Stäng
blog-header
november 6, 2012
Hanna Gustafsson, bloggare
Källa: Kongressbibliothek

Straw-feminism – då och nu

Källa: Kongressbibliothek

Idag går amerikanska kvinnor till val.

Det finns mycket att ta upp när det gäller det här presidentvalet. Det republikanska partiets ständiga attacker på kvinnors kroppar, prat om ”riktiga våldtäkter”, osv. Sidan 4thestate.net fortsätter belysa mansdominansen i media och publicerade nyligen Silenced: Gender Gap in Election Coverage, en sammanställning av 2012 års valrapporteringar i USA, som visar att kvinnor är underrepresenterade i media även när det gäller att uttala sig i så kallade ”kvinnofrågor” som abort, preventivmedel och kvinnors rättigheter.

Men en aspekt är ändå denna: Idag går amerikanska kvinnor till val.

För hundra år sedan var detta ingen självklarhet. Under 1820-1830-talet hade de flesta delstater gett alla vita män rätt att rösta oavsett egendom, och en rörelse för kvinnors rättigheter hade börjat formas. Under inbördeskriget avstannade denna rörelse, men efter kriget satte den fart igen när 14:e och 15:e tilläggen kom. Efter första världskriget använde kvinnorättsrörelsen kvinnors delaktighet i kriget som argument för rösträtt, och 1920 kom äntligen det 19:e tillägget som förbjuder stater att diskriminera en medborgares rösträtt på grund av kön.

Rörelser för kvinnors rösträtt mötte motstånd i alla länder där de förekom. I England ledde Emmeline Pankhurst en mer militant kvinnorättsrörelse för rösträtt, och många brittiska suffragetter sattes i fängelse. I fängelset hungerstrejkade de, tvångsmatades och många dog. Det var genant för regeringen och som introducerade The Temporary Discharge for Health Act, även kallad The Cat And Mouse Act på grund av den katt-råtta-leken som uppstod då regeringen kunde frige kvinnor som var väldigt svaga så de kunde dö utanför fängelset. De som klarade sig och återrepade sig kunde arresteras på nytt.

Anti-suffrage vykort från den här tiden visar ungefär hur motståndet mot kvinnlig rösträtt såg ut. Kvinnlig rösträtt framställdes som ett hot mot samhället och suffragetterna som okvinnliga. Women suffrage skulle inte bara leda till att maskulinisera kvinnan, det skulle även feminisera männen. Något som för övrigt låter bekant.

Anti-suffrage postcard. Källa: Palczewski Suffrage Postcard Archive

Anti-suffrage postcard. Källa: Palczewski Suffrage Postcard Archive

Anti-suffrage postcard. Källa: Palczewski Suffrage Postcard Archive

Att måla upp feminister som okvinnliga och feminismen som ett hot mot män, manligheten och kärnfamiljen påminner om hur feminister framställs även idag. ”Straw Feminist” – en variant av Straw Man där man först målar upp en nidbild av en persons åsikt och sedan ägnar sig åt att slåss mot den nidbilden – är ett ganska vanligt förekommande tema i filmer och media.

Feminister målas gärna upp som manshatande, bittra, fula, deras argument som skenheliga, deras problem som petitesser och deras krav som överdrivna. I Legally Blonde går straw-feministen Enid omkring och samlar in namn för att ändra ordet ”semester” till ”ovester” på grund av att det innehåller ordet ”semen”. Ett annat exempel är att citera ur ett ironiskt menat debattinlägg om ett ”omvänt scenario” vad gäller hur man skyddar sig från våldtäkt, som om feminister på allvar föreslagit förbud mot män att vistas i parker utan tillstånd och att dricka alkohol.

Härom veckan startade ett feministiskt meme som försökte slå tillbaka lite på just Straw Feminism. Deborah Needleman twittrade ”The sexy (sorry, feminists), smart, sassy, Katie Rophie” och feminister – trötta på att återigen höra samma, gamla uttjatade syn på feminister – såg chansen att ge igen genom hashtaggen #sorryfeminists. Under denna hashtag kunde man under ett par dagar se feminister ironiskt ”ursäkta” sig för allt möjligt – från att inte älska sina mensveckor till att ha gråtit när de såg The Notebook.

Men när vi alla skojat färdigt fanns det förstås en djupare analys att göra av själva kärnfrågan. Amanda Marcotte skrev så här i The Prospect, om fördomarna som ständigt nöts in som sanningar och oavbrutet kastas efter feminister:

”Anti-feminists wield these stereotypes because they work, and not just on people who are already convinced they hate feminism. These images, for instance, have done a great deal to scare women away from labeling themselves as feminists, or to even organize for women’s rights, all because they fear being painted as harridans (or sluts, depending on what’s more useful in the moment).

And when you get to the heart of it, these anti-feminist tropes resonate because they draw on misogynist myths applied to women as a whole. Two of the ugliest feminist stereotype synecdoches are the ”women just aren’t funny” line, and the belief that women merely tolerate sex as a means to get the wedding rings and fancy strollers that they really want. These nasty views of women are amplified when applied to feminists. Where women are characterized as unfunny, feminists are characterized as overtly anti-humor. Where women are characterized as uninterested in sex, feminists are framed as actively hating it.”

Straw Feminists är inte speciellt ovanliga på TV heller. Vi har alla någon gång stött på dem. Marcy i Married…with Children är ett exempel. Ally McBeal använde straw-feminister vid flera tillfällen. Amanda Tapping, som spelar Samantha Carter i Stargate Sg-1, utvecklade karaktären till något av en feministisk hjälte, men i inledningsavsnittet ger hon ett straw-feministiskt tal som fick oss att grimasera framför TV:n och tvingade henne att gå till manusskribenterna och påpeka att ”kvinnor pratar inte på det sättet.” För att effektivt kunna parodiera något, måste man känna till det man parodierar. Men manusförfattare utan någon större feministisk kunskap som även på allvar försöker skriva in en feministisk karaktär har ren tur om det inte blir en straw-feministisk sådan. Som om vi inte hade tillräckligt med problem ändå.

Så – i vad som kanske är den konstigaste slutsatsen på en text om women suffrage någonsin – thank god for Joss Whedon.

 

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se