Stäng
blog-header
maj 26, 2013
My Vingren, bloggare

Papparättsrörelsen for dummies: Vilka är PAS-förespråkarna?

Detta är del 3 i en artikelserie om papparättsrörelsen och PAS. Här kan du läsa första delen: Vad är PAS? och här finns del två, om PAS i praktiken.

”Barnen behöver sina pappor – låt inte feministerna och gaylobbyn påstå något annat!”

Citatet kommer från Ulf Andersson, grundare av nätverket Papparättsgruppen. ”Hos oss ställs omanipulerande fakta, information och kunskap mot feministernas okunnighet, dumhet och nonchalans” skrivs samtidigt som medlemmar och sympatisörer uppmuntras med att bekämpa eld med moteld.

Papparättsrörelsen bildades i Sverige under mitten av 90-talet med amerikanska och brittiska Men’s Right Activism som förgrund. I Sverige är papparättsrörelsen en brokig skara av mer eller mindre organiserade personer som kämpar för att ge upprättelse för pappor som hävdar att de blivit utsatta för rättsövergrepp och justitiemord i samband med vårdnadsutredningar. Det är papparättsrörelsen som driver frågan om PAS. Ännu finns det inte en samlad rörelse i Sverige, däremot flera mindre grupperingar som driver frågan om föräldraalienation på olika sätt. Men’s Right Activism bildades som en motståndsrörelse till feminism. Så är fallet även med den svenska versionen, jämställdismen, som kan ses som ett ideologiskt paraply där papparättsrörelsen faller under. De flesta papparättsaktivister är jämställdister och de flesta jämställdister förespråkar PAS.

Förutom att driva frågan om att PAS ska erkännas som medicinsk och juridisk definition menar de att myndigheter, framförallt socialtjänst och andra vårdnadsaktörer, utövar förföljelse av män. Män diskrimineras som vårdnadshavare på grund av statsfeminismens pappaförakt. Män i allmänhet och pappor i synnerhet beskrivs som strukturellt diskriminerade och PAS ett sätt för kvinnor att kontrollera och psykiskt misshandla män och barn. Bloggen Daddys Sverige, skriver att:

”Den skräckbild extremfeministerna inom Roks m fl genom åren målat upp om oss helt normala, nyktra och ostraffade män har även gett effekten att pappor skiljs på löpande band från sina barn efter enbart anklagelser i vårdnadstvister om våld och sexuella övergrepp.”

Daddys Sverige startades i oktober 2008 som en anonym kanal för att belysa orättvisor som drabbar pappor i vårdnadstvister. Grundaren, och också den personen som fortfarande driver bloggen, heter Joakim Ramstedt. Precis som många andra papparättsaktivister grundades hans engagemang ur en egen erfarenhet av en vårdnadstvist. I mars 2009, under en andra vårdnadstvist, blev han bland annat anklagad för sexuella övergrepp.

Bloggen uppmärksammades i riksmedia efter att Ramstedt publicerat bilder av Mia Eriksson, huvudpersonen i Liza Marklunds Gömda, som enligt Marklunds triologi, levde under skyddad identitet på grund av en allvarlig hotbild. Bloggen är flera gånger polisanmäld, bland annat av chefen för skatteverkets sekretessavdelning och generaldirektören för datainspektionen. Joakim Ramstedt dömdes under 2012 för brott mot personuppgiftslagen. Då har han under flera år publicerat dokument, anmälningar, domar och lagt upp ljudfiler, bland annat från sin egen vårdnadstvist.

Papparättsrörelsen väljer ofta att starta haveristiska bloggar som hänger ut kvinnor och barn som ibland lever med skyddande personuppgifter. För det mesta handlar det om män som lägger ut handlingar från sina egna tvister. På så vis får fler aktivister personuppgifter till mammor, socialsekreterare, inblandade poliser som tvingas ta emot hotfulla mejl och telefonsamtal. Även andra sociala forum används. Genom ”falska” efterlysningar på facebook låtsas man som att kvinnor och barn är försvunna får män och pappor med besöksförbud genom sociala mediers magiska kraft hjälp  att hitta personer med skyddade uppgifter.

Men haverister är trots allt haverister. De må vara högljudda men de allra flesta kan slänga en blick på Aktivarum eller Medborgare X och konstatera att de är upprörda män som gapar om ”könsrasism” utan underbyggda argument. Men det finns PAS-förespråkare i betydligt mer legitima positioner än som flashbackaktivister.

Remissinstans för regeringen

Remissinsats kallas de organisationer eller myndigheter med rätt att yttra sig kring nya lagförslag till riksdag och regering. Syftet med att ha remissinsatser är att organisationer med specialkunskaper kan öka lagstiftarens kunskap samt ett lagförslags nytta och konsekvenser. Pappa-Barn, föreningen Pappaliv, Föräldra-jouren och Umgängesrättsföreningens riksförbund är fyra PAS-förespråkande föreningar som regeringen använder som specialister när de ska besluta om förändringar inom vårdnadslagstiftningen.

Inom papparättsrörelsen rikas skarp kritik mot det nuvarande vårdnadslagstiftningen. Enligt gällande lag måste det tas särskild hänsyn vid misstankar att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp. Det främjar PAS, menar papparättsorganisationer, som vill ändra vårdnadslagstiftningen så den inte uppmuntrar till konflikt och falskanmälningar. Genom kännbara saktioner ska falskanmälningar hanteras. På sajten Pappamanualen, som fungerar som en PAS-förespråkande guide för pappor i vårdnadstvister, kritiseras vårdnadslagstiftningen såhär:

”Begreppet att beslut ska fattas med hänsyn till ”barnets bästa” är lagstadgad och medför att tusentals pappor tvingas se sina barn växa upp utan sin inblandning och vilja.”

Juridisk hjälp och utbildning

Personen bakom teorin om PAS, Richard Gardner, spred teorin (och tjänade dessutom en rejäl hacka) genom att arbeta som expertvittne i rättegångar. Pappaombudsmannen Arne Wirén, som för övrigt är en självutnämnd ombudsman, har sedan 2007 arbetar med rådgivning och som juridiskt ombud åt pappor i vårdnadstvister. Enligt sin egen hemsida var han rådgivare åt regeringens ”pappagrupp” i mitten av 90-talet och en av dem som drev fram revidering av föräldrabalken 1998. Han kritiserar att barn har lagstadgade rättigheter att komma till tals i vårdnadstvister på grund av risken för att de är indoktrinerade av en boendeförälder.

Ingrid Carlqvist är chefredaktör för Dispatch International, en antimuslimsk veckotidning. Carlqvist är även en av de mest högljudda PAS-förespråkarna i Sverige. Hon arbetade tidigare som chefredaktör för ViVilla men efter återkommande kritik om att vara ”pedofilkramare” fick hon, enligt själv, sparken. Hon ifrågasätter människor som berättar om att de varit utsatta för incest. På sin blogg skriver hon:

”Anklagelser om incest och andra sexövergrepp är vår tids häxprocesser, godkända och uppmuntrade av massmedierna.”

En annan välkänd PAS-förespråkare är Michael Alonzo. Alonzo var tidigare riksordförande för papparättsgruppen Pappa-Barn och har skrivit om sina egna erfarenheter av vårdnadstvister i boken ”Ge aldrig upp!”. Han driver numera företaget Föräldrajuristen som utger sig för att vara specialister på umgänges- och vårdnadstvister. Enligt Alonzo själv har han suttit som expertvittne och ombud för incestanklagade pappor i över 100-tals vårdnadstvister. Tillsammans med Lena Hellblom Sjögren och Ingrid Carlqvist har de utbildat socialtjänst, mansjourer, ideella föreningar och intresseorganisationer i PAS. Lena Hellblom Sjögren blev utesluten ur Svenska Psykologförbundet efter att som expertvittne flertal gånger rekommenderat enskild vårdnad till pappor som anklagats eller dömts för fysiska och sexuella övergrepp mot sina barn.

