Stäng
blog-header
april 10, 2013
My Vingren, bloggare

Papparättsrörelsen for dummies: PAS i praktiken

Detta är del 2 i en artikelserie i tre delar om PAS och papparättsrörelsen. Del 1 kan du läsa här

”PAS är det värsta som hänt barn som bevittnat/utsatts för våld. PAS är en enorm guldgruva för oetiska psykologer och utredare som ställer diagnosen. Studier visar att förövaren i 70% av fallen lyckats övertala myndigheterna att brottsoffret inte ska få ensam vårdnad om barnen.”

The American Judges Foundation (Domstolsföreningen)

Trots att PAS-diagnosen aldrig fått stöd inom forskarvärlden förekommer PAS och PAS-liknande resonemang som grund för svenskt myndighetsutövande. Jag har tittat närmare på 10 vårdnadstvistsdomar som under 2012 och 2013 använder PAS. I en klar majoritet av de granskande domarna har enskild vårdnad dömts till den förälder som drivit PAS som förklaring till barnet eller barnens avståndstagande. I de domar jag granskat, vilket förstås är en mycket litet urval av alla samtliga vårdnadsdomar, har det alltid varit pappan som hävdar sig bli utsatt för föräldraalienation. På grund av platsbrist kommer jag inte kunna redovisa alla domarna utan har istället valt två exempel. Av hänsyn till de berörda har jag valt att anonymisera domarna, inga namn är därför verkliga.

Fallexempel 1

Vi börjar med en dom från slutet av 2012. Pappan är tidigare dömd till fängelse för misshandel av mamman vid sex tillfällen under december 2005 – september 2008, samtidigt dömdes han även att betala skadestånd till sina tre barn som bevittnat våldet mot mamman. Sedan dess har barnen, som fortfarande är i småbarnsåldern, bott hos sin mamma på skyddad adress eftersom risken för att hon skulle utsättas för mer våld av pappan ansågs vara hög.

Efter fängelsestraffet lämnar pappan in en stämningsansökan där han ansöker om enskild vårdnad. Tingsrätten skriver att för barnen är deras pappa förvisso är en okänd person som, utifrån ett barnperspektiv, är någon det dessutom är befogat att vara rädd för, men de väljer ändå att döma till enskild vårdnad till pappans favör. I motiveringen skriver de bland annat:

”Misshandelsdomen skulle kunna tyda på att mannen är en våldsam person. Om än misshandel alltid är oacceptablet finns det med misshandel, som med allt annat, olika grader. Pappan framstår inte i brottsmålsdomarna som en person som vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru. Den bild som tingsrätten fått efter att ha tagit del av de åberopade brottsmålsdomarna och efter att ha lyssnat i många timmar på båda föräldrarna en annan.”

När en domstol ska avgöra vem eller vilka som ska ha vårdnad om barn måste de bedöma flera faktorer. När det förekommer allvarliga samarbetssvårigheter mellan två föräldrar ska en domstol inte kunna döma till gemensam vårdnad, istället ska enskild vårdnad ge till den förälder som anses kunna tillfredsställa barnets behov av en nära kontakt även med den andra föräldern. Det är däremot något som måste bedömas mot en annan viktig princip, nämligen alla barns rätt att växa upp utan att utsättas för våld eller ens risk för att fara illa. I alla beslut som handlar om barn ska barnets bästa alltid vara i fokus.

Det är uppenbart att föräldrarna i det här exemplet har stora kommunikationsproblem, något som talar emot att man ska döma till gemensam vårdnad. Men varför väljer de pappan som enskild vårdnadshavare? Jo. Domstolen ansåg att behöva leva under skyddad adress är en begräsning för barnens frihet. De hävdar att mamman bär skulden över att barnen inte har en fungerande relation till sin pappa. Utan att vilja ”förringa de gärningar pappan dömts för” konstaterat domstolen att pappan i deras ögon uppfattas som ”en utmattat person som tappat omdömet och agerat synnerligen ogenomtänkt.”

Domstolen menar alltså att pappans våld mot mamman och barnen inte var så farligt, till och med förståelig eftersom han var utmattad av konflikten mellan honom och mamman. Därför har tre barn behövt flytta till en okänd pappa de inte har en relation till, deras umgängesrätt till mamman som varit deras enda trygghet tidigare är dessutom starkt begränsad. Tingsrätten erkänner att flytten innebär avsevärda omställningsproblem för barnen och att det inte finns något som tyder på att mamman har något annat än mycket god omsorgsförmåga. Att barnen faktiskt levde skyddade på grund av det våld pappan utsatt dem och mamman för kommenteras inte. Inte heller tas det upp att om det är någon som har förstört relationen till sina barn borde det rimligtvis vara pappan som väljer att misshandla mamman framför sina barn.

Fallexempel 2

I slutet av december 2012 beslutade Svea Hovrätt att ge en pappa enskild vårdnad om sonen Lasse. Enligt domstolsbeslutet har Lasse, som är sju vid domstolsbeslutet, i flera år berättat för läkare, förskolelärare och samtalsterapeuter om att pappa slår honom när de är ensamma. Till socialtjänstens utredare berättade Lasse att pappa pillar på hans könsorgan och ”gräver mig i rumpan”. Vid ytterligare ett tillfälle har han berättat om att han hade ont i sin penis efter att fadern tagit på honom.  Men enligt hovrätten är det Lasses mammas inställning till pappan har påverkat Lasses förhållningssätt till sin far så negativt att han nu inte vill träffa sin pappa alls. I domen står det:

”Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det inte kan uteslutas att de uppgifter som lämnats av Lasse om sexuella övergrepp samt misshandel och hot från (pappan) är resultatet av påverkan från (mamman)”.

Vad var det då som hänt? Den 19 maj 2008 gjorde Lasses BVC-läkare en orosanmälan till socialtjänsten eftersom hon misstänkte att pojken blivit utsatt för sexuella övergrepp. I september samma år gjorde även ett närsjukhus en orosanmälan om sexuella övergrepp. Läkaren vittnar om att Lasse hade en rodnad kring anus och en spricka vid analöppning. Vid undersökningen säger läkaren att Lasse blev ”tom i blicken och stängde av”.

Fler anmälningar gjordes under 2008, bland annat om att pappan visat upp vapen för sonen samtidigt som han uttalat sig hotfullt, anmälningarna vittnar om samma sak, att Lasse berättar eller visa tecken på att han blir utsatt för både sexuella och fysiska övergrepp i samband med pappans umgängestillfällen. Förutom Lasses mamma är det två utomstående familjebehandlare och en terapeut som gör anmälningar till socialtjänsten. En av Lasses klasskompisars föräldrar gör en polisanmälan efter att hans son berättat att Lasse har sagt att hans pappa utsätter honom för övergrepp.

20 augusti följande år kontaktar ännu en läkare socialtjänsten för att göra en orosanmälan. Läkaren berättar att hon under juli och augusti 2009 behandlat Lasse för förhudsinflammation och att hon utifrån vad pojken berättat hyste starka misstankar om att pappan utsatte sonen för sexuella övergrepp. Lasse blir då remitterad till Astrid Lindgrens barnsjukhus där ännu en läkare gör en polisanmälan efter att ha pratat med Lasse.

Under november berättar Lasse att han mår dåligt, han säger till sin terapeut att han skulle må bättre av att ”vara med änglarna” för då skulle det sluta göra ont. Strax därefter häktades pappan på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn och för grov fridskränkning, vilka samtliga misstankar var brott riktade mot Lasse i pappans bostad. Men bevisningen räckte inte så åtalen lades ner.

Brott mot barn leder mycket sällan till en fällande dom eftersom de är så svåra att bevisa. För att ändå kunna skydda barn mot övergrepp har socialtjänsten och domstolar som beslutar om vårdnad och umgänge inte samma bevisvärdering som polis, åklagare och domar i brottsmål har. Att åtal om sexuella övergrepp blivit nedlagt ska inte vara skäl för att strunta i anklagelser eller låta bli att ta orosanmälningar på allvar. Trots det hänvisar oroväckande många domstolsbeslut om vårdnad-, boende och umgänge till bristande bevisning när de motiverar beslut om umgänge och vårdnad till anmälda föräldrar.

Även amerikansk forskning har tagit upp problemet. Joan Meier, en amerikansk professor som forskar om våld i nära relationer, menar att när myndigheter inte ifrågasätter föreställningar om att våld i familjen grundar sig på falska anklagelser brister de i sitt ansvar att skydda barn och unga mot våld och övergrepp. Meier riktar skarp kritik i sin text ”A Historical Perspective on Parental Alienation Syndrome and Parental Alienation” att PAS-teorin tar för givet att ett barns avståndstagande från en pappa måste vara ett sjukdomstillstånd och att en mamma som hävdar att det förekommit övergrepp gör det för att förstöra relationen mellan barnet och fadern. Hon varnar för att den här formen av retorik gör att myndigheter inte utreder farhågor om sexuella övergrepp, som i Lasses fall, utan socialtjänstanmälningar och uttalad oro istället används som ett argument för att mamman utövar umgängessabotage.

Frågan om vårdnad och umgängesrätt för Lasse lyfts. Tingsrätten beslutar att pojken ska ha rätt att träffa sin pappa i närvaro av en kontaktperson från socialtjänsten. Flera av kontaktpersonerna väljer dock att hoppa av från uppdraget efter flera misslyckade försök till umgänge där Lasse gav uttryck för att han inte ville träffa sin pappa. Lasse vägrar att följa med kontaktpersonen, han säger att han är rädd för sin pappa. Lasses dagis gör flera orosanmälningar till socialtjänsten efter att Lasse bland annat berättat att fadern sagt att han ska skjuta både honom och mamman (i domen nämns ingenting om pappan har vapen hemma, men när jag tittar närmare på pappans yrke är ett sådant där vapen tillåts användas.)

Efter det följer en turbulent period där flera umgängestillfällen ställdes in eftersom Lasse reagerade mycket kraftigt när kontaktpersonen kommer och ska hämta honom. Enligt socialtjänsten och personal på daghemmet började Lasse skrika, gråta och sparka. Samtliga inblandade ansåg att Lasse for illa av umgänget. Han var alltid ledsen och ångestfylld när han skulle hämtas för att åka till pappa. I oktober samma år kommer pappan till dagis utan socialtjänstens kontaktperson. Daghemspersonalen försökte hindra pappan att ta med Lasse från dagis, utan att lyckas. Socialtjänsten gjorde då ännu en orosanmälan och strax därefter placerades Lasse i familjehem efter ett beslut om omedelbart tvångsomhändertagning enligt lagen av LVU, lagen om vård av unga.

Barns rätt att komma till tals

Trots att det i lagstiftningen är tydligt att det är barnet som har rätt till umgänge med sina föräldrar så blir det i praktiken Lasses pappa som hävdar och får rätt till umgänge med sin son. Lasse är tydligt med att han inte vill och inte mår bra av att ha kontakt med sin pappa, så tydligt att han uttrycker en önskan om att dö. Men hans berättelse och vilja anses inte vara hans ”verkliga”. Trots att barn har rätt att höras och bli lyssnade så är det vanligt att barns berättelser inte ges legitimitet i rätten och i vårdnadsutredningar. I rapporten ”Barn i kläm – hur uppmärksammas barn i mål om verkställighet i domar” granskade Karin Röbäck, doktorand och Ingrid Höger, fil dr samtliga domstolsbeslut från två år inom ett begränsat geografiskt område. Resultat är oroväckande. I deras studie hade barns vilja endast tolkat som ”verklig” om barn uttryckte önskan om att träffa den andre föräldern, vilket var pappan. Men ingen av de granskande fallen i studien hade däremot tolkat barns ovilja att träffa umgängesföräldern som den ”verkliga” vilja. I de fall ifrågasätts barnens berättelser och tolkas av domstolen som ett uttryck för mammans påverkan.

Det är också därför pappan får enskild vårdnad om Lasse. I domstolsbeslutet står att mammans uttalade uppfattning att Lasse farit och far illa hos pappan har påverkat Lasses inställning till pappans negativt. Eftersom motsvarande negativ påverkan av det slaget inte har förekommit från pappans sida anses Lasse vara den av föräldrarna som kan tillgodose Lasses behov av en nära och god relation med den andra föräldern. I de övriga 8 domarna jag granskat används samma retorik till att ge enskild vårdnad till en våldsam förälder mot barnens uttalande önskan.

I första delen av Papparättsrörelsen for dummies konstaterade jag att om PAS-teorier praktiseras kommer kvinnor inte våga anmäla eller driva rättsfrågor om det våld de eller deras barn blir utsatta för eftersom de riskerar att få det emot sig i en vårdnadstvist. Trots att våld många gånger är orsaken till varför de motsätter sig gemensam vårdnad eller umgängesrätt. När jag läser om Lasse och andra barn i samma situation kan jag konstatera att det i praktiken hade skyddat barnen mer ifall mamman inte berättat om sin oro för socialtjänsten.

2008 la sju riksdagsledamöten från Moderaterna en motion (2008/09c455) om nya vårdnadsregler. I slutet av motionen hänvisar riksdagsledamöterna till PAS. Med motionen vill de att regeringen bör vidta åtgärder för att utbilda om PAS för bland annat de socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden. Motionen avslogs, som tur är, men är trots allt ett bevis på att teorin om PAS får allt större spridning i Sverige.

Specialisten i Barn- och ungdomspsykiatri, överläkaren Anders Brynge, skrev i Psykologtidningen nr 8/08:

”Eftersom begreppet saknar empirisk förankring är det oanvändbart juridiskt. Att förlora sig i spekulationer om störd narcissistisk självbild hos den ena parten i en skilsmässotvist är inte en möjlig argumentationslinje i en rättssal.”

Professionella, forskare, tunga institutioner som The American Bar Association ABA (Advokatsamfundet), National Council of Juvenile and Family Court Judges NCJFCJ, APRI – Amerikanska åklagares forskningsinstitution  Amerikanska Psykiatrikerförvundet och Psykologförbundet är överens. Det är inte rättsäkert att använda sig av teorier kring föräldraalienation inom någon form av myndighetsutövning.

Enligt en rapport från BRÅ har 7-10% av alla svenska kvinnor och 1-3% procent av alla svenska män blivit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten. Det innebär att över 330 000 kvinnor och 40 000 män lever med barndomsupplever av sexuellt våld. Vid de våldtäkter som begåtts mot barn under 11 år är 70% av fallen en person inom den närmaste släkten. Vi kan inte blunda för att barn blir utsatta och att vuxna utsätter barn för sexuellt våld och andra övergrepp. När domstolar och socialtjänstutredningar, som i de fall jag tagit upp här, dömer till enskild vårdnad med föräldraalienation som grund spelar de rysk roulette med våra barns liv.

 I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler