Stäng
blog-header
mars 8, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare

Thelma & Louise firar 25 år

Hur låter en revolution? Som en viskning, sjöng Tracy Chapman 1988.

I dag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och följaktligen den dag då män twittrar om internationella mansdagen som allra mest (den 19 november då internationella mansdagen faktiskt infaller är uppmärksamheten däremot ganska låg från samma män).

Jag funderar på vad jag ska skriva om i dag.

Ännu ett år, ännu en kvinnodag. Denna kvinnodag kan jag dock inte hindra mig själv från att färdas bakåt i tiden – 25 år bakåt i tiden för att vara exakt. Då en liten film som först kanske möjligen lät som en viskning och sedan blev något helt annat, kom ut på biograferna.

Det var tidigt 1990-tal. Det fanns tecken som signalerade att den feministiska backlashen – också kallat 80-talet – tillfälligt var över och att en feministisk renässans var på väg. 1993 dök Dana Scully för första gången upp på våra TV-skärmar. Samma år skrev Kurt Cobain låten ”Rape Me”. Men innan något av detta hände hade en film kallad ”Thelma & Louise” premiär. Året var 1991.

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”
– Thelma i filmen Thelma & Louise

Filmen firar sitt 25-års jubileum i år. Thelma & Louise, för den som inte vet det, handlar om hur två kvinnor gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den manliga maktstruktur som de – som alla kvinnor – lever i.

Filmkritiker noterade med olika grader av förvåning hur den kvinnliga biopubliken regerade på filmen när den kom – de tjoade, de skrattade, när Thelma och Louise får en lastbil att explodera brakade applåderna ut. Kvinnor kom ut från biosalongen arga och upprymda. De såg inte filmens sista scen som ett sorgligt slut, utan som en seger.

Och jag tänker – på kvinnodagen, 25 år senare – att det finns så många anledningar att älska ”Thelma & Louise”. Som hur filmen har en kvinnlig manusförfattare. Som hur den seglar igenom Bechdels test like so much whatever. Som att Susan Sarandon och Geena Davies bestämde sig för att bli fulla på riktigt i Roadhouse-scenen. Som scenen där kameran sveper från Brad Pitts öppna jeans till hans hals (Vad? Jag var 14 år). Som hur filmens två kvinnliga skådespelerskor förstod filmen på ett politiskt plan och hur det var Susan Sarandons idé att kyssa Geena Davies innan de kör över stupet i slutscenen.

”Only about a hundred people saw you cheek to goddamn cheek with him all night, Thelma! Who’s gonna believe that?! We just don’t live in that kind of world.”
– Louise i filmen Thelma & Louise

Scenen när Louise skjuter Harlan efter att han försökt våldta Thelma är en av filmens viktigaste. Här gör filmen en poäng av att förflytta de kvinnliga karaktärerna från rollen som passiva offer till aktiva utövare. Skjutscenen är inte en desperat handling. Louise skjuter inte Harlan för att stoppa honom från att våldta Thelma, utan för att han säger att han inte ångrar sig, att han skulle göra det igen. Louise skjuter i den scenen alla våldtäktsmän, för alla kvinnor, och det är där som filmen går över till att handla om kvinnligt motstånd och våld – det som skulle ge filmen sin kontroversiella status och göra manliga biobesökare världen över obekväma.

”One critic complained sanctimoniously that if there was a movie where men did to women what ”Thelma and Louise” do to men, there’d be protests of outrage. Excuse me? Men have been making victims out of women in hundreds of movies for years. It’s an old story in our society: Oppressive behavior is permitted from the oppressor class, but becomes offensive if practiced by the formerly oppressed. ”
– filmkritikern Roger Ebert, 1991

Jag tänker att den feministiska revolutionen har handlat om så många pionjärer, om så mycket politiska symboler, om så många personliga uppoffringar, om så många skrivna ord, och om så mycket tålamod. Och att den ibland, som 1991, har handlat om två kvinnor på film som skjuter våldtäktsmän och spränger lastbilar och gränser, och som fick andra kvinnor att äntligen känna som att de kom undan med samma sak som män alltid gjort.

Så vi sätter på lite Glenn Frey och höjer våra minityrflaskor med Wild Turkey bourbon för 25-års jubilaren.

I dag den 8 mars 2016.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se