Stäng
blog-header
maj 28, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: cascade_of_rant/Flickr

En pedagogisk förklaring av skillnaden mellan din laptop och en kvinnas kropp – om synen på våldtäktsoffer

Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.

Häromdagen publicerade engelska tidningen (nåja) Daily Mail några delar ur f.d Crimewatch programledaren Nick Ross nya bok. I kapitlet om våldtäkt jämför Ross bland annat en kvinna som inte tar ansvar för att skydda sig mot våldtäkt med en bank som förvarar sina pengar vid utgången eller att inte lämna sin laptop synlig i baksätet på bilen. Detta väckte förståelig ilska bland kvinnoorganisationer och nästan alla tidningar från The Guardian till The Independent har nu skrivit om saken. Ross hävdade snabbt att han blivit felciterad och publicerade kapitlet i sin helhet online. Vilket när man läser det inte gör mycket för att stödja påståendet om felcitering. Här är till exempel ett långt stycke direkt ur kapitlet:

The real issue is that
hardly any rapes ever get before a jury in the first place.
Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any
woman who chooses not to pursue a claim is being let down by
the state or is acting irrationally. But could it be that she is right?
What if she feels partly responsible for what happened? What if
she realises there is no evidence other than her word against his?
What if her life is bound up with that of her assailant? What if
she feels humiliated as well as violated? Should she be expected
to disclose all this in public and then put her life on hold for
the greater good? Do we want a justice system that overrides the
victims’ sense of what is in their own best interests, or one that, in
order to accommodate them, ceases to be just? Indeed, before we
complain about the failure to get more convictions it might be
sensible to ask women themselves whether a formal prosecution
process is always the most rational way to deal with rape.***

Not that logic ever has an easy time with sex crime.
In November 2005 Amnesty International published poll
findings which suggested one in three people believe that women
who are drunk or who are flirtatious are at least partly responsible
if they are raped, and a quarter feel the same about rape victims
who dress provocatively. There was little gender difference in the
findings, and the poll was widely publicised as reflecting widespread
misconceptions. Amnesty’s UK director described these
attitudes as ‘shocking’ and several women’s groups were reported
to be outraged by the ‘prejudice’. Vera Baird QC, who headed
the Fawcett Society’s Commission on Women and the Criminal
Justice System, said, ‘The attitudes in this survey are glib and
outdated. They implicitly mean the guy can’t help himself.’

Of course she was right that ‘no means no’, which is fine as a
finger-wagging exercise, but being justifiably indignant is not the
same as being prudent or pragmatic. In any other crime we take
account of provocation and contributory factors. Even in murder.
Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of
sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate
crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come
to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of
the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the
front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its
security. No amount of incitement can excuse rape, or any other
crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let
alone vindication.
Yet for some it is heresy to suggest that victims should ever be
held responsible at all.

Kvinnor som blir våldtagna borde alltså ses som ansvariga för att ha klätt eller betett sig på ett visst sätt (som signalerar till män att de är just kvinnor eller, ännu värre, att de är kvinnor som ibland har frivilligt sex), på samma sätt som en person som lämnat sin dyra laptop synlig på sätet i bilen. Men precis som Sara Ditum förklarar för Ross i Guardian så är det skillnad på en laptop och på en kvinnas kropp.

When you carefully tuck your high-value portable property under the passenger seat (just kidding, smash-and-grabbers! That’s definitely not where my iPad is!), it’s because you don’t want potential thieves to know it’s there. But draping your vagina in a floor-length modesty frock is unlikely to persuade anyone that don’t have one, and therefore might not be worth violating. This is not a quantum mechanics problem. Schrödinger’s fanny is not a thing.

–Ur Sara Ditum ”Tre Skäl Varför En Vagina Inte Är Som En Laptop” angående Nick Ross syn på våldtäktsoffers ansvar

Du kan gömma värdesaker under sätet för att inte tjuvar ska lockas att ta dem, men om du som kvinna rör dig ute i offentligheten är det svårt att dölja att du har just en kvinnlig kropp för att våldtäktsmän inte ska lockas penetrera den. Det enda sättet att gömma sin kropp skulle vara att inte gå ut bland folk. Alls. Du kan välja att lämna din laptop hemma så att du inte behöver tänka på den hela tiden, men som kvinna kan du inte åtnjuta samma möjlighet. Du är helt enkelt tvungen att ständigt tänka på huruvida din kvinnliga kropp ”provocerar” männen omkring dig. I alla fall om du ska slippa bli skuldbelagd av Nick Ross om någon begår ett övergrepp på den.

Nick Ross anser säkert att han bara kommer med pragmatiska sätt för kvinnor att förhindra våldtäkt. Hans utgångspunkt är utan tvekan en önskan att hjälpa kvinnor skydda sig. Men han tycks inte tänka på att det som är ett pragmatiskt sätt för kvinnor att förhindra våldtäkt för honom, inte nödvändigtvis är det för kvinnor. I alla fall inte för kvinnor som vill leva sitt liv utan att behöva gömma sin kropp och sin sexualitet för omvärlden. Reaktionerna på hans resonemang tycks peka på det.

Stöld är stöld och mord är mord, men sex kan vara både frivilligt och ofrivilligt. Att säga att kvinnor inte borde klä sig utmanande, dricka sig berusade eller signalera att de vill ha sex (OBSERVERA att signalera att man är på jakt efter sex inte innebär att man avsäger sig att bestämma när, var, vilken typ av sex eller med vem) för att det kan provocera våldtäktsmän, är inte detsamma som att säga att en bank inte borde ställa en säck med pengar utanför dörren för att det kan provocera fram en stöld. Att antyda att det är samma sak, att säga att om vi håller människor ansvariga för att inte bli bestulna så ska vi hålla kvinnor ansvariga för att bete sig på ett sätt som inte provocerar män att våldta dem, är en del av våldtäktskultur.

Kanske till och med den viktigaste delen. Häri ryms nämligen alla de fundamentala komponenterna i våldtäktskultur, från victimblaming till slutshaming, till myten om män som okontrollerade djur, till hypermaskulinitet och den farliga iden om ”blanket consent” (att samtycke till sex är samtycke till all form av sex utan möjlighet att begränsa med vem, när eller hur).

Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.

Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. De som hävdar att ”provocerande kläder” framkallar våldtäkt får gärna visa var den forskningen finns. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet. Män begriper att samtycke till sex i vaket tillstånd inte innebär samtycke till sex i medvetslöst tillstånd. Precis på samma sätt som en man inte samtyckt till sex bara för att han har stånd. Att ovan nämnda fundamentalister fått oss att kalla det för en ”gråzon” får en att tror att vi alla måste vara offer för någons sort masspsykos.

Genom att fokusera på offrens beteende säger vi till de som utnyttjar en persons tillstånd för att ha sex med dem att de beter sig som vi förväntar oss. Och, var så säker, de hör vad vi säger.

 

***Ja, det stämmer att många kvinnor inte vet att de utsatts för en våldtäkt i lagens mening, vilket är varför man i studier kan få olika svar om man frågar ”har du någonsin haft sex mot din vilja” istället för ”har du blivit våldtagen”. Detsamma kan sägas vara sant när man frågar ”har du våldtagit” istället för ”har du haft sex med någon när de inte ville”. Eller som Guardian Science blogger Martin Robbins skriver:

Ross uses this to question, ”whether a formal prosecution process is always the most rational way to deal with rape.” Given what we know about predatory behaviour, the grooming and manipulation of victims, and the ability of serial rapists to remain undetected, it’s one of the most stupid questions you could possibly ask.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler