Stäng
blog-header
mars 6, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Jessica Gow/TT

Om att skilja på frivillig och ofrivillig sex

Kommer ni ihåg när Göta Hovrätt sänkte skadeståndet för en tjej som blivit filmad av sin pojkvän under sexakten utan att veta om det, en film som pojkvännen sen spred på nätet utan hennes samtycke? Tingsrätten gav flickan 130 000 för kränkningen men hovrätten sänkte det till ynka 25 000 eftersom de ansåg att man inte kan ”bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.

Nu ska fallet tas upp i Högsta Domstolen. Det är bra. Hovrättens bedömning att kränkningen är mindre på grund av samhällsklimatet känns sådär, minst sagt.

Fenomenet att sprida pornografiska bilder på människor på nätet utan deras samtycke har döpts till ”revenge porn” – hämndporr på svenska, vilket av inte speciellt roliga anledningar blev ett av 2013 års nyord. Det kallas hämndporr eftersom mönstret ofta är att den som sprider bilderna är offrets ex-pojkvän eller någon annan som offret gett de intima bilderna till under premissen att de är privata, och som efter att relationen spruckit spridit dem som hämnd.

Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivilliga deltagare. De som väljer hämnporr gör det just för inslaget av skam och förnedring för personerna, främst kvinnor, på bilderna.

Lagstiftningen har inte hängt med här. Mårten Schultz på Institutet för Juridik och Internet beskrev igår i SvD hur lagen ser ut kring en rad brott kopplade till Internet, bland annat hämndporr, i Sverige:

”Problemet med dessa kränkningar är att de ofta faller mellan stolarna av olika regler och att rättsläget inte sällan är helt oförutsebart.

Tag nakenbilden. Om jag har en nakenbild på någon annan och sprider den mot den avbildades vilja – gör jag mig då skyldig till något brott? Det går inte att säga. Vissa domstolar har med skohorn klämt in dessa kränkningar under regeln om förtal (som skyddar mot spridning av nedsättande uppgifter), i något fall har en domstol dömt för ofredande (som skyddar mot hänsynslöst beteende). I andra fall har domstolarna friat med motiveringen att det inte finns något skydd för detta alls. I de flesta fall blir det inte ens någon rättegång eftersom åklagare inte väcker åtal med hänsyn till rättsläget.”

Men lagstiftningen, och att förändra den, är bara en del av problematiken. Vår syn på offren är den andra. Och det är vad vi måste jobba med för att i grunden förändra problemet.

Vår syn på offer för sexuella övergrepp, vilket hämndporr är, det är ett sexuellt övergrepp, är problematisk. Inom feminismen använder vi ofta ett uttryck som kallas ”victim-blaming.” Detta innebär att lägga en del eller hela skulden för att ett brott inträffat på offret för brottet. Ofta är victim-blaming riktat mot offer för just sexuella övergrepp, ofta maskerat som en vilja från samhället att hjälpa kvinnor att ”skydda sig” mot dessa.

Men genom att be kvinnor vara de som tar ansvar för att minska våldtäktsstatistiken, genom att ta en av en miljon ”försiktighetsåtgärder” som samhället bestämt att just kvinnor ska leva sina liv efter, så accepterar vi ett samhälle där våldtäkt ses som något oundvikligt. Och där hotet om våldtäkt kontrollerar varje del av kvinnors vardag.

Att uppmana kvinnor att ”skydda sig” mot sexuella övergrepp innebär förstås även att skuldbelägga de som inte följer dessa uppmaningar, om de skulle råka ut för ett övergrepp. Observera att i princip vadsomhelst kan anses vara en ”risksituation” som ”provocerar” en våldstäktsman, från klädval till att råka somna på en fest till att ”vara känd som en som gillar att ha okonventionell sex.” Det är alltså rätt och slätt omöjligt att följa alla de regler som satts upp för kvinnor om de inte ska få del i skulden om de utsätts för ett övergrepp. Observera också att det främst gäller kvinnor.

