Stäng
blog-header
mars 11, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Tsering Topgyal/AP Foto: Tsering Topgyal/AP

Vi beväpnar våldtäktsmännen

I SVT Agenda i söndags – internationella kvinnodagen – intervjuades Leslee Udwin, regissören till dokumentären Indiens dotter, som upprört en hel värld. Dokumentären är en fruktansvärt viktig och fruktansvärt jobbig berättelse om det uppmärksammade fallet i Indien där en ung kvinna våldtogs till döds av en grupp män, och de attityder som ligger bakom att sådant kan ske.

I filmen säger männen som intervjuas bland annat att det främst är kvinnans fel om en våldtäkt sker. Offrets mamma kan ses i dokumentären berätta om kvinnosynen: ”När det sker ett brott, får flickorna alltid skulden. ‘Hon borde inte ha varit ute!’ Det är pojkarna som borde få skulden. De borde inte bete sig som de gör.”

Avskyn som fallet i Indien väckt är med rätta stor, men regissören är noga med att påpeka att liknande brott och liknande mentalitet finns överallt. I alla samhällsklasser. Det är ett globalt problem utan koppling till pengar eller status eller utbildning.

Bara reaktionerna som dokumentären fått visar på en intressant sak angående detta: Det är lätt att förfäras över hur hemskt det är i andra kulturer. Det är svårare att se samma strukturer i sin egen.

2013 manipulerade en man i en mindre svensk stad en 13-årig flicka att posera sexuellt framför en webbkamera. Sedan tvingade han henne att fortsätta posera, genom att hota att sprida de första bilderna av henne till alla hon känner. 13-åringen bad honom flera gånger att inte sprida bilderna. Till slut tog hon livet av sig.

Det är bara ett av många, många fall vi känner till där offren hotats med att deras omgivning ska få se en film eller bild av dem där de gör något sexuellt. Filmen eller bilden kan ha getts till förövaren under samtycke och under förutsättning att de är privata. Det är ett fullständigt normalt beteende som inte är brottsligt och inte skadar någon, och det gör det absolut inte till ett mindre övergrepp att därefter hota att sprida samma bilder utan deras samtycke.

Så är det dock inte i vår kultur.

Härom veckan visades ett avsnitt av Uppdrag Granskning, gjord av alltid lika skickliga Nicke Nordmark och Hasse Johansson, som handlade om unga tjejer som manipulerats att skicka intima bilder till en man som sedan visade sig vara någon helt annan än den han utgett sig för. Mannen kunde därefter fortsätta utnyttja tjejerna genom att hota att sprida deras nakenbilder. ”När de skickar det här till honom så kommer han hela tiden med krav på fler bilder och filmer, och säger flickorna nej, så hotar han dem med att skicka de bilder han redan har till kompisar, syskon eller föräldrar,” säger Linda Lauronen, åklagare, till Uppdrag Granskning.

Vi hör ständigt talas fall där offren för övergrepp säger att de inte vågar av rädsla att bli stämplade som ”horor” av samhället.

Fundera gärna på det.

Nästan direkt Uppdrag Gransknings avsnitt sändes började skambeläggningen av tjejerna i programmet på sociala medier. Varför skickade de en nakenbild till någon de träffat på nätet? Hur naiv får man vara – det vet man ju hur killar är? Hur ska vi få tjejer att sluta utsätta sig för de risker det innebär att vara sexuella på ett sätt som män kan utnyttja?

Bara de frågorna i sig borde tala om för oss vilket oerhört kulturellt problem vi har med sexuella övergrepp och vår kvinnosyn. Feminister kallar det för våldtäktskultur, där skuldbeläggningen av offer istället för förövare är en grundläggande komponent.

Bara genom att hota att sprida sexuella bilder, tagna i samtycke och därmed inget som du eller jag har någon orsak att moralisera över, kan en förövare fortsätta begå övergrepp på sina offer.

Vad borde det här säga oss? Det borde säga oss – skrika ut det på alla löpsedlar för att vara korrekt – att vi har en kultur där flickor som utsatts för brott är så rädda för omgivningens fördömanden att de hellre fortsätter utsätta sig för övergreppet. Det borde säga oss att vår kultur dubbelbestraffar offren och beväpnar förövarna.

För självklart hör förövarna oss. De vet att de har samhället – oss – i ryggen. Vi är deras bästa bundsförvanter. Det är vi som skapar den kultur i vilken den som inte begått något fel inte vågar berätta om ett brott hen utsätts för,  av rädsla att stämplas som ”hora.”

Om du är en av dem som skuldbelägger tjejer som utsatts för sexbrott för att de inte gjort tillräckligt för att ”undvika” risker, så är du en del av övergreppet. Du är en del av problemet. Din reaktion är vad som får offer att inte våga be om hjälp.

Om du är en av alla dessa som tror man bäst kan tackla sexuella övergrepp genom att förmana tjejer att ”undvika” risker, att ständigt minska sitt egna handlingsutrymme, att aldrig lita på någon, att se alla män som potentiella förövare – så är du en del av problemet, inte lösningen.

För att försöka stoppa tonåringars utforskning av sin egen sexualitet har ju verkligen visat sig vara en effektiv metod historiskt sett. Eller hur? Att vi fortfarande idag tror att vi måste lägga ansvaret att alltid vara försiktiga och ”skydda sig” på tjejer – i alla fall för att inte skuldbeläggas när de utsätts för ett brott – säger något om hur djupt inrotad detta misogyna synsätt är i vårt samhälle. Vi reflekterar knappt över det, inte ens när Uppdrag Granskning berättar för oss att det enda vi gör är att stoppa brottsoffer från att våga berätta för oss när de utsätts, kan vi hindra detta skuldbeläggande från att ske.

Är det verkligen så vi vill ha det? Och om inte, vad kan vi göra för att förändra kulturen vi lever i?

Jag har inga svar. Men jag vet att bli så arg att man spricker för att Gudrun Schyman säger att samma strukturer som finns i talibanernas kultur kan hittas även i vårt samhälle, inte hjälper dessa tjejer. Jag vet att ständiga uppmaningar till unga tjejer att ta ansvar för att vara ännu lite mer försiktiga och minska sitt handlingsutrymme ännu lite mer så att vi i vuxenvärlden ska slippa ta tag i problemet med sexbrott på riktigt, inte hjälper dessa tjejer.

Våga se strukturerna. det ska inte behöva ske brutala överfall för att vi ska granska oss själva. Det ska räcka med de bevis vi redan har.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se