Stäng
blog-header
oktober 18, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
"Me Too" var från början ett initiativ från aktivisten Tarana Burke men fick sin stora virala spridning över världen i och med den hashtag som skådespelaren Alyssa Milano startade. Foto: Dan Steinberg/AP/TT

Sextrakasserier är ingen naturlag

Det är svårt att veta var man ska börja i diskussionen runt hashtaggen #metoo som debatteras precis överallt just nu. Därför tänker jag börja i Elisabet Höglunds debattartikel i Expressen. Jag ser i mitt twitterflöde att många vill avfärda Elisabet Höglund som tokig och som om hon är helt ensam om sina åsikter, men enligt mina erfarenheter är de åsikter hon uttrycker i artikeln sådant som offer för övergrepp tyvärr ofta får höra.

Så låt oss titta på dem.

Höglund verkar tro att de kvinnor som berättar om sina upplevelser av sextrakasserier och övergrepp i #metoo inte kan eller vill skilja mellan ett nyp i rumpan och våldtäkt. Det är en vanlig misstolkning av denna typ av gemensamma aktioner.

När kvinnor gemensamt delger sina berättelser av olika typer av sexuella övergrepp i #metoo gör de det av en anledning: För att visa hur alla enskilda trakasserier och övergrepp mot individer tillsammans bildar något större; ett mönster. En kultur.

En kultur av entitlement, som gör att alltför många män lärt sig att de har rätt att göra vad de vill med andra människors kroppar, upp till punkten där personen skriker nej. Och helst också handgripligen värjer sig. I en sådan kultur finns det givetvis även män som inte slutar vid verbalt eller fysisk motstånd. För det är så normer fungerar. De stöttar varandra.

Att utan oro för repressalier nypa någon i rumpan hänger alltså ihop med grövre övergrepp. Varför Elisabet Höglund tror att de som tar sig friheter på det ena sättet och de som tar sig frihet på det andra sättet inte hör samman, är oklart.

”Varför protesterade de inte tidigare?” frågar Höglund också i sin artikel. Det är ännu en vanlig fråga som offer för sexuella trakasserier får. Varför sa du inte ifrån? Men om man är nyfiken finns det många undersökningar som visar varför kvinnor tvekar att anmäla trakasserier, även mot någon som inte är i en maktposition som till exempel en kollega. De tvekar av rädsla för att stämplas som besvärliga, att de överdriver, att de inte är goda lagspelare.

Höglund sällar sig till en stor skara människor som tycks tro detta: Att övergrepp främst handlar om offrets problem med att tydligt visa var gränsen går. Att sexuella trakasserier handlar om gråzoner, om att förövaren inte förstod eller missuppfattade offrets signaler. ”Vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret. Lägger du ut en nakenbild på dig själv, så signalerar du till omvärlden att det är okej att närma sig dig”, skriver Höglund.

Dessa ständiga tolkningar, förklaringar, analyser och utläggningar om vad offrets beteende ”egentligen” betyder säger så mycket om vår kultur.

För det är naturligtvis varken nakenbilder, korta kjolar eller något annat i offrets beteende som är problemet här. Samma sak gäller oavsett: Allt du gör med en annan människas kropp innan du fått samtycke att göra det är ett övergrepp.

Därför är det ointressant om offret protesterade eller inte, hur hon klädde sig eller hur hon beter sig på instagram. Frågan vi ska ställa oss är varför vi har en kultur där så många tror att det är fritt fram att göra vad man vill med någon tills personen ”säger ifrån”. När personen säger ifrån har ju övertrampet redan skett. Annars skulle de inte protestera.

I svallvågorna efter #metoo hoppas jag att fokus inte blir främst på männen som begått övergrepp utan på hur vi kan skydda nästa generation män från att tvingas in i dessa normer. Anledningen att jag skriver att vi behöver skydda unga män är för att problemet är kulturellt – och sanktioneras kulturellt. Och anledningen att vi ska fokusera på killarnas beteende är för att om vi får en debatt till om hur tjejer ska skydda sig – tjejer som redan anpassar sina liv efter hotet om övergrepp och trakasserier – så kommer mitt huvud explodera.

Så: Hur ska vi säkerställa att killar i framtiden slipper växa upp med den strikt begränsande mansroll som de traditionella könsrollerna innebär, med myter om ”manlig” sexualitet som aggressiv och ”kvinnlig” sexualitet som passiv, med trivialisering och förvirrade idéer om ”gråzoner”, i en kultur av manlig entitlement och med rasistiska myter om att ”riktiga” våldtäktsmän har en annan kultur än vår? För det är ju där kärnan till problemet ligger.

Det är därför vi feminister inte ser ”hårdare straff”-retorik som något annat än möjligen ett sätt för populister att vinna godhetspoäng och politiker att vinna röster. Att feminister framhåller andra komponenter än hårdare straff för att förebygga sexuella övergrepp får högerdebattörer att regelbundet anklagar oss för att ”svika” tjejerna. Men den patriarkala idén att våldtäktsmän helt enkelt fötts onda och att samhället kan svära sig fritt från ansvar genom plattityder som ”vi tar avstånd från våldtäkt” är inte att stå på tjejernas sida. Eller killarnas.

För det är ingen naturlag att män sextrakasserar. Att så många tycks ägna sig åt att gå över gränser, att ta för sig utan samtycke, att ”köra på” tills de får ett nej, är för att vi talat om för dem att det är så män gör.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler