Stäng
blog-header
augusti 20, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: PRIVAT

Som en tyst explosion

Jag känner det komma på långa vägar. Men jag har aldrig vett nog att stoppa det innan det händer. Varje gång tror jag att jag lärt mig min läxa. Varje gång inser jag hur svag jag är, men aldrig förrän det är för sent. Stressen tar över min kropp. Ångesten sköljer över mig i vågor. Det är som en tyst explosion. Varje nerv, varje känsla, varje tanke förstärks. Varje ord blir till ett skrik, varje rynkad panna en förolämpning, varje leende ett oförstånd.

Nästa gång är jag beredd intalar jag mig själv.

Jag minns första gången jag kände trycket över bröstet. Det var på en bänk vid Katrineholms tågstation. Jag trodde det var något jag hade ätit, kanske var det all läsk jag druckit. Trycket och smärtan försvann inte, istället blev det starkare. Till slut ringde jag vårdcentralen och berättade om hur det gjorde ont. De tog det på mycket större allvar än mig, på mycket större allvar än jag ville. Direkt in för att göra ett EKG, kanske var det något fel på mitt hjärta. Jag har aldrig varit orolig över min hälsa så jag ställde upp, testa vad ni vill, det är säkert inget farligt. Maskinen visade att något inte var helt rätt, jag skjutsades iväg från vårdcentralen till sjukhuset. Det var akut. En hjärtläkare gjorde ännu ett EKG, tog ännu fler prov. Men det var inget fysiskt fel på mitt hjärta. Till slut satte han sig ner och ställde den där frågan jag har lärt mig att hata, den som jag inte kan värja mig emot.

”Hur mår du egentligen?”

Med åren har jag lärt mig vad det är som orsakar min stressrelaterade ångest. Framför allt är det en känsla av att inte ha kontroll över min egen situation. En kombination av vanmakt och frustration. När listan över saker jag måste göra blir för lång, men oavsett hur hårt jag sliter så verkar den bara växa sig ännu längre. Jag vet att det är mitt eget fel, jag brukar ta på mig för mycket. Det är en del av mitt problem, jag säger inte nej förrän det är för sent. Men jag antar att det är vanligt och att jag inte är ensam. Men hur kan man ändå känna sig så otroligt utsatt när man pratar om ämnet? Så otroligt ensam.

Vi vet att mental ohälsa är vanligt, särskilt stress är något de flesta upplever. Samtidigt är det enormt tabubelagt. Vem vill att arbetsgivaren ska veta att du mår dåligt när det blir för mycket jobb? På denna otrygga arbetsmarknad vågar man knappt stanna hemma när man har svår feber, hur ska du då förklara något så osynligt och svårt som ångest? Jag har dragit mig för att skriva den här texten av oro för vad andra kommer tänka. Jag finner inte orden för att förklara min situation, trots att den är så familjär för mig. Så jag försöker att skriva rakt ut, så ärligt som jag kan. Utan en tanke på finess. Det här är min ångest. Min mentala ohälsa.

Stressen började som något relaterat till en för stor arbetsbörda och en känsla av att inte kunna påverka min situation. Men snart växte den bortom jobb. Det konstanta hatet, kränkningarna, påhoppen och hoten från organiserade rasister gjorde att jag aldrig slappnade av. När jag kom hem fanns de fortfarande där, i sociala medier, i mailen, i brev på hallmattan. Jag fick svårt att sova, gick upp tidigt ändå för att komma i tid till jobbet. Jag sjukanmälde mig aldrig, för vad var det för sjukdom egentligen? Förlåt chefen men jag mår inte bra idag, jag låg uppe halva natten och skakade av ilska över ett rasistiskt hotbrev. Du vet, sånt som ingen annan av dina anställda är med om. Jag är säker på att du förstår. Jag tror inte alls att du tänker att jag är strulig, udda, obekväm.

Vändningen kom när jag till slut sökte hjälp. Det tog lång tid att övertala mig själv, jag kom på varenda ursäkt som fanns för att slippa prata med någon. Det är fantastiskt hur man kan vara så medveten om mansrollens skadliga sidor och samtidigt repetera dem. Prata om mina känslor? Inget för mig, jag förstår inte hur det ska kunna hjälpa. Det är bara att bita ihop. Så jag bet ihop tills det gjorde så ont att jag inte kunde fungera längre. Först då tog jag hjälp av en psykolog. Sen började jag sakta men säkert må bättre, lära mig hantera stressen och till slut, efter en väldigt lång och svår tid, slutade det göra ont i bröstet.

Det har gått några år sen första gången. Ibland kommer smärtan tillbaka, ibland attackerar stressen mig för fullt. Det är en konstig känsla, som att elektricitet går genom varje nerv, som att vara fullständigt alert och utmattad samtidigt. Som en tyst explosion. Men nu är det en explosion jag förstår mig på, jag har lärt mig att känna igen mönstren och trycket över bröstet kommer väldigt sällan. Smärtan är där fortfarande, under ytan, väntar på att jag ska glömma vad som händer om jag inte är försiktig. Så jag påminner mig själv genom att prata om det och nu genom att skriva. Jag känner fortfarande skam. Jag känner fortfarande att det här gör mig svag, att jag borde hålla käften, bita ihop igen. Jag vet vad som händer när jag biter ihop och ingenting i världen gör mer ont om det. Så jag pratar om det och hoppas att fler vågar göra likadant.

Som en explosion av röster som bryter tystnaden.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se