Stäng
blog-header
maj 18, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Chase Carter/Flickr

Post-backlash feminismen #2: Våldtäktskultur

Post-backlash feminismen #1: God Ton

Ord och begrepp är en otroligt viktig del av all feministisk kamp. Ord utan någon form av analys bakom (även om den kan se olika ut, feminister är ingen kollektiv hive-mind som tycker samma om allt) blir ju i bästa fall bara ord, i sämsta fall förtryckande i sig.

I och med den pågående feministiska renässansansen och tillströmningen av nya feminister så upplever många av oss som skriver på feministiska bloggar att det kommer många frågor just om olika begrepp och dess definitioner. Jag tänkte därför i en liten serie sammanfatta definitionen av de feministiska begrepp jag får absolut flest frågor på.

Det är ingen skola, och det kommer naturligtvis vara filtrerat genom mina personliga uppfattningar, men det är i alla fall ett försök att ge något form av svar på de vanligaste frågorna.

Första inlägget handlade om God Ton.

Nu är det dags för begreppet Våldtäktskultur.

Våldtäktskultur – ”no sympathy for whores”

steubenvillerapeculture

Exempel från Steubenville

Att prata om våldtäktskultur är något feminister gjort i decennier. På engelska kallas det rape culture och är säkert ett begrepp du hört många gånger. Även i Sverige har teorin diskuterats länge men när jag bestämde mig för att börja använda det svenska direktöversatta ordet här på Genusfolket för kanske ett och ett halvt år sen tvekade jag om just våldtäktskultur var den rätta översättningen. Ordval är som sagt viktiga och frågan var om det får folk att uppfatta alla de komponenter som utgör de stora, övergripande värderingar och beteendemönster ordet ska definiera.

Anyway, den lilla tvekan är överspelad nu eftersom ordet ”våldtäktskultur” det senaste året plötsligt använts flitigt i krönikor och på ledarsidor samt på sociala medier. Sen några månader tillbaka finns även begreppet på wikipedia.

Att det var nödvändigt att få ett ord för den här teorin även på svenska är tydligt. Vi behövde det.

Ordet våldtäktskultur sätter namn på den kultur där sexuellt våld ses som en oundviklig del av kvinnors vardag, en kultur där våldtäkt i praktiken hanteras som ett individuellt problem som varje kvinna måste hantera genom att begränsa sitt eget handlingsutrymme och hela tiden tänka på att undvika ”risksituationer”. I teorin anser samhället förstås att det hanterar våldtäktsproblematiken genom att utropa ”våldtäkt tar vi avstånd från!” Men det är inte vad som sen händer.

Detta att förmana kvinnor att tänka på allt från sina klädval till att inte dricka alkohol på krogen, brukar maskeras som en vilja att hjälpa kvinnor att ”skydda sig” mot våldtäkt. Vad som egentligen sker när man ber kvinnor ständigt minska sitt handlingsutrymme för att ”skydda sig” mot våldtäkt är

1, man lägger ansvaret för att undvika våldtäkt, och därmed skulden om en våldtäkt ändå sker, på offren, och

2, man skapar en farlig myt om att offren kan kontrollera och styra en förövare genom sitt beteende, utseende eller till och med sin sexuella historia.

Våldtäktskultur är inte som en del tycks tro en kultur där våldtäkt firas och våldtäktsmän inte kan bli straffade. Kommer ni ihåg Bjästa där en populär kille som fälldes för våldtäkt fick en stor del av invånarna på sin sida, vilket uppmärksammades i Uppdrag Granskning? Det hände inte för att man i Bjästa tycker att våldtäkt är en bra idé. Vad det handlar om är istället att ett samhälle kan utropa ”våldtäkt är ett hemskt brott” hur mycket som helst, men det är när våldtäkten utförs av en person som är en av ”oss” som vi ser den kultur som ligger och lurar strax bakom. Exakt samma fenomen kan vi se i andra uppmärksammade fall, som de i Steubenville och Maryville.

Exempel på en svensk antifeminist som utövarvictimblaming

Exempel på svensk antifeminist som utövar victimblaming

 

Vad våldtäktskultur är är en rad underliggande komponenter som tillsammans bildar en kultur där det ständiga hotet om våldtäkt begränsar tjejers livsutrymme och idén om manlig sexualitet begränsar killars handlingsutrymme. I en sådan kultur ses våldtäkt som en oundviklig del av kvinnors vardag. Kvinnor förväntas att genom sitt beteende, klädval, osv ta ansvar för att inte ”provocera” en förövare att våldta henne. Att inte ”provocera” en man att plötsligt förvandlas till en våldtäktsman är för övrigt något som kvinnor har ansvar för både i vaket och sovande/ medvetslöst tillstånd. Konsekvensen blir att kvinnor i en våldtäktskultur måste betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän, om de inte ska få skulden för sin egen våldtäkt.

Viktiga komponenter som ingår i en våldtäktskultur är bland annat:

  • Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (ex, “Varför drack hon sig berusad?” ”Varför gick hon med honom hem om hon inte ville ha sex?”)
  • Trivialisering av sexuella övergrepp (ex, se t.ex Steubenville)
  • Slutshaming eller att använda kvinnors historia av frivillig sex för att skuldbelägga dem om de någonsin utsätts för ofrivilliga sexuella situationer (ex, klassiska uttryck som ”Om du beter dig som en slampa blir du behandlad som en slampa” och “Horor kan inte våldtas”)
  • Överseende med sexuella övergrepp (“Boys will be boys!”)
  • Objektifiering av kvinnor och synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten på mäns villkor och att deras kroppar och sexualitet är objekt som de måste ”skydda” (ex, ”Kvinnor bör tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna precis som man låser sin cykeln för att den inte ska bli stulen”)
  • En hårt begränsad mansroll, d v s mycket snäva ramar för män att hålla sig inom utan att få sin ”manlighet” ifrågasatt.
  • Hypermaskulinitet och sexuell aggression hos män glorifieras, d v s män som visar svaghet, mjukhet eller ömhet (särskilt till andra män) hånas och förlöjligas. En våldtäktskultur genomsyras av hånande av män som uppfattas som ”kvinnliga.” Män som blir våldtagna i en våldtäktskultur blir dubbelt bestraffade för detta.
  • En stark tro på överdrivna siffror om falska våldtäktsanmälningar eller idén att kvinnor som medvetet anmäler namngivna män för våldtäkt de inte begått är mycket, mycket vanligare än studier visar (”Alla vet att kvinnor ofta anmäler oskyldiga män för våldtäkt för att de ångrat sig dagen efter”)

Våldtäktskultur drabbar oss olika. Kvinnor är ingen enhetlig grupp som drabbas av förtryck på exakt samma sätt. Komponenter som rasism, sexualitet, klass, osv ingår också i våldtäktskulturen. Detsamma gäller män. Icke-binära drabbas också, då iden om det binära tvåkönssystemet ligger till grund för hela våldtäktskulturens existens.

Våldtäktskultur har inga landsgränser, tillhör ingen specifik religion eller samhällsklass. Systemet i sig är internaliserat och ses som lika ”naturligt” som vår klassificering av växter och djur. Det är inte antalet våldtäkter i sig utan det ständiga underliggande Hotet om Våldtäkt, tillsammans med viktiga komponenter som slutshaming, victimblaming och en traditionell syn på manlighet och kvinnlighet, som är vad som menas med begreppet.

Nästa inlägg: Post-backlash feminismen #3: Gender binary

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se