Stäng
blog-header
februari 18, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
Micke har löst problemet med att kvinnor förnekas sin plats i historien.

Saknas kvinnor, lilla vän?

På Aftonbladet Debatt upplyser 157 musiker om hur kvinnor suddas och glöms bort när musikhistorien ska skrivas. Det är en väldigt bra artikel som tydligt beskriver hur det kan bli när det är normen och männen som ständigt får bestämma. Efter att jag läst artikeln så tittade jag i kommentarsfältet för att se hur den togs emot, den första kommentaren var denna:

micke

Det här är en väldigt vanlig reaktion när man talar om representation. När man kritiserar ojämställda festivaler där endast ett fåtal kvinnor medverkar så får man höra att man ska starta en egen festival, kritiserar man ett TV-program får man höra att man ska starta en egen kanal. Denna ursäkt är väldigt bekväm, det är också en ursäkt som säger mycket om vår samtid.

Ursäkten flyttar ansvaret från de inblandade och de som aktivt upprätthåller ojämställdheten till de som vill bekämpa den. Genom att be kritikerna skapa sina egna världar så slipper man också granska sin egen, så kan man i lugn och ro fortsätta som man alltid gjort. Utan de där jobbiga kvinnorna och rasifierade* personerna som ska tjata om hur vi bara råkade bli ett gäng vita heteromän igen, och igen, och igen.

Tar man ursäkten som en riktig uppmaning så blir den snabbt löjlig. För tanken kan väl inte vara att vi ska ha separata delar av samhället för alla som faller utanför de rådande normerna? Det normkritiska vill är att hela samhället ska representeras överallt, alla ska få en chans att vara med. Inte att vi ska ha egna små utrymmen som är jämställda och sen skiter samhället i övrigt blankt i sådana frågor.

Det blir också knäppt när man tänker på hur långt ursäkten dras. Starta ett eget företag om du vill ha fler kvinnliga och rasifierade chefer. Ska vi starta våra egna näringsliv helt och hållet? Kanske våra egna länder där vi är mer jämställda? Ursäkten blir fullständigt orimlig till slut. Ibland har den mer tyngd när det handlar om något som alla kan göra, men tanken är som sagt inte att vi bara ska ha egna mindre utrymmen utan att samhället i stort ska bli mer normkritiskt och bättre representera alla.

Det säger också en hel del om vår samtid när svaret på  jämställdhetsproblem är att alla ska bli entreprenörer.

Jag vill avsluta med att citera twittraren sigmundtidnings:

sigmundtweets

 

Ordlista:

*Rasifierad – Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se