Lena Hellblom Sjögren har återkommande fått stora ekonomiska bidrag för att skriva och sprida begreppet PAS. Hennes bok ”Barnets bästa och barnets mänskliga rättigheter i svåra vårdnadskonflikter”, som snarare handlar om våldsutövande pappors rättigheter, fick hon under 2008-2010 sammanlagt 105 00 00 kr från bland annat Torsten Söderbergs stiftelse. Trots att Sjögren Hallbergs bok, är som en klipp-och-klista-version av flashbacks trådar om vårdnad och kvinnohat publiceras den på förlaget Studentlitteratur AB. När Uppsala Universitet granskade Hellblom Sjögrens vittnespsykologiska metod riktas skarp kritik mot förhandsinställningen att berättelser om övergrepp inte har sin förklaring i en våldsam verklighet. Det innebär att praktiseras hennes teorier i myndighetsutövning riskeras våldsutsatta barns säkerhet.

Södertörns Tingsrätt och PAS

Den 15/5 i år hade Södertörns Tingsrätt premiär för filmen ”Konflikt och försoning – ett annat sätt att handlägga vårdnadsmål”. Enligt pressmeddelandet från Sveriges Domstolars hemsida är filmen en del i ett projekt som Södertörn, Nacka och Södertäljes tingsrätt bedriver tillsammans med familjerätterna på Södertörn. De beskriver satsningen som ett sätt för att ge föräldrar stöd och hjälp att minska sin konflikt för att kunna hitta en varaktig samförståndslösning.

Filmen handlar om Josef och Helen som har separerat. Helen och sonen Tim bodde en kortare tid på ett skyddat boende efter att Helen anmälde Josef för olaga hot och misshandel. I filmen får vi se hur Josef hotar Helen, ”du ska passa dig jävligt noga” säger han cirka tio minuter in i filmen efter att Helen påpekar att Tim måste äta mer grönsaker. Josef å sin sida menar att Helen inte tar hand om Tim tillräckligt bra eftersom hon går på antidepressiva medel. Tim berättar i filmen att han är rädd när pappa skriker, för att han ska slå Helen. Berättelsen är fiktiv, men däremot är de professionella i filmen de som faktiskt arbetar inom det här projektet. Birgitta Hållenius är advokaten i filmen. Hon driver en byrå i Stockholm med fokusering på familjerättsliga frågor. Hon föreläser om PAS med bland annat Pelle Billing, Ingrid Carlqvist, t ex för förening Pappa-Barn.

Att projektet bottnar i en problematisk syn på pappors våld mot kvinnor och barn märks tydligt. Varken Helens eller Tims berättelser om pappans våld tas på allvar, pappa Josef tillsägelser om att tänka på sin korta stubin men lika mycket tid läggs åt att Helen inte ska provocera Josef vid överlämningar av Tim. Att barn påverkas negativt av föräldrars konflikt är en självklarhet. Därför är ett projekt som ”Konflikt och försoning” i grunden riktigt bra. Men när exempelfilmen gestaltar ett par där pappan är våldsam och kränkande mot både mamman och barnet? I vårdnadslagen står det tydligt att domstolen inte får döma till vårdnad för en våldsam förälder. I en utvärdering av satsningen får projektet kritik för att modellen är olämplig om det förekommer missbruk, våld eller om barnet och den ena föräldern behöver skydd. Ändå är det precis ett sådant ärende som gestaltas i filmen. I en studie om rättsäkerheten inom satsningen har Charlotte Sjöberg intervjuat flera av de som arbetar inom projektet. Flera av socionomer inom projektet har sett att etiska dilemman kan uppstå i arbetsmodellen, inte minst på grund av av den begränsande dokumentationen.

