Stäng
blog-header
november 24, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Bala/Flickr

Teori, aktivism och krångliga ord

Den backlash mot feminismen vi levt i de senaste tio åren är över.

Jag satt och tänkte på det när jag satt på Socialistiskt forum igår, i ett panelsamtal som jag förväntat mig skulle bli i ett litet rum med nåt 20-tal personer men som visade sig vara en sal med 300 åhörare, en scen och mikrofoner, varav den jag tilldelats tycktes hata mig.

Jag ska vara ärlig, jag var för nervös för att nu i efterhand komma ihåg exakt vad jag lyckades förmedla under samtalet. Men jag vet vad jag ville säga, något som tyvärr inte är samma sak.

1. Språk är makt, och kan absolut vara exkluderande, men det går inte att säga att om feminismen bara slutade vara så akademisk och använda så ”krångliga” begrepp, så skulle vi bli en mycket bredare rörelse som många fler skulle känna sig välkomna i.

Just eftersom språk är makt, och feminismen är en rörelse som sysslar med att kritisera makt, så blir de begrepp vi använder väldigt viktiga. Och de måste vara specifika. Vi använder t ex inte ”färgad” som begrepp eftersom det kommer från ett kolonialt synsätt. Vi har mixed feelings om ”icke-vit” för att det understryker vithetsnormen. Det vi idag oftast använder är ”rasifierad” och anledningen att vi gör det är inte för att försöka trycka ned de som använder fel ord och känna oss duktiga och pålästa, utan för att använda rätt begrepp även om det känns krångligt är viktigt.

Andra rörelser kan kanske tycka sådant är mindre viktigt, men inte vi. Därför att språk speglar kultur och om vi slarvar med språket så blir vi en rörelse som i våra diskussioner förstärker just de normer vi säger att vi vill kritisera. Man kan inte kritiserar förtryck samtidigt som man utövar förtryck. Eller, det går alldeles utmärkt att göra uppenbarligen. Det borde dock inte vara något man vill göra.

2. Feministisk teori och feministisk aktivism är inte två olika saker. Det finns inte en ”akademisk” feminism och en ”aktivistisk” feminism. Den feministiska teorin är aktivism och förhoppningsvis vice versa.

Det man ofta kallar den ”akademiska” feminismen befinner sig på frontlinjen av det krig som just nu förs om vilket typ samhälle vi vill ha, vilka som kommer vara inkluderade och vilka som kommr bli exkluderade i det. I detta krig ingår teorin om intersektionalitet, det vill säga på vilket sätt olika förtryck samverkar, dekonstruktionen av det binära tvåkönssystemet, frågan om, i brist på ett bättre begrepp, tredje kön, ”hen”-debatten, osv. Ja, nästan alla feministiska debatter som du på senare tid av någon debattör hört kallas för ”pseudodebatt” handlar i själva verket om kampen om ett mer inkluderande samhälle.

Samtidigt befinner sig det som kallas den feministiska aktivismen förstås i samma krig. Att ha en femiministisk teori utan aktivism är ju helt meningslöst, precis som man inte kan ha feministisk aktivism utan en analys. Feministiska aktioner har dock ofta inte samma ambition att förmedla en ”heltäckande” analys, utan handlar mer om mobilisering runt olika frågor. Det gör den mer effektiv, men naturligtvis också mer sårbar. Att mobilisera runt någon fråga öppnar upp för kritik från de som man inte nämner. Man kan naturligtvis säga att feminismen inte kan ”göra allt på en gång”, att man måste fokusera på den maktstruktur man ser som viktigast, men en rörelse som sysslar med maktstrukturer kan inte avfärda kritik om osynliggörande av sådana som ”lite svinn” man får räkna med i den större kampen. Återigen, en rörelse som ägnar sig åt att motarbeta förtryck och normer kan inte samtidigt ägna sig åt att utöva sådant.

Vad står vi inför nu då? Nu, när 00-talets långa backlash av ”jag är för jämställdhet men jag är inte feminist” och ”feminister vill slita män i stycken” och näthatare och alliansen och mansrättsaktivister och Paolo Roberto och en ständig känsla av ett steg fram och två steg bak är över? Tja, att backlashen är över innebär för det första inte att samhället automatiskt är mer progressivt. Däremot innebär det att vi kommer se fler som kallar sig feminister igen, och en ökning av feministisk aktivism. Vi kan även förvänta oss att motståndet mot feminismen kommer hårdna, att de som skräms av feministiska framsteg kommer bli mer högljudda, och mer ilskna.

Jag tror vi står inför frågan om vad vi ska göra med den intersektionella analys vi använt backlashen åt att debattera internt. För intersektionalitet är inte utan sina problem. Dels erbjuder intersektionalitet bara en analys över sakernas tillstånd, ingen lösning. Dels beskriver intersektionalitet förtrycksamverkan som olika ”vägar,” där en ”väg” är sexism, en är klassförtryck, en är vithetsnormen, en är transfobi, osv. Samt hur dessa ”vägar” korsar varandra och samverkar hos människorna som befinner sig i skärningspunkterna. Men är det verkligen rätt spegling av verkligheten?

Kanske de olika förtrycken är mycket mer intimt sammanvävda än så? Kanske vi inte ens kan prata om olika ”vägar” som korsar varandra. Utan snarare om en ”väg” där alla de olika maktstrukturerna i samhället ingår som olika ”filer”. Kanske vi kommer fram till att man aldrig kan krossa eller ens prata om en maktstruktur, om man inte simultant ägnar sig åt alla maktstrukturer samtidigt.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se