Problemet är förstås att uppmana kvinnor att ”undvika våldtäkt” inte är ett särskilt effektivt sätt att faktiskt, ni vet, undvika våldtäkt. Om det man däremot vill är att minska det dagliga handlingsutrymmet för hälften av befolkningen – samt skapa ett samhälle där tjejer tvingas utgå från att alla av manligt kön är våldtäktsmän om de inte vill riskera att skuldbeläggas för sin egen våldtäkt – är det helt rätt väg att gå.

Ett annat problem är att det riktar våra insatser för att tackla problemet med våldtäkt mot den frivilliga delen, inte den ofrivilliga. Det är väldigt talande för hur vår nuvarande syn på sex och samtycke, och på offer och förövare, ser ut.

Samma typ av victim-blaming dyker också upp när man pratar om hämndporr. Alla debatter jag någonsin sett om hämndporr har fokuserat på vad offren borde gjort/inte ha gjort, ofta någon variant av ”hur kan man vara så naiv att man tar nakenbilder på sig själv och ger till sin pojkvän, haha, det vet man ju hur killar är!”

Det är dags att vi slutar göra detta. Det är dags att vi börjar fokuserar på förövarna, inte offren. Vi måste, som kultur, bli mycket bättre på att skilja frivilliga sexuella handlingar från ofrivilliga sexuella handlingar, och lägga skulden och hela skulden där den hör hemma.

Ett klassiskt exemplen på den här formen av victim-blaming fick vi alldeles nyligen när advokaten för den åtalade i hovrättsdomen som beskrivits här ovanför intervjuades om att fallet nu ska upp i HD. Hans klient har alltså smygfilmat sin flickvän när de har sex, spridit filmen på nätet och sedan fått skadeståndet han skulle betalat till henne sänkt från 130 000 till 25 000 av Göta Hovrätt (eftersom det finns människor som frivilligt är öppna med sina sexvanor).

I tisdags intervjuades advokaten av SvD och sa följande:

”Det är en ung kille och det finns inte rimliga proportioner i det här, för idag är det så mycket som finns på nätet och tjejen hade gett sig in i leken lite även om hon inte var medveten om att hon filmades.”

På frågan om på vilket sätt flickan ”gett sig in i leken” svarar han:

”Hon hade gett sig i lag med den här killen. Vad hon inte var med på var att akten filmades eller smygfilmades, och det ska han naturligtvis fällas för förtal för. Den delen har vi inte överklagat. Men när det gäller att döma ut skadestånd till en så här ung kille, så var det alldeles för högt.”

Advokaten här tycker alltså att ”ha sex” och ”ha sex med någon som filmar och sedan sprider filmen utan ens samtycke” på något sätt hänger ihop med varandra. Har man gått med på det ena är det andra inte ett särskilt långt steg, liksom.’

Så är det naturligtvis inte. Skillnaden på de här två situationerna är milsvid. De kunde lika gärna tillhöra olika universum.

”Blanket consent” kallas detta, och det är en ytterst problematiska syn på vad sex är. Synsättet innebär att om man går med på sex så har man också i viss mån ”gått med på” alla former av sexuella handlingar som sen sker. Man har därför en del av ansvaret. Frivillig sex kopplas således ihop med ofrivillig, och anses påverka hur man ska bedöma övergreppets allvar samt ansvarsfördelningen för det.

Den mänskliga rättigheten att själv till 100% bestämma med vem/vilka, när, var och hur man har sex, samt rätten att kunna ändra detta beslut och få det respekterat, hotas när idéer som ”blanket consent” och victim-blaming finns i en kultur. Vi måste därför börja sätta ned foten mot det här. Vi måste försvara människors rätt att utan skuldbeläggning bestämma över sin egen kropp, och vårt motstånd mot alla som vill annorlunda måste vara hårt, bestämt och gemensam.

Och om Högsta Domstolen är intresserad av hur det faktiskt känns att utsättas för hämndporr så frågade jag för ett tag sedan ”Anna” om hon kunde berätta om det. Efter en inledande, förståelig, tvekan sa hon ja.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler