Stäng
blog-header
februari 2, 2015
Nikita Feiz, Bloggare
Foto: SVT

Se Sverige i stället för fosterlandet

På söndagen visades sista delen av den uppmärksammade TV-serien Fosterland i SVT2. I fyra avsnitt har vi kunnat följa programledaren Fredrik Önnevalls resa i ett Europa där nationalismen växer sig starkare och starkare.

Fosterland är årets kanske viktigaste reportageserie inte bara för att den aktualiserar många viktiga frågeställningar men även för att programmet har en förmåga att komma nära och visa människorna bakom nationalismen på ett sätt som vanligtvis inte görs. I Fosterland får vi följa deras vardag, deras tankar och förstå varför de blev nationalister.

En av de personer som serien följer är Maya Markiewicz, en av Sverigedemokraternas kommunpolitiker i Kungsbacka. Markiewicz berättar att en av anledningarna till att hon började engagera sig politiskt i Sverigedemokraterna var på grund av hennes bror som tog livet av sig. När det hände började hon förstå att vi prioriterar våra resurser dåligt inom landet. Det Markiewicz således verkar antyda är att det helt enkelt är invandrarnas fel att sjukvården inom landet inte lyckas ge vård i rätt tid och inte fungerar som den ska.

I en annan scen besöker de Markiewiczs hemstad Malmö, som hon själv beskriver sig ha flytt ifrån precis som en flykting. De båda går runt på torget och besöker en frukthandlare. Markiewiczs frågar var äpplena kommer ifrån och när hon får reda på att de kommer ifrån Kina, nyser hon och säger att hon aldrig skulle köpa dem. Senare går dem förbi en annan torghandlare som bjuder på gratis vattenmelon och då har Markiewicz inga problem med att ta emot och äta vattenmelonen utan att fråga vart den kommer ifrån.

I Frankrike möter vi Christopher Pecoul som valarbetar för det högerextrema partiet Front National. Pecoul ser det inte som ett problem att han röstar på ett parti som vill begränsa homosexuellas rättigheter samtidigt som han själv är just homosexuell. Han anordnar bussresor för partimedlemmar för att de ska få lyssna på partiets ledare Marine Le Pen. På bussen säger en av partimedlemmarna att en svårighet med invandrare är att de har ”andra matvanor” och att det blir svårt att äta en måltid ihop då.

Samtidigt som dessa människor engagerar sig för att stänga deras länders gränser och stärka den nationella identiteten visar Fosterland även människorna som är nationalisternas måltavlor. Människor som är beredda att hoppa ner från en bro och i bästa fall landa på en lastbil i hopp om att ta sig vidare i Europa och kunna få asyl. En av personerna är 15-årige Abed. En pojke som flytt kriget i Syrien, lämnat sitt hem, sina vänner och sina föräldrar. Han ber programledaren Önnevall ta med honom till Sverige. Alternativet är att hoppa ner från bron. Önnevall tar med honom.

I ett Europa där medmänskligheten minskar är Önnevalls mod något att hylla. Önnevall vänder inte pojken ryggen trots att de inte talar samma språk och trots att han och Abed kanske har olika matvanor. Integrationspolitiken har i dag kommit att handla om siffror men Fosterland synliggör människorna bakom siffrorna.

Det är inga monster som kommer hit, som vägrar bli en del av samhället och som vill erövra Sverige med sin religion. Bland de som kommer hit finns just 15-åriga föräldralösa pojkar som är glada för att åter kunna gå i skolan och som har en vilja att lära sig språket och önskar att en dag kunna träffa sina föräldrar igen, om det inte redan är för sent.

Den bild Fosterland visar är viktig för att den sällan talas om. Fosterland visar bilden av flyktingar som kommer hit med viljan att bli en del av det svenska samhället. Flyktingar som vill utbilda sig, skaffa jobb och skapa jobb. Det vi ser är inte flyktingar som kommer hit med ambitionen om att ligga i soffan resten av livet och leva på bidrag, den bild som högerpopulister gärna anspelar på och sprider.

Om flyktingarna som får stanna, lyckas komma in i systemet blir det svårt att tala om dem som en extra kostnad eller börda.

Hur vi framöver väljer att betrakta människor kommer vara avgörande för Europas framtid. När Fredrik Önnevall tog beslutet att hjälpa Abed valde han att tro på ett öppet Europa, han valde att se individen i stället för siffran, människan i stället för hudfärgen, Sverige i stället för Fosterlandet.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se