Trots att projektet ska ersätta en vårdnadsutredning är dokumentationskraven avsevärt begränsade. I en vårdnadsutredning måste allt skrivas ner och kommer dessutom vara offentliga handlingar utom i undantagsfall. Men inom det här projektet behöver familjerättssekreteraren inte dokumentera mer än när, vilka som var närvarande och resultatet. I en intervju reflekterar en av socialsekreterarna inom projektet om skillnaden mellan en vanlig vårdnadsutredning och Konflikt och försoning såhär:

”Den här redovisningen i tingsrätten otroligt mycket enklare. (…) Jag har en A4-sida nedskriven där jag kortar ner det till, vad är de överens om. Jag ska ju jobba med deras potential, deras samarbetsförmåga och då faller ju gräsligt mycket bort av sånt som man annars tvingas skriva om, för annars känner sig inte föräldrarna sedda i sin oro över varför man inte tycker att den andre ska ha vårdnaden eller vad det nu handlar om för nånting. Utan här kortas det ner till; det här är de överens om och det här är de jättebra på och här har de varit jätteduktiga och så här bra mår barnet tack vare att de här föräldrarna hanterar situationen så pass bra som de gör trots allt. Och sen kvarstår de här och de här svårigheterna och det är det som vi ska liksom se om vi kan jobba med ytterligare de närmsta tre månaderna.”

Det sägs att satsningen för att säkerställa barnens rätta. Men vad händer med barnen när vårdnadsutredningen som ska garantera barns trygghet och frihet från våld ersätts med en konfliktlösningsmetodik utan krav på dokumentation? Ett projekt som dessutom drivs och rekommenderar av personer som förespråkar PAS?

Andra som genom föreläsningar, artiklar eller annan påverkansarbete driver PAS i Sverige är familjerådgivarna Gösta Emtestam och Agneta Svensson.

Mansjourerna

Från början skulle mansjoursrörelsen fungera som ett komplement till kvinno- och tjejjoursrörelsen som genom stödjande insatser och opionsarbete arbeta mot våld. Men det var inte riktigt så det blev. De allra flesta mansjourer består av ett litet antal män, ibland statligt finansierade, som framförallt driver frågan om PAS och kvinnors våld mot män. Precis som resten av papparättsrörelsen upplever de kopplingen mellan män, maskulinitet och våldsutövning som inte bara felaktig och orättvis utan direkt kränkande. Män utövar inte mer våld än kvinnor, menar de.  Att män oftare anmäls, straffas och blir döms för våldsutövning har att göra med att rättssystemet är korrumperat och den allmänna mansföraktet i samhället.

Extra intressant är många av de som representerar eller engagerat sig i papparättsrörelsen visar sig vara dömda eller på annat vis har en dokumenterad våldsproblematik.

I styrelsen för Sveriges mansjourers riksförbund satt under 2008 en person som blivit dömd för att ha dödat sin före detta flickvän. Han drev en mansjour i södra Sverige som numera ligger vilande. Samtidigt som hemsidan erbjöd stöd, råd och vägledning för män i relationer förekommer mansjouren i en dom från 2012 där den dömda mansjouraktivisten erbjudit sig att ”plocka” en stödsökandes före detta flickvän för 100 000 kr. Stödkontakten, som senare dömdes till fängelse för misshandel och grov kvinnofridskränkning, ska ha erbjudit 120 000 till mansjouren om hans flickvän dör en bilolycka. Händelsen rubriceras som stämpling för mord.

Ordföranden för en profilerande mansjour i en mellanstor stad är dömd för grov kvinnofridskränkning och sexuellt ofredande mot en 17-årig tjej som suttit barnvakt åt mannens barn. Nyligen åtalades ordföranden för en mansjour i mellersta Sverige för sexköp. Hans förklaring? Han visste inte att det var olagligt.

Flera är dömda för kvinnofridskränkningar och misshandel. En framträdande person i en av regeringens remissinstanser har vairt åtalad för överträdelse av besökförbud, grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättsak. Till en bekant ska han ha berättat att han vill ”slå ner sin ex så att hon inte reser sig”. Flera papparättsgrupper är dessutom anklagade och en del dömda för sexuella övergrepp mot sina barn. Flera fall av egenmäktighet med barn förekommer också.

Lynne Harne är forskare från Storbritanien som framförallt har fokuserat på familjelagstiftning i sin forskning. I undersökningen ”Violent fathering and the risks to children: the need for change” intervjuade hon 20 våldsamma fäder om deras föräldraskap. Genom kvalitativa djupstudier ville hon ta reda på hur våldsdömda pappor själva såg på hur deras våld påverkat barnen. Studien visade att att det fanns ett påtagligt förnekande av våldets inverkan på barnen hos de våldsamma papporna. En av de medverkande i studien fick själv beskriva vad han hade utövat för våld inför sitt barn. Han berättade om att han hade tryckt upp mamman mot väggar, slagit henne med knutnävarna, skrek, skällt, förgripit sig sexuellt på henne och hotat med att skada barnen. Men pappan förnekade att detta skulle ha påverkat sonen. En annan pappa erkände att han sett sin son gråta som konsekvens av våldet men eftersom han älskade sina barn ”jämnade det ut sig”.

Och precis som i studien återfinns retoriken när papparättsaktivisters beskriver sina egna vårdnadstvister. Det finns alltid någon annan förklaring till våldet, någon annan som är ansvarig och en våldsam pappa är bättre än ingen pappa alls. Lynne Harne konstaterat att papporna i studien utgick från att barnen alltid älskar dem.

”De tänker inte på barnets önskningar, känslor eller att barnet är mycket rädd för dem. En pappa sa att varje gång han skulle hämta barnet för umgänge sprang barnet till grannen och gömde sig. Han förklarade detta med att ’det är mamman som manipulerat barnet’. Han skyllde på PAS och ville inte erkänna barnets rädsla.”

I en utvärdering från Operation Kvinnofrids opionsbildande projekt mot pappors våldsutövning jämförs kampanjen av papparättsrörelsen med hets mot folkgrupp och flera reaktioner drar paralleller till nazityskland. Det är också kritiken som papparättsrörelsen driver mot feminismen. Problemet med feministisk analys är att det inte bör handla om svenska män som utövar våld utan istället fokusera på att kvinnor slår och psykiskt misshandlar men framförallt muslimska män. Att problematisera mäns våldsutövande och hur barn blir påverkade av pappors våld beskrivs som aparheid. Det  konstateras att flera av de brev som skickas till myndigheterna har rasistiska inslag. Våld mot kvinnor förekommer, menar papparättsrörelsen. Men det är inte svenska män som slår.

Att peka ut män som ett kollektiv och dessutom koppla denna grupp till våld mot kvinnor och barn upplevs av papparättsrörelsen som djupt kränkande. Och om det är något som upplevs som mer orättvist än att kritisera gruppen män för våldsutövande så är det att påpeka att det finns pappor som begår övergrepp mot sina barn.

Låt oss prata klarspråk. 

Det är viktigt att inte blanda ihop papparättsrörelsen med föreningar och organisationer som faktiskt arbetar för barns rätt till kärleksfulla och närvarande föräldrar av alla könstillhörigheter. Papparättsrörelsen drivs av en antifeministisk ideologi med många gånger våldsbejakande och rasistiska inslag.

De vårdnadstvistande papporna och PAS-företrädarna som hänger ut sin barn och mammor på nätet gör det inte för barnens bästa. Det gör det för sitt eget bästa. De anklagar feminismen för att vara emot pappor. Men vad gör papparättsrörelsen för pappors rätt i samhället förutom att härja i vårdnadstvister? Var är papparättsrörelsens röster om bristen på skötbord inne på herrtoaletter? Varför uppmanar de inte fler män att ta ut föräldraledighet?

Papparättsrörelsen anklagar stadsfeminismens för att i maskopi med sociala myndigheter, domstolar, polis och sjukvård jaga, terrorisera och hota pappor som bara bryr sig om sina barn. Ironin slår mig när jag läser ännu ett domstolsbeslut där en dokumenterat våldsam pappa får enskild vårdnad med hänvisningar till PAS-resonemang.

Att rikta kritik mot vårdnadsutredningar är bra. Men bara om den är grundad på fakta och evidensbaserad kunskap. Vi måste självklart bry oss om vuxnas rättssäkerhet. Men i vårdnadsutredningar och inom familjedomstolen är det barnens rättskydd som är det viktigaste.

PAS-förespråkare kämpar inte för barns rättigheter. De kämpar för pappors rätt att använda barn som ett slagträ i vårdnadstvister. Det är inte samma sak.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler