände mellan den förra feministiska backlashen och den nuvarande. Och kanske det kan hjälpa oss bestämma vart vi vill ta debatten under de nästa tio åren. Kampen om de åren börjar nu.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se