Stäng
blog-header
januari 5, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: JenVista/Flickr

Och jag hoppas att ni skäms

SvDs Sanna Rayman citerar ur en artikeln i WSJ med Camille Paglia där Paglia bland annat säger att kvinnor inte förstår hur utsatta de är när de går nedför gatan i ”sexiga kläder.” ”’So many women don’t realize how vulnerable they are by what they’re doing on the street,’ she says, referring to women who wear sexy clothes.” Rayman själv ser en poäng i Paglias resonemang att uppmana kvinnor till riskmedvetenhet inte är detsamma som att skuldbelägga dem om ”något hemskt” ändå ”händer”. Det kompletteras med en parallell om hur det på samma sätt är en bra idé att råda kvinnor att inte lägga sig nakna på ett köksbord inne på Hells Angels klubblokal om de vill undvika att bli våldtagna, även om det fortfarande är våldtäktsmännen som gör fel.

Det här att dra paralleller till diverse vansinniga scenarion är väldigt vanligt just för att ursäkta när man vill utdela uppmaningar till kvinnor att tänka på hur de klär sig och beter sig för att ”undvika” våldtäkt. Jag har sett jämförelser mellan kvinnor i korta kjolar med allt från att gå runt naken på stan till att gå ut iklädd nazistuniform och förvänta sig att ingen ska blir ”provocerad”. Kvinnor som går hem från krogen ensamma (läs, utan manligt eskort) har jag sett jämföras med att lämna pengasäckar oövervakade utanför bankvalvet och tjejer som dricker alkohol och somnar på en fest framåt småtimmarna – en inte orimlig del av att vara ung och delta i festlivet –  med att lämna cykeln olåst och förvänta sig att den inte ska bli stulen.

De ojämförbara jämförelserna åtföljs ofta av ”det är klart jag tycker kvinnor SKA kunna gå ut nakna men jag kan ju inte hjälpa att världen ser ut som den gör, hur kan det vara fel att lära kvinnor att skydda sig precis som man lär sig att inte lämna ytterdörren olåst?

Lyssna nu: Att låsa sin cykel, gömma sin laptop under sätet, att inte lämna dörren öppen när man går hemifrån är inte detsamma som att säga till kvinnor att det faktum att de är just kvinnor innebär en risk varje gång de lämnar huset, och att de därför borde vidta en av hundratals ”försiktighetsåtgärder” för att undvika denna risk så gott de kan. Kvinnors kroppar är inte saker. Du kan välja att lämna din plånbok hemma när du går ut men en kvinna kan inte ta samma försiktighetsåtgärd. Inskränkningar här handlar om inskränkningar på friheten att vara människa.

Vi måste komma ifrån det här tänkandet. Människor är inte objekt. En våldtäkt är inte detsamma som stöld och att tvingas anpassa sitt liv efter det ständiga hotet om våldtäkt är inte detsamma som att tvingas försäkra sina värdesaker eftersom ”det är så världen ser ut.”

Sen är det den där andra lilla detaljen, nämligen att bevaka kvinnors kläder inte är en väldigt effektiv metod för att minska antalet våldtäkter.

Ändå dyker den här teorin upp överallt. Idén att kvinnor kan minska risken för våldtäkt genom att inte klä och uttrycka sig på vissa sätt är en av samhällets kanske mest seglivade myter. Idén att en kvinnas kyskhet skyddar henne mot våldtäkt slutade inte på medeltiden, om man säger så.  Vi har sett hundratals liknande resonemang kring offers beteende under 2013.

Det påminner om när Geraldo Rivera menade att det faktum att Trayvon Martin var klädd i en hoodie hade en lika stor skuld i att han mördades som den rasistiska struktur där unga svarta män bedöms efter sitt utseende och, well, hans mördare hade.

Det påminner om när en svensk polis uttalade att det är ”naturligt” att våldtäkterna ökar på sommaren eftersom folk är mer lättklädda, ungefär som om det är det finns något som är ”naturligt” i den meningen förutom möjligen att människor generellt brukar klä sig efter vilket väder det är.

Det påminner om när Daily Mail postade en krönika som menade att Rihannas scenkläder ”inbjuder till våldtäkt.”

Det påminner om när en våldtagen 16-årings skolkamrat i Steubenville förklarade att ”horor inte kan våldtas”.

Det påminner om när en ansvarig för att minska antal brott på Ålandsfärjorna menade att våldtäkter beror på alkoholintag – offrens alkoholintag, alltså – och att om kvinnor bara inte ”super sig under bordet och tror att alla ska vara snälla med dig” så kan kvinnor minsann fortsätta åka färja med män utan att vara rädda. How amazingly kind!

Det påminner om när en skolor förbjuder tjejer att bära leggings och tajta jeans för att det ”distraherar” killarna.

Det påminner om avsnittet av Vita Huset där Bartlets politiska motståndare när han får höra om ett brott och levererar analysen: ”Crime. Boy. I don’t know.”

Man brukar kalla det för Just World Hypothesis, människor som vill att tro att personers handlingar alltid får konsekvenser som på något sätt motsvarar deras handlingar. Våldtäktsoffer och offer för partnervåld skuldbeläggs ofta, och skuldbelägger sig själva, utefter denna teori. Det finns förstås en känsla av kontroll i denna teori, att rätta handlingar leder till goda konsekvenser och felaktiga handlingar till dåliga konsekvenser. Och det finns en anledning att ni under ”fortsatt läsning” i wikipediaartikeln hittar länkar med rubriken ”denial och ”victim blaming”.

Finns det några ”råd” på åtgärder som kvinnor kan göra för att förhindra våldtäkt? Finns det överhuvudtaget något som kan förhindra våldtäkt, förutom att förändra förövarens beteende, vilket ju offren ändå inte har någon kontroll över? Eller är tips för att förhindra våldtäkt bara något som folk ger i ett samhälle där det råder brist på faktiskt fungerande förebyggande åtgärder?

Crime. Boy. I don’t know.

Jag funderar på vad som skulle hända om samhället plötsligt skulle sluta att ständigt påpeka hur kvinnors kläder och beteende utsätter dem för risk för våldtäkt. Personligen har jag aldrig råkat ut för något av alla de scenarion jag fått uppmålade för mig, vilket jag misstänker inte beror på något jag själv gjort. För att följa alla försiktighetsåtgärder samhället uppmanar kvinnor till är en omöjlighet om man vill leva ett normalt liv och jag har definitivt satt mig själv i många ”utsatta” situationer. Jag har bara haft turen att aldrig befinna mig i en utsatt situation tillsammans med en våldtäktsman.

Samtidigt är det så att många våldtäktsmän söker sårbarhet hos sina offer, och efter alla år av att ha tjatat om att kvinnor som klär sig och beter sig ”slampigt” är mer ”våldtäktsbara” och alla referenser till att ”klä sig som en hora” (och vad vi faktiskt då menar),  så kanske vi också måste fundera på vad det är vi skapar. För våldtäktsmän lever i samma kultur som alla andra, och de hör vad vi säger.

Går det att lära potentiella offer bedöma risker – faktiska risker, inte påhittade kopplingar – utan att samtidigt skuldbelägga de som blir våldtagna och utan att skapa en kultur där vissa typer av våldtäkt ursäktas? Är självförsvar en effektiv brottsförebyggande metod? Tjetaxa? Eller ska vi rikta in oss på faktorer som till exempel att motverka de traditionella könsrollerna. Mäns acceptans av stereotypa könsroller ökar deras risk att våldta. Pojkar som växer upp i samhällen där våldtäkt ursäktas och ofta förblir ostraffade (och skulden läggs på offret) löper högre risk att våldta.

Våldtäktskultur kallas det. När våldtäkt ses som något oundvikligt i samhället som kvinnor måste kontrollera och sexuella övergrepp ursäktas och trivialiseras och det s.k gender binary med dess tillhörande stereotypa könsroller styr hur vi ser på kön och sexualitet och kvinnor förväntas begränsa sina handlingsutrymmen efter Hotet om Våldtäkt för att inte skuldbeläggas och män ses som potentiella våldtäktsmän och deras sexualitet som biologiskt okontrollerbar.

Feminister protesterar inte mot uppmaningar till kvinnor att tänka på hur de klär sig för att undvika våldtäkt, av någon principiell orsak. Vi protesterar inte för att vi som feminister har en idealbild av ett samhälle där kvinnor kan röra sig fritt och klä och bete sig som de vill, så länge det inte skadar någon, och för att vi vill låtsas att den idealbilden stämmer med verkligheten. Vi protesterar för att det skapar en farlig bild av att offret på olika vis kan ”kontrollera” förövaren, att våldtäkt bara sker på vissa platser och mot vissa kvinnor, att alla män är potentiella våldtäktsmän om de blir tillräckligt provocerade (en ren lögn), samt för att det inte är en effektiv metod för att förhindra våldtäkt.

Förutom det lilla faktum att tackla våldtäkter genom att begränsa kvinnors frihet är en ineffektiv och ifrågasättbar metod, så tar denna ständiga diskussion om hur kvinnor kan och bör anpassa sina liv efter Hotet om Våldtäkt bort utrymme från diskussioner om förebyggande insatser som faktiskt skulle kunna ge resultat vilket – iallafall om man läser våldtäktsstatistiken  – skulle innebära att jobba med att förändra hur vi ser på, pratar om och lär ut om våldtäkt, om sexualitet, om könsroller och om vad samtycke är och vad det inte är.

Jag förstår att föräldrar vill ge råd till sina barn att skydda sig. Finns det en chans att skydda sig genom att stå på huvudet ska de helst göra det. Det är inte så konstigt. Men när samhället, brottsförebyggare, opinionsbildare, auktoriteter, populärkultur, osv, jämnt och ständigt drar upp offrens beteende i samband med våldtäkt, så händer något.

En undersökning gjord av Amnesty i Storbritannien visade att 1 av 3 tror att kvinnor som ”beter sig flirtigt” är delvis ansvariga om de blir våldtagna.

En undersökning gjord av svenska Amnesty visar att 1 av 5 i åldersgruppen 15-25 år anser att kvinnan i viss mån har ansvar för våldtäkten om hon klär sig eller beter sig ”utmanande.” 19% av tjejerna och 25% av killarna i åldergruppen höll med om detta.

Mörkertalet för våldtäkt är stort eftersom offren känner skuld för det inträffade och är rädda för omgivningens reaktioner.

Den här attityden kommer naturligtvis inte från ingenstans. Vi har skapat den.

Att fokusera på den mycket svaga kopplingen mellan kvinnors klädval och ökad våldtäktsrisk kommer inte skapa något större hål i våldtäktsstatistiken. Det vet ni. Det vet alla. Eftersom de flesta våldtäktsmän kommer inte ihåg hur offret var klädd, eftersom de flesta våldtäkter sker mellan personer som är bekanta, mellan partners eller ex-partners, eftersom män inte går runt med en slumrande våldtäktsman inom sig som vaknar när de ser en djup urringning men som annars kan gå hela livet utan att göra något väsen av sig. Eftersom om det inte var så så skulle H&Ms kläder förbjudas eller åtminstone säljas med en varning. Eftersom det ni faktiskt säger när ni säger till kvinnor att ta klä sig på ett visst sätt för att undvika att bli våldtagna inte är ”så att vi kan minska våldtäkterna i samhället” utan ”så han tar någon annan istället.”

Vad de gör, alla dessa ”gatusmarta” råd och förmaningar om hur man kan undvika våldtäkt, är att mycket konkret begränsa kvinnors handlingsutrymme. Inte bara på samma som sätt som vi alla måste låsa dörren när vi går ut och dölja koden till kontokortet; det begränsar deras möjlighet att fritt ta del av det offentliga livet, att vara en del av de här världen på samma villkor som män. Det lägger del av ansvaret och skulden för en våldtäkt hos offren. Ja, jag vet att ni anser att när ni säger att kvinnor kan göra saker för att undvika våldtäkt så är det inte detsamma som att lägga skuld på dem om de blir våldtagna, men det är klart att det gör, det är klart att det är det ni gör.

Men visst, fortsätt att fokusera på kvinnors klädval och andra ”tips” för att undvika våldtäkt. Ni kommer i alla fall kunna säga att ni försökte. Ni kommer kunna säga att ni, till skillnad från ”naiva” personer som till exempel jag i alla fall var pragmatiska och gav konkreta råd till tjejer. Ni kommer kunna säga att ni gjorde vad ni kunde. Och jag hoppas att ni skäms.

Bartlet: ”In the future, if you’re wondering, ‘Crime. Boy, I don’t know’ is when I decided to kick your ass.”

safety

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se