Stäng
blog-header
oktober 28, 2012
Hanna Gustafsson, bloggare
Screencap från Amanda Todds youtubevideo

Patriarkatets vidrigaste ansikte

Vid det här laget har många hört om Amanda Todd, en deprimerad tonåringen som postade en youtube video där hon berättade om hur hon en gång visade brösten för en främling i ett chattrum, varpå han började utpressa henne och hota att skicka bilden till alla på hennes skola, något han också sedan gjorde. Bilden spreds och hon utsattes för mobbing av sina skolkamrater. Hon bytte skola, men mannen fortsatte förfölja henne. I oktober 2012 tog hon livet av sig.

När jag häromdagen sökte på Amanda Todds namn på twitter blev jag – trots över ett decennium online – chockad. Alla hånfulla tweets som outtröttligt fortsätter kalla den döda 16-åringen för slampa och hora, samt fortsätter sprida den bild som användes för att mobba henne när hon levde. Det är lite som att se patriarkatets vidrigaste ansikte, det fortsatta bespottandet av en deprimerad tonåring, som inte gjort något som på något vis skadat någon annan.

Amanda Todds självmord handlar om mobbning och om depression och om en hjälp från vuxenvärlden som inte fanns – men det handlar också om det här, om något som drabbar specifikt unga tjejer hårdast: Slutshaming.

Amanda Todd är inte den enda av liknande fall som hamnat i nyheterna. En annan tonårstjej tog under samma period livet av sig efter att haft sex med fyra jämnåriga fotbollskillar på en fest och sedan blivit trakasserad på samma sätt som Amanda Todd (till och med av killarna hon hade sex med). Mobbingen bakom dessa och alla liknande historier är könad. Det kan tyckas självklart att påpeka, men alltför många hävdar att flickor idag har exakt samma frihet att leva ut sin sexualitet som pojkar. En del påstår till och med att flickor har större sexuell frihet än pojkar idag.

Och killar har också sexuell press på sig. Ingen kan säga något annat. Men just den här specifika formen drabbar tjejer hårdast. Det är svårare att föreställa sig att en kille som har sex med fyra jämnåriga cheerleaders automatiskt skulle utsättas för samma typ av mobbning.

Tjejer måste få vara fria i sin sexualitet, även på nätet. De måste få utforska och experimentera sexuellt precis som alla människor behöver göra. Sexting är något tjejer och killar ägnar sig åt i samma utsträckning, men det är tjejernas sexting som omvärlden fokuserar på. Det är bara de som får kvällstidningarna att skriva stora svarta rubriker (”Unga Tjejer Sexchattar Med Främmande Män På Nätet – 15-åriga ”Linda” berättar: ”Jag ville få uppmärksamhet”) dels för att orden ”flickor” och ”sex” säljer lösnummer, och dels för att det bara är flickors sexchattande som ses som problematiskt.

Men problemet är inte att tjejer – liksom killar – ägnar sig åt detta. Problemet är att vi lever i ett samhälle som kräver av unga tjejer att de ska hålla sig på ”rätt” sida av den knivstunna linjen mellan ”sexig” och ”slampa”, och straffar dem som inte klarar det.  Istället för att lära tjejer att det är farligt att leva ut sin sexualitet för att de kan få bilder och filmer av sig själva spridda på skolan mot sin vilja, skulle det inte vara bättre om vi högt och tydligt talade om för tjejer att deras sexualitet inte är något att skämmas för, att de enda som har något att skämmas för är bildspridarna?

Att sex är skamfullt för tjejer tycks vara en ryggmärgsreflex för samhället. Rush Limbaugh var fullt medveten om att det bästa sättet för honom att attackera 31-åriga Sandra Fluke för att hon ville vittna inför kongressen om vikten av att försäkringar inkluderar preventivmedel, var att insinuera att bara någon som har så mycket sex att de ”borde skämmas för det” skulle göra detta. För säkerhets skull kallade han henne även ”slampa” rakt ut i sitt radioprogram, men undermeningen skulle inte varit svår att missa ändå.

”What does it say about the college coed Susan Fluke, who goes before a congressional committee and essentially says that she must be paid to have sex? What does that make her? It makes her a slut, right? It makes her a prostitute.”
–Rush Limbaugh, angående Flukes åsikt att försäkringar bör täcka preventivmedel

Och människor reagerade på Limbaughs ord precis som man skulle kunnat gissa, med ilska över den offentliga ”smutskastning” han utsatte Fluke för. Här skulle man ha önskat att den kritik Rush Limbaugh fick motta hade varit mindre inriktad på ”smutskastningen” och mer inriktad på det pinsamma i att en 62-årig radiopratare anser att en vuxen kvinna borde skämmas för att hon tycker om sex.

Att använda just slampstämpeln för att tysta kvinnor är något man ser hela tiden. Den brittiska fotbollsspelaren Ched Evans fälldes i våras för våldtäkt på en 19-årig kvinna som följde med en av Evans medspelare till ett hotellrum. Medspelaren textade Evans som kom dit och också hade sex med henne. Ytterligare några medspelare stod utanför hotellfönstret och filmade sexakten. Kvinnan minns inget av händelsen och misstänkte på morgonen att hennes drink hade blivit drogad. Medspelaren friades. Evans fälldes för våldtäkt. Stödbevisning var bl a en hotellreceptionist som fattade misstankar när han såg hennes tillstånd, en lokal kebabshopägare som kvinnan brukade handla hos och som även han vittnade om hennes tillstånd och märkliga beteende tillsammans med fotbollsspelaren, samt bilder från en CCTV kamera.

Den fällande domen ledde till att hashtaggen #ChedEvans startade på twitter. Den fylldes snabbt av supporters som spred offrets namn och bild, kallade henne slampa och hora och undrade varför kvinnan överhuvudtaget gick med en man till ett hotellrum om hon inte förstod att det skulle leda till sex (för har man frivilligt haft sex med en man har man ju – som alla vet – gått med på att ha sex med alla män) och om hon var så full att hon inte kunde minnas något hur kan hon då ha sagt nej (det är oroväckande att folk faktiskt inte vet att det är våldtäkt att ha sex med någon som är för berusad/drogad för att säga nej). En kandidat för Liberaldemokraterna försvarade Evans på sin Facebook genom att slå fast att “Most girls I speak to say they wouldn’t say no to Ched Evans anyway…” och Evans kamrat i Sheffield United Connor Brown twittrade efter domen och kallade kvinnan för ”slag” och ”money-grabbing golddigger”.

Kampanjen mot Ched Evans offer är bara ett i en rad exempel på den metod som fortfarande används mot just kvinnor för att tysta dem. Att ge dem slampstämpeln och horstämpeln är en smutskastningsmetod som funkade bra förr i tiden, och som tycks användas precis lika flitigt idag.

Tidigare i år blev sångerskan Tulisa uthängd av sin ex-pojkvän i en hemmagjord film där de har sex med varandra. Fegt nog tog han bort sitt eget ansikte i videon innan han började sprida den. Och som så många gånger förut var det Tulisa som fick “skulden” för att videon överhuvudtaget existerar. Kommentarer om att hon är en slampa, en ”attention whore”, att hon borde vara mer försiktig med vilka killar hon är ihop med, började genast hagla. Daily Mail publicerade en intervju med en person som förklarade att problemet med videon inte var att den var privat och gjordes publik mot Tulisas vilja, utan att hon saknar en fadersgestalt. The Mirror gick ut och frågade folk på gatan om vad de tyckte och huruvida Tulisa borde be om ursäkt för videon.

Tulisa postade då en video på sin egen fanssida där hon förklarade att hon inte är den som har något att skämmas för, samt namngav och visade en bild på den som spridit videon, den dittills anonyma ex-pojkvännen. Hon meddelade att “om ni vill döma, så får ni döma oss båda två.”

Detta gjorde henne till en hjälte på många feministiska forum, och man kan inte hjälpa att önska att det visar på en ny trend bland dagens unga tjejer – en trend som innebär att tjejer vägrar be om ursäkt bara för att de är sexuella, och istället börjar lägga skulden där den hör hemma. Ändå hellre hade man velat se Tulisa säga ”om ni vill döma, är det bara honom ni får döma. Inget jag har gjort är något som ni har rätt att ha någon åsikt om.”

Om det nu skulle visa vara något av en ny trend, så är det dock ingen lätt kamp de har framför sig. Samhällets vilja att göra flickors och kvinnors sexualitet skamfull är fruktansvärt stark och fruktansvärt seglivad, och det hjälper knappast att de får det inpräntad i sig under de mest påverkbara åren av sina liv. Det är en sak att som vuxen kvinna bestämma sig att strunta i samhällets förväntningar, och en helt annan att förvänta sig att 12-åringar ska kunna göra detsamma. Bara häromdagen skrev jag till exempel på den här bloggen om Facebook-gruppen ”12 year old sluts” och problemet med ett samhälle som först lär tjejer att kvinnlig sexualitet innebär att göra sig till ett objekt, och sedan skuldbelägga och förnedrar dem när de gör just det.

Både killar och tjejer ägnar sig alltså åt sexting och sexchattande men det är tjejerna som – fortfarande, år 2012 – får varningar om hur de riskerar sitt ”rykte”, att ett enda misstag kan ”förstöra resten av deras liv.”

Varningarna är ofta välmenande. De kommer ur en vilja att skydda tjejer från att bli utsatta för samma behandling som den Amanda Todd och oräkneliga andra tonårstjejer upplevt. Men mer moralisering har aldrig varit svaret – åtminstone inte ur en feministisk synvinkel – på något. För man måste fråga sig vad som är det verkliga problemet. De tjejer som nämnts i det här inlägget är inga varnande exempel. De gjorde inget som skadar dem själva eller någon annan, och de har definitivt inte något att skämmas för.

I sin video skriver Amanda Todd följande meningar på en bit papper som hon sen håller upp för kameran: “I can never get that photo back. It’s out there forever.” Desperationen i de korta meningarna är ett meddelande till omvärlden som vi måste ta till oss. För att förhindra framtida tragedier av samma orsak är lösningen inte att lägga mer krut på att varna tjejer för internets faror eller för riskerna med ett sexuellt beteende. Vad man måste göra är istället att lägga skammen där den faktiskt hör hemma.

Om vi enat kan bestämma oss för att de enda som gör något värt att skämmas över är de som sprider andras bilder och filmer mot deras vilja – eller som gör andra saker mot någons vilja – skulle det hjälpa tjejer som de som nämnts i det här inlägget. En värld där vi fördömer det verkliga problemet, där vi tillåter unga tjejer att vara lika fria i sin sexualitet som jämnåriga killar, där man kan ha frivilligt sex utan att bli trakasserad för det, är en värld där 16-åriga tjejer som visat brösten i ett chattforum kan känna sig trygga och lugna i vetskapen att det varken riskerar deras rykte eller framtid.

 

Slutshaming del 2: Ett skadligt system som många vill bevara

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler