Stäng
blog-header
mars 26, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Isabell Höjman/TT

Sluta delta i våldtäktsdebatter om fel saker

Hur för man våldtäktsdebatten under ett valår? Frågan har snurrat i mitt huvud ett tag.

Trots all fakta vi har om sexuella övergrepp är våldtäktsdebatten i Sverige fortfarande som ett enda stort minfält av dolda agendor, andras ärenden och felaktigt vinklad statistik. Och icke-överraskande nog verkar det under ett valår finnas en extra stor önskan att starta debatter om fel saker av fel orsaker.

Fakta: Våldtäkt finns i alla länder, alla kulturer , alla religioner. Det existerar i storstäder såväl som på landsbygden, i Malmö såväl som i Hagfors. Våldtäkt existerade på 1800-talet och på 1950-talet och det existerar på 2010-talet. Olika grader av acceptans för och syn på våldtäkt har funnits genom åren och finns i olika grupper och samhällen. Dock kännetecknas alla av några gemensamma komponenter. Inom feminismen beskrivs det här som en global kultur där kvinnors vardag styrs av det ständiga hotet om våldtäkt och alla män ses som potentiella våldtäktsmän. Feminister kallar denna kultur för våldtäktskultur.

Våldtäktskultur definieras som olika underliggande komponenter som samverkar med varandra. Några viktiga komponenter är Trivialisering av övergrepp (”boys will be boys”), slut-shaming (”varför var hon klädd som hon var om hon inte ville ligga med honom?”), victim-blaming (”kvinnor måste sluta dricka och gå ut ensamma om de inte vill bli våldtagna”), hyllande av traditionella könsroller och myten att samtycke/inte samtycke är någon sorts svårdefinierbar ”gråzon”.

Poängen med att definiera fenomenet våldtäktskultur är att det lägger våldtäktsdebatten på den nivå där den faktiskt hör hemma.Våldtäkt är ett globalt, kulturellt problem. Det är också ett komplext problem. Alla som vill förenkla debatten har inte förstått problematiken.

Varför skriver jag då om allt detta? Jo, för att det är valår. Och för att vi måste börja ta rätt debatter. Vi måste börja låta de egen-agenda-drivna, felaktigt-vinklad-statistik-ivrande alternativmedier-läsande debattörerna ägna sig åt sin debatt själva, medan vi ägnar oss åt de riktiga debatterna.

Det betyder förstås inte att det inte är viktigt att belysa in-group problem. Inom grupper kan det uppstå kulturer som av olika anledningar främjar våldtäktskulturen i högre grad än normen utanför ”gruppen”. Det finns många välkända exempel på detta.

Den lilla staden Steubenville i USA fick stå som exempel på en förfärande våldtäktskultur och ett helt samhälles syn på tjejers ansvar för övergrepp när många high school-ungdomar bevittnade ett övergrepp på en medvetslös 16-åring och sedan spred bilder och hånfulla tweets av övergreppet på sociala medier. Händelsen fick en enorm uppmärksamhet i medierna och har lett till åtskilliga fler exempel uppmärksammats i andra amerikanska småstäder.

En av gärningsmännens i Steubenvilles vänner

En av gärningsmännens i Steubenvilles vänner twittrar om övergreppet på en medvetslös 16-åring

Även svenska orten Bjästa fick finna sig i att bli ett välkänt exempel på hur våldtäktskultur fungerar, när SVT visade hur såväl ungdomar som vuxna bemötte en 14-årig flickas anmälan av en populär kille.

I Frankrike förra året fick gruppen riksdagsmän bli ett annat exempel på in-group våldtäktskultur när det avslöjades att det franska parlamentet hade en lång tradition av tystnadskultur och överseende med sexuella trakasserier och övergrepp.

Våldtäktskultur existerar alltså i olika grader, men har alla samma komponenter i grunden. Egna våldtäktskulturer kan ske såväl i det lilla, som till exempel kulturen som främjas i kristna småstäder i det amerikanska bibelbältet eller franska riksdagsmän, till det mycket stora som en stats kvinnosyn eller lagar.

Olika exempel på våldtäktskultur måste naturligtvis få lyftas och diskuteras. Faran med att diskutera våldtäktskulturen inom grupper är dock att man glömmer att allt ingår i en större bild. Det är den bilden som debatten måste fokusera på om vi på riktigt vill förebygga våldtäkt. Kulturer inom ”grupper” har inte uppstått i någon sorts neutral bubbla utan är en del av ett mycket bredare fenomen – den syn på män, kvinnor och våldtäkt som existerar i den globala våldtäktskulturen.

Ett annat stort problem med att delta i debatter som enbart fokuserar på olika gruppers kulturella problematik är confirmation bias. Det är oerhört mycket lättare att tro att problematiken ligger hos ”de andra” än i den gruppen man själv och de personer man tycker om tillhör. Alla fakta som understödjer denna tro kommer man därför ta in mycket enklare och mer okritiskt än fakta som motsäger. Att fokusera på delar som stödjer ens confirmation bias kommer därför grumla helhetsbilden.

Jag vill absolut inte tysta någon. Och vill man hänvisa våldtäktsproblematiken i Sverige år 2018 till, säg, 43 fällda gärningsmän under två år är det väl okej (även om det visar på en chockerande dålig förståelse för ämnet). Poängen med vad jag säger är att man inte kan ha delarna som fokus i debatten om helheten. Även om man driver en ledarsida som vill vinna en högermajoritet i valet får man försöka skärpa sig och tänka på vad man håller på med, vad det kommer innebära för framtida våldtäktsoffer och för möjligheten att förebygga och förändra samhället på längre sikt.

Det gäller även oss andra, vi som vill diskutera våldtäktsproblematiken för att vi faktiskt vill förebygga våldtäkt. Även vi måste bli bättre på att delta i rätt debatter. Om man ständigt fastnar i en del av våldtäktsproblematiken och ingen deltagare tycks vilja ta diskussionen längre än så, då deltar man i fel debatt. Och antagligen en som drivs av personer med en annan agenda än att förebygga den globala våldtäktskulturen.

Vi som på riktigt vill förändra samhället måste bli mer noggranna, sluta delta i fel debatter och vara stenhårda med att diskussionen läggs på den nivå där den faktiskt hör hemma. Det är så man för våldtäktsdebatten under ett valår.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se