Stäng
blog-header
augusti 28, 2016
Gustav Almestad, bloggare
Författaren Michel Houellebecq. Foto: Thibault Camus/AP/TT

Sekularismens Saudiarabien

Ingen kan ha missat bilderna på förnedringsscenen där fyra poliser samlas kring en vilande kvinna på stranden i Nice för att bötfälla och tvinga av henne kläderna.

Det lokala förbudet i Villeneuve-Loudet mot klädsel som inte respekterade så kallad god moral och sekulära värderingar på stadens stränder spreds snabbt till ett trettiotal franska städer och polisen var kvick att hoppa på tåget. Fram med pepparsprej och bötesblock. Hon där borta är inte tillräckligt naken för att beträda en strand. I det här landet visar vi allt, på det att vi inget har att dölja.

Det är så lätt att driva med. Som en kopia av islamisters nidbild av väst – inte bara tillåtet utan direkt påbud om naket! Som en skrattspegel av polisen i religiösa diktaturer som kontrollerar att klädseln är heltäckande. Mängder av fyndiga jämförelser av ingripandet med andra klädkontroller eller våtdräkter har delats i sociala medier under veckan. Politiker i Nice verkar dock inte de minsta roade, utan har hotat med att stämma alla som delar bilderna på händelsen.

I fredags kom beskedet att landets högsta förvaltningsdomstol Conseil d’État upphäver förbudet i Villeneuve-Loudet. Det är ett vägledande beslut som inte innebär att övriga kommuner måste följa efter, och även om det är glädjande att juridiska hinder kvarstår vore det naivt att betrakta frågan som avklarad. Se till de uttalanden som genast kom till stöd för de lokala förbuden, det är inte bara Front National som står bakom dem. Premiärminister Manuel Valls som hävdar att burkinin är ett brott mot franska värderingar. Ex-presidenten som vill bli president igen, Nicholas Sarkozy, som går flera steg längre med sin nationalistiska svada: ”Vår identitet är hotad. Vi tänker inte låta en minoritet påtvinga oss ett sätt att leva som aldrig kommer att bli vårt.” Med så brett stöd är det inte osannolikt att landet ett valresultat senare kan ha nationellt förbud i stället för lokala. Håller Frankrike på att bli sekularismens Saudiarabien?

Vad för slags dystopi är det här egentligen?

Det första jag tänker på är faktiskt Michel Houellebecqs roman ”Underkastelse” från förra året, även om den vid första anblick är en skildring av en rakt motsatt situation.

Kort beskrivet handlar den om ett Frankrike i en nära framtid där omöjligt splittrade resultat i presidentvalet gör att nybildade Muslimska Brödraskapets kandidat får stöd av Socialisterna, och övriga partier, att ta segern mot jämnstarka Front National. Mindre utbrott av våld och hot om inbördeskrig till trots, så dröjer det inte lång tid innan religionens inflytande i samhället är lika normaliserad som den är påtaglig. Universiteten styrs från de teologiska institutionerna, månggifte blir närmast ett ideal så fort det införs, och inte minst gör en ny ekonomisk politik med stark inriktning på småföretagande succé. Protagonisten François personifierar till viss del nationalpsykosen som blir inträdet i den nya ordningen när han slutligen konverterar för att kunna återta sin plats i universitetstoppen och få välja fruar bland studenterna på köpet.

Låt vara att sekularism snarare än religion är ordningen av i dag, men nationalpsykos har den blivit lika fullt. Det är den första likheten. Den kräver nog så stor underkastelse som religionen. Bara ordet laïcité, den sekulära traditionen, används med sådan vördnad att den verkar äga en självmotsägande teologisk dimension. Så är också friheten den står för just en motsägelse när traditionen kommer i sin fascistoida form.

Idealen må vara religion eller ideologi, drivkraften är ändå helt och hållet materiell. Houellebecqs manliga romanfigurer motiverar knappast underkastelsen med tro utan snarare med möjligheten att få gifta sig med så många femtonåringar som möjligt. Författarens framtida franska samhälle accepterar eller välkomnar också ”islamiseringen” inte på grund av en växande andlighet utan för att den ekonomiska politiken fungerar för tillräckligt många. Det är förvisso en korrupt form av islam som Houellebecq målar upp, ett hopkok av klichéer som ofta är svåra att avgöra om de kommer från författarens eller hans romanfigurers föreställningar. Det spelar inte så stor roll, när de nu inte drivs av tro.

På samma sätt är den totalitära sekularismen en falsk sekularism. Traditionen åberopas för att ge ett romantiskt skimmer åt utvecklingen, men den drivs inte egentligen av religionens åtskillnad från offentligheten. Inkonsekvensen är uppenbar: ingen skulle komma på tanken att förbjuda någon att bära ett kors på stranden. Religiös symbolik är de facto inte förbjuden trots allt tal om laïcité. Det finns ingen som försöker separera bad från religion, bara vissa symboler pekas ut, och inte ens de omdiskuterade symbolerna förbjuds i sig, eftersom de upphör vara symboler på andra kroppar. Bara vissa bärare som inte är vita nog måste avstå klädsel som långbyxor eller sjal. Våtdräkt blir en burkini på fel kropp. Varför? Trots att ingen ännu smugglat med sig en lastbil i en burkini är det banala svaret att symboliken är något helt annat än religiös för den islamofobe betraktaren, som bara ser symboler för terror.

Drivkraften är att köpa sig en känsla av trygghet på bekostnad av andras frihet. En utveckling som känns igen från stängda gränser, eller från tiggeriförbud som också är en fransk paradgren. Fascisterna som använt minareter som symboler för missiler i decennier vet precis hur man tjänar på allt detta, och sittande politiker som är livrädda att förlora förtroendet efter terrorattentat greppar nu efter varje halmstrå de kan. Likt Houellebecqs version av socialistpartiet 2022 gör upp med den religiösa ideologin för att bevara delar av sin makt gör dagens politiker likadant med den pseudosekulära ideologin.

Det är en feg charad som just nu pågår i hela Europa. Därför fortsätter sedlighetsregler diskuteras och införas som snarare än att låta var och ens tro vara privat gör en stor affär av den.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se