Stäng
blog-header
juli 8, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Honou/Flickr

Ta diskussionen om Trigger Warnings på allvar!

Den senaste tiden har begreppet “trigger warnings” letat sig in i svenska ledarsidor och det politiska medvetandet. Ebba Busch Thor utropade i sitt Almedalstal att trigger warnings innebär att vi slutar utmana varandra. Och ledarsidorna har på sista tiden tävlat om vem som kan beskriva trigger warnings som mest hotfullt, och vem som kan skicka den starkaste varning till svenska läsare att fenomenet snart tagit över de svenska skolorna.

”Trigger varnings” som fenomen handlar om att ge en förvarning till människor med traumatiska erfarenheter att ett innehåll i en bok/film/osv kan utlösa obehagliga flashbacks och stark stress. Någon som upplevt en våldtäkt kan exempelvis tycka det är lättare om hen är förberedd på att en bok innehåller en grafisk våldtäktsscen. Eller i alla fall ha möjlighet att se till att inte sitta i tunnelbanan när hen läser det.

Personligen har jag ett kluvet förhållande till trigger warnings. De uppkom i feministiska forum och min upplevelse av dem där var att de tenderade att börja användas för allt möjligt som en person kan tycka är obekvämt att läsa, vilket verkligen inte var tanken. Det går heller av förklarliga skäl inte att införa trigger warnings för varje individs behov. En norm skulle alltid behöva skapas. Det skulle vara hopplöst att införa trigger warnings som nån sorts stelbent policy i skolan, och en sådan policy skulle ändå inte ge den effekt man kanske tänkt sig. Kanske snarare tvärtom.

Samtidigt ser jag en poäng i trigger warnings som ett sätt att argumentera mot de som vill censurera bort stötande material. Vi kommer aldrig komma dit där alla kan läsa all litteratur utan att riskera möta triggande innehåll, men vi kan arbeta för att alla ändå på bästa sätt kan ta till sig skol- och kurslitteratur på samma villkor.

Några som inte verkar intresserade av att argumentera mot censur utan mer av att sensationalisera debatten, är svenska borgerliga ledarskribenter. På senaste tid har trigger warnings för just kurslitteratur diskuterats vilt. Vad detta beror på kan man fråga sig, då de flesta i Sverige antagligen aldrig hört talas om fenomenet innan de får sin introduktion på ledarsidorna.

Ett urval av den senaste tidens debattinlägg i svensk media – och jag vill betona att det bara är några av en rad av texter – listar jag här:

På SvDs ledarsidor publicerades nyligen ett brev från en gymnasielärare som spekulerade i om han inte fick ett jobb för att han inte kände till begreppet trigger warnings. Han funderade också högt om skolan hade som policy att elever kunde slippa läsa viss litteratur för att den var kränkande. Inga bevis för detta framlades, men bara det att rektorn på skolan uppenbarligen yppade ordet trigger warnings och dessutom förklarade att skolans elever gärna använder “moderna” begrepp, fick alla hela twitter att fullständigt explodera i upprördhet. “Anmäl skolan!” utropades det bland annat.

I en annan ledare, även den på SvD, beskrevs under rubriken “Trigger warnings – Joe McCarthy går igen” hur idén om trigger warnings på kurslitteratur nu har kommit från de amerikanska universiten till de svenska, och hur detta är ett tecken på att åsiktskorridoren smalnar (nähä!) och att Joe McCarthy-aktiga häxjakter är i antågande. Några exempel på svenska dylika häxjakter framkom inte i ledaren, men varningen till läsarna var i alla fall tydlig.

På Expressens ledarsida beskrev även Ann Charlotte Marteus hur det “mörker” som trigger warnings och trygga rum tydligen är, nu spridit sig till Sverige. Hon förklarade i texten att de studenter som vill ha förvarningar för t.ex våldtäktsscener i själva verket använder den “kvinnliga strategin” att falla i “strategisk gråt” och att dessa studenters beteende passar bättre i ett “dockhem” än på universiteten.

På DNs ledarsidor skrev Erik Helmerson under parollen “utbildning ska utmana!” att amerikanska studenters krav på trigger warnings nu är på väg till Sverige och varnar läsarna för hur “föreläsare och teaterpjäser stoppas för att deras budskap kan verka stötande, kurser tvättas på politiskt kontroversiellt innehåll.” Han slog fast att poängen med att studera är att få sin nuvarande världsbild omskakad i grunden. Typ.

Senast ett krav på att stoppa en pjäs i skolan på grund av att vissa elever riskerade att kränkas var för övrigt när Turteaterns uppsättning av SCUM skulle visas för gymnasieelever. Då var Erik Helmerson inte riktigt lika tuff i sitt språkbruk. För att just det verket skulle få skaka om elever krävdes ett förbehåll: det är väl okej [att visa pjäsen] om eleverna också får tillfälle att diskutera konst som har ett mindre radikalfeministiskt budskap” förklarade han då.

Det ordnades en demonstration mot att pjäsen skulle få lov att visas för eleverna, vilket Helmerson tyckte var utmärkt. “Är inte just demonstrationer, både för och emot, utmärkta demokratiska verktyg? Konsten ska provocera, då är det väl inte orimligt att folk blir provocerade och visar det?” utropade han.

Även SvD:s ledarsida motsatte sig för övrigt att SCUM skulle visas för gymnasieelever, med motivet att dessa ju inte kunde välja om de ville se den eller inte. Pjäsen var obligatorisk för eleverna. Det gillade man inte på SvD.

I en annan DN-ledare nyligen, också signerad Erik Helmerson, varnades det igen för att trigger warnings snart kommer ta över svenska universitet. Nu förklarades att det inte kommer stanna vid bara förvarningar på texter – censur kommer följa, ansåg Helmerson. Han uppmanade även elever som varit med om trauman och vill få en varning innan de läser, säg, en brutal tortyr eller våldtäktsscen, att istället välkomna det: “Jag tror att många skulle få ett bättre liv om de antog en mer KBT-betonad syn på livet: Om något ger mig obehag kanske jag snarare borde försöka vänja mig och lära mig hantera det.

Även Lisa Magnusson på Sundsvall Tidnings ledarsida är inne på samma tankar som Helmerson: Att just de som riskerar att triggas av en traumatisk erfarenhet minst av allt behöver trigger warnings. Hon menar att om de som ropar efter trigger warnings bara läste på om PTSD (posttraumatisk stress) skulle de veta att “den enda kända boten är att utsätta sig för rädslan” och att “ge traumat fingret”.

Att den bästa boten för någon med traumatiska erfarenheter är att utsättas för sin rädsla helt utan förvarning och inför sina klasskamrater, skulle nog de flesta KBT-specialister höja på ögonbrynen åt. Och medan American Association of University Professors utförligt motsätter sig idén att trigger warnings kan vara en hjälp för de som lider av PTSD eftersom klassrummen inte är rätt plats att behandla en medicinsk åkomma, så anser alltså Helmerson och Magnusson snarare att det är precis vad klassrummen ska göra.

På Expressens kultursidor skrev Björn Barr nyligen en raljerande text av den typ vi börjar bli vana vid nu; om “varningshysterin” som letat sig till svenska skolor. Just att förvarna inför triggande innehåll ser han som en “arkaisk syn” på att texter skulle kunna “ta läsaren i besittning.” Det är oklart varför Barr anser det löjeväckande att litteratur kan skapa känslor utanför läsarens kontroll, men man tager kanske vad man haver för att kunna kritisera studenter som försöker få något inflytande på sin omgivning.

Och det är just vad raden av ledarskribenter som – i vad som nästan känns som en organiserad kör – hånar, raljerar och varnar oss för fenomenet “trigger warnings” ger en bild av. Att det största hotet mot en fri skola där studenter lär sig vara kritiska och samhällsengagerade, är att de skulle kunna ha någon form av inflytande över sin omgivning. Att genom att begära en förvarning på obligatorisk litteratur som kan innehålla scener som – på grund av de erfarenheter man bär med sig som kanske inte delas av majoritetssamhället och därför inte alltid tas hänsyn till – kan utlösa starka reaktioner, hotar man hela det demokratiska samtalet.

Det är en märklig bild. Av en märkligt hetsig svensk debatt, med väldigt få konkreta exempel.

Men om man inte kan komma på bättre argument mot studenter som begär trigger warnings än svenska ledarskribenter uppvisar här, så förstår jag att idén om trigger warnings känns som ett hot. Då kommer man nämligen inte heller ha några argument ifall just det händer som många av dem varnar för – att litteratur börjar plockas bort för att innehållet får vissa elever att må fruktansvärt dåligt.

Är man på allvar oroad över skollitteraturen borde man snarare börja se diskussionen om trigger warnings som viktig. Hur kan man som lärare arbeta för att se till att alla studenter kan ta till sig all litteratur? Att diskutera frågan om trigger warnings med sina elever kan vara ett sätt.

Och, svenska ledarskribenter, är inte det skolans och universitetens jobb? Att lära elever att föra riktiga diskussioner och lyssna efter faktiska lösningar, istället för att håna eller ondskeförklara motståndaren?

Om man nu skulle ta och titta på fenomenet trigger warnings på amerikanska universitet så finns det till skillnad från i svensk media mycket bra och klargörande texter att läsa för den som – faktiskt – vill veta.

Eftersom anekdoter används så friskt i debatten om trigger warnings gjordes nyligen en online-enkät på amerikanska universitetslärare. Där svarade 1% att deras universitet eller college hade nån form av policy för trigger warnings. 99% hade alltså ingen sådan policy. 93% hade aldrig hört om nåt krav från studenter om att deras universitet borde använda trigger warnings.

(När Andreas Ekström på Sydsvenskan föredömligt frågade Karin Nyström, vars artikel om trigger warnings väckt stor debatt, hur ofta elever frågade efter sådana svarade hon att det hänt några enstaka gånger.)

I en ingående artikel på Flavorwire diskuteras både för och nackdelar med trigger warnings, men framför allt ses diskussionen som hjälpsam för lärare för att få studenter att på bästa sätt läsa och ta till sig olika litterära verk.

Att vara mer medveten om hur studenter reagerar på litteratur är ett viktigt pedagogiskt verktyg, påpekas i artikeln. Medan mediadebatten om trigger warnings handlat mest om studenter vs administration, politisk korrekthet vs frihet, så ser lärare som faktiskt använder sig av trigger warnings mer nyanser i frågan än så.

“Trigger warnings hjälper mig att ha en konversation, att säga, ‘Detta är inte en kurs om ditt privata liv,’” förklarar en lärare som använder en form av trigger warning i sin kurs. “Det hjälper mig att göra kursen mer akademisk. Och har fördelen att det låter studenterna veta vad som kan komma.”

En student som upplevt trauma förklarar varför förberedelse är nyckeln för att kunna ta till sig en kurs. “Vad som händer om jag får en förvarning om att något innehåller våld och övergrepp i hemmet? Jag får fem sekunder att ta ett djupt andetag och säga till mig själv, ok det här är inte på riktigt.”

Det handlar alltså inte om att ”behandla” PTSD med hjälp av trigger warnings, utan om att kunna ta till sig en kurs på bästa möjliga sätt.

Om du oroar dig för att trigger warnings kommer leda till att all litteratur som du läste när du gick på universitetet censureras, så är inte rätt lösning att avfärda eller hånskratta åt diskussionen. Om du verkligen oroar dig för att litteratur riskerar att censureras så bör du istället ta fram faktiska argument till de studenter som eventuellt (?) ser bortfiltrering av litteratur som en lösning, argument för hur man kan arbeta för att alla studenter ska kunna ta till sig all litteratur. Utan censur.

Det kan också användas för att diskutera varför viss litteratur anses viktig att läsa, om studenter ifrågasätter det. Kanske andra än bara elever behöver utmana sina världsbilder i grunden?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se