Stäng
blog-header
januari 23, 2014
Judith Kiros, bloggare
*bryr sig* Foto: Jonas Ekströmer / TT

Tänk på ”barnen i Afrika” – den namnlösa gosmassan

Häromveckan flöt artikeln The Four Cutest Ways To Photograph Yourself Hugging Thirld-World Children omkring på Internet och fastnade även i mitt – stormaskiga – nät.

Artikeln satte verkligen fingret på ett faktum som inte går att undvika: bilder på vita turister i Afrika handlar alltid, alltid om den vita personen i fråga, medan afrikanerna förblir rekvisita. Dessa Afrikabilder är praktiskt taget en egen genre. Och när det gäller foton utan vita personer är det som om alla fotografer tävlar med varandra i att producera foton som ”svart afrikanskt barn fotograferat uppifrån så att ögonen ser riktigt stora och sårbara ut” eller ”svart afrikan i traditionella kläder och med mOoBilTeleFooOn det var oväntat, eller hur!?!”

Ungefär lika oväntat som en intensiv närbild på daggdroppar vilande på ett blad.

Jag har en känsla av att jag förstår vad som händer i Afrikafoton där vita personer är the main act; jag tror att personerna som avbildas hoppas på Bono-effekten. Ni vet vad jag menar. Bono-effekten är vad som sker när en kändis som ger ett osympatiskt intryck (jo, det gör han) åker till Afrika och återkommer som Jesus.

Det senaste svenska exemplet såg vi i dokumentären En galen dröm – en dokumentär om Project Playground, i vilken Sofia Hellqvist fick gosa med afrikanska barn på bästa sändningstid. Ty för att visa sig värdig vår prins måste Sofia tvaga sig i fattiga barn inför hela svenska folket.

TV3/Project Playground

Det här? Är inte ett lyckligt barn.

I subgruppen Bono-effekten: foton som kombinerar vit person med ett svart afrikanskt barn är gosandet viktigt. I min analys av den här subgruppen kan jag oftast urskilja tre olika typer. Nummer ett är det ovan, nämligen… Too many kids!

I enlighet med Too many kids-principen väljer man att fota den vita personen med endast ett barn. Detta är mycket viktigt, då det visar att barnet är viktigt för personen ifråga och mer än bara en hungrig möbel. Ofta håller personen i barnet, antingen i famnen eller i knät, eftersom det också är viktigt att vidröra det. ”Titta!” säger fotot. ”Här är jag och gosar. Visst är det gulligt? Visst är jag gullig!?”

Nummer två är Too many kids totala motsats, nämligen: Maxa barnen. Då är tanken: om ett barn får dig att se bra ut, hur fin verkar du inte när du, likt Moses i Röda havet, vadar genom en ocean av svarta barn?madonnajudith

Madonna: Kidnapping African kids since1958.

Man kan då interagera med barnen genom att le ner mot dem (som på bilden ovan) eller vinka lite åt dem á la Var hälsad, undersåte-gesten.

Men – min personliga favorit är trean, det vill säga Lattjo-Lajban-bilden! I denna bild tramsar eller leker den vita personen med ett eller flera barn; de kanske dansar, eller kastar boll, eller bygger någonting av damm och rötter eller vad de nu leker med där borta i Mörkrets hjärta. Det viktigaste är – såklart – att alla skrattar.

Men jag skrattar inte. Jag kanske låter hård, eller elak, i den här texten, men det är för att jag är trött. Trött på den här typen av objektifiering – för det är det det är. De här personerna, de här barnen, finns på riktigt. De tänker. De känner. De har en egen verklighet. Men enligt en ny rapport från We Effect får de inte ens namn i svensk media. Detta borde kritiseras och diskuteras, men varje gång man höjer sin röst för att klaga på hur vi afrikaner framställs i västerländsk media får man höra samma sak: ”Men det är ju för er skull! Så att folk här ska förstå hur de i Afrika har det!”

Och det där sitter jag och funderar över.

Förstå? Förlåt, men om folk här förstod, om de såg sina egna barn på de där bilderna, skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det skulle kräva en ordentlig utvärdering och avveckling av det sketna systemet vi lever i. För just nu sitter folk och gottar sig i att de skänker vattentäta plåster till någon med astma